0513 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 13 - Sally's Epiphany

God jul och gott nytt avsnitt av Cyrus Epiphany önskar PodCon! 
Tack för att ni lyssnar och följer Sallys, Leonards, Abigail och Carltons fotspår in i vårt outgrundliga versum!

Smaklig spis!
/PodCon

PS lyssna ansvarsfullt idag! <3 font="">

DETTA HAR HÄNT:

AVSNITT 12: PROVERSUM ANTIVERSUM OCH INTERVERSUM
Abigail sitter med gjutpasta i munnen medan Jared skapar en tandprotes åt henne. Han berättar lösryckta delar ur sitt och broderns liv. Efter gjutningen får Abigail äta av ett kunskapens äpple, litet svart och sött i smaken. Berättelsen om två bröder tar form.

JAREDS HISTORIA
När Jared och hans tio år yngre bror Aziz lämnades barnlösa efter föräldrarnas tragiska död i en bilolycka, stod deras öde helt i Guds händer. Eller snarare som det kom att visa sig, en tysk affärsman vid namn Gustave Damkohler. Bröderna bodde hos paret Damkohler och deras son Edwin i 6 månader innan familjen flyttade till Florida för att ansluta till New Jerusalem. Hur Gustave och Cyrus lärt känna varandra vet inte Jared, men så snart de anlänt ingick de i arbetet med att bygga denna sista utpost, samt förbereda för Det Stora Lämnandet. “Öppnelsen”, som Cyrus kallade den.
Första tiden med människorna i New Jerusalem var omvälvande, men mest drabbande var ändå mötet med dess ledare, Cyrus. Herden tycktes se någonting i bröderna, en slags “kunskapstörst” som ingen annan tidigare hade noterat. Bröderna fick tidigt lära sig om de andra som redan lämnat världen; “Likt Inca-folket, Olmec-folket från Mexiko, Nabateafolket i Petra, Aksumiterna med flera har gjort, skall också vi, Folket av Koresh, utvandra”, berättade han.
Snart blev de invigda i allt mer hemliga kunskaper och idéer. “Koresh” som han kallade sig, hade fått en uppenbarelse, en epiphany, vari jordens sanna natur hade uppenbarat sig. Denna natur var så naturvidrig i våra öron, att få människor kunde acceptera den. “Det som inte accepteras, förnekas. Men existerar likväl”, brukade han säga.
Cyrus berättade vidare att hans anfader, Joshua Teed, först fått lärdomen av en himmelsk gudomlighet vid namn Agghat. Herden hade funnit texterna i en av anfaderns fastigheter, ett renoverat vattentorn, och utvecklat dess fulla potential. Det fanns portar ner, ut i den nya världen. En av dessa portar skulle ligga i anslutning till New Jerusalem, i grottorna under Estero river.
De unga bröderna kände sig dock allt mer ouppfyllda. Många av de djupaste hemligheterna kring denna nya värld, detta nya universum, delade Cyrus enbart med sina biologiska barn; Sally, Marion och Douglas. En flicka hade också fötts 1898, Elisabeth, men dött strax efter födseln som bröderna fått det berättat, men det var innan deras ankomst. Portens exakta position och tidpunkten för öppnandet ingick dock inte i brödernas läroplan.
De kände sig allt mer utfrysta av den de älskat mest, den som tagit dem till sig i första ledet, vilket Cyrus en dag plötsligt kompenserade genom att i gengäld inviga dem i regenererings-processernas hemligheter, de om livsuppehållande återuppväckelse. Därigenom återuppstod också kärleken till Herden.
Världsbilden låg dock alltid utanför deras räckvidd. Hur såg den ut? Vad fanns där nere? En kväll överhörde Jared Herden prata med sin hustru Annie Ordway om existensen av ett Antiversum.
När Cyrus lagt sig smög Jared in och stal Cyrus anteckningsblock. Innehållet kom att göra ett stort intryck på Jared, vid det här laget 22 år gammal. Där framgick att portarna öppnas med ett visst, fast intervall och herdens tidiga beräkningar var plötsligt deras. Enligt anteckningsblocket öppnas portarna var 4593:e år, ett ögonblick då världarna åter kan mötas och befrukta varandra.

2667 f.Kr., 7260 f.Kr., 11.853 f.Kr. Osv in i historiens dunkel har öppnelsen skett. Nästa gång den sker är på midsommarafton, 26 juni 1926 e.Kr., ett datum som då låg långt in i framtiden.
Bröderna fick aldrig veta mer om världsbilden, var exakt portarna ner ligger begravda eller hur den andra världen ser ut. Bara att den existerar.
Relationen med herdens biologiska barn, tvillingsystrarna Sally och Marion samt brodern Douglas, blev allt mer anspänd. Herden tycktes inviga dem i andra, djupare mysterier, älska dem mer. Bitterheten steg i bröderna, men detta vändes snabbt då herden plötsligt en dag var borta; förvunnen, som uppslukad av jorden. Även finansiären Gustave Damkohler stod ingenstans att finna, vilket snart skapade misstanken om att affärsmannen skulle ha mördat herden.
Bröderna Abelkader bildade ett tillfälligt ledarskap tillsammans med Anne Ordway, Koreshs hustru, men de 512 människorna i sekten var utom sig av oro och sorg och kunde inte stillas.
I 6 långa veckor var Koresh borta, och när han slutligen återvände var han mycket svag. Han vägrade träffa några lärjungar och höll sig inomhus i veckor innan han till sist återvände till dem, förvisso med en nyvunnen glöd, men också ett stort mörker. Hans beräkningar hade stämt, sa han. Märket låg just där det borde ligga, porten till den nya världen. “Upp och ut” som ett av samfundets 8 budord så förvirrande talte.
Senare skulle bröderna få höra att Herden begett sig ner i grottorna tillsammans med sin vän Gustave. Vännen hade blivit kvar i djupet, men Cyrus hade återvänt med en oerhörd skatt. Olika exemplar av svampar, blommor och även insekter samt mindre djur. Han hade funnit en helt ny fauna i grottornas djup, nådde långt djupare än de gjort när man senast undersökte grottorna. Choctaw-indianernas legender hade stämt.
När Koresh blivit starkare begav han sig tillbaka till grottorna, men bröderna fick aldrig veta den exakta vägen till grottornas mittpunkt, porten ner. Vid ett tillfälle gjorde de själva i hemlighet ett försök, med resultatet att Aziz nära miste livet i ett fall. Bannorna från Herden var så stränga att bröderna fick samtalsförbud sinsemellan i tre månader.
På var sitt håll odlade Jared och Aziz sin vrede, men när det började bli dags att upphäva samtalsförbudet överraskade Herden dem med en oväntad kärleksgåva. Ett ägg. En svart, mjuk köttklump.
Föremålet, sa Cyrus, kom från världen utanför, en liten klump av levande materia som han upphittat i slemsäcken nere i grottorna. Cyrus kallade det ett köttägg, en organism med förmågan att lagra emotioner. Ett slags emotionellt batteri. Herden hade själv ett annat ägg, som laddades av Marion, en av tvillingflickorna, eftersom hennes emotionella tillstånd var så harmoniskt, så kärleksfullt och altruistiskt, att ägget färgades av henne. Det blev sedan ett slags lyckobatteri för hela New Jerusalem, vad som skulle bli början på en kort, lycklig tid för samfundet.
Brödernas ägg däremot mottog annan emotionell input, deras skymfade stolthet, avund, vrede och hat fick fäste i den lilla klumpen och började genereras på nytt.
Bröderna höll sig för sig själva och fördjupade sina utforskningar av gränsen mellan det levande och det döda, men studierna gick dåligt.
Kort därefter skickades bröderna på en lång studietid i Italien, Konstantinopel (eller Istanbul som republiken Turkiet numera vill ha det till), samt vissa utvalda platser i Orienten, vilket ledde till ett extensivt utgrävande av Tanis, gamla Djanet. Via tusenåriga ritningar och anteckningar, upphittade i Tanis ruiner, lyckades bröderna bygga så kallade portalspeglar. Genom dessa kom de i kontakt med Ohmladjan och deras samarbete kunde ta sin början.
Ohmladjan, som för tillfället var “arbetslös”, dvs utan förankring i vår värld, accepterade brödernas invit och lät sig bojas med hjälp av en docka.
När bröderna kom hem kunde de stolt presentera både Ohmladjan och spegelvärlden, något Cyrus först var mycket tveksamt till.
Motkravet från Cyrus var dock att dockan skulle vara i hans ägo och inte brödernas, som en garant för att entitetens boja var i tryggt förvar. Till brödernas stora upprördhet, gav Koresh dockan nästan omedelbart till sin dotter Sally, men när hon ville byta namn på den, behandlade den illa, blev bröderna ursinniga.
Anne Ordway, som kanske än mer än Cyrus fäst sig vid Ohladjan, bestraffade Sally hårt när hon försökt slänga dockan i Estero river. Att den lilla Sally överlevde bestraffningen i lådan vad ofattbart.
Men långsamt bevekades Herden, allt som varelsen kunde berätta om alkemistiska hemligheter dolda för människan. De anmärkningsvärda resultaten talade sitt tydliga språk, entiteten tycktes vilja dem väl. Ohmladjan visade också känsloäggets fulla potential och relationen mellan de olika känslosvamparna och köttäggen som Cyrus plockat upp ur djupet.
Känsloägget är i sig själv neutralt, berättade Ohmladjan, men kan laddas till att bli olika slags känslobattreri, antingen “Ljusägg”, “Glädjeägg”, “Kraftägg”, “Blodägg”, “Sorgeägg”, “Mörkerägg”, “Sömnägg” eller “Köttägg”. Dessa har olika potentiella funktioner, och vet man hur de fungerar kan de vara enormt stärkande, sammansvärjande, beroendeframkallande osv, beroende på vilket ägg.
Ohmladjan lärde dem också viktiga moment i regenereringsprocessen och visade dem hur man kunde utvinna känslosvamparna på tinkturer mot olika emotionella besvär eller tillstånd.
Återupplivningsförsöken nådde nya framgångar, och nu när även Cyrus översåg deras experiment stärktes relationen med Herden för var dag som gick. Allt pekade uppåt, då plötsligt, i december 1908, New Jerusalem rämnade i ett enda, fruktansvärt slag. Herden misshandlades till döds av Sheriffen i Fort Meyers, som satt samman en lynchmobb, trötta som de var på den grandiose galningens Messiaskomnplex.
När herden inte, som utlovat, återuppstod (trots brödernas förtvivlade försök) rämnade samfundet i två falanger. Dels den gamla skaran, där man bestämde sig för att fortsätta vänta på Herdens återuppståndelse, dels den andra, mer progressiva gruppen, som ville ge sig ut i världen och bygga en ny kyrka, ett nytt samfund. Dit hörde bröderna, som alldeles innan Herden avled fått tillåtelse att starta en ny order; The New Koreshan Templars.
Kroppen begravdes i en zinkkista, men under en fruktansvärd storm några veckor senare, stal bröderna kroppen. Zinkkistan kastade de i havet, vilket omskrevs i tidningarna som att stormen till slut tagit Cyrus till sin rätta hemvist.
Bröderna Abelkader fnyser åt Cyrus, herden. De tillkännager hans genialitet, men som människa? En feg, falsk och galen man, ej värd att älska. Han lärde dem dock att det finns en dold värld, nere i djupet. Ett antiversum att upptäcka. “Vi har funnit inseglet, nergången, men gångarna in är för farliga och komplexa. Cyrus kunde vägen dit, och lärde den till sina barn”.
Marion valde tragiskt nog att ta sitt eget liv hellre än att ge dem vägbeskrivningen, men ett regenereringsförsök gjordes och hon vaknade ur sin död. Under processen hade Marion dock förlorat stora delar av de minnen och upplevelser som lagrats i hennes hjärna. Hennes tal var närmast omöjligt att tyda och bara några få ord har de lyckats utvinna ur henne. De hoppas att Sally också kan ramsan eller vägen dit, annars är hoppet ute.
Nyligen har bröderna fått reda på att vägbeskrivningen lärts in som en ramsa och att Marion fört den vidare till Sallys dotter Elisabeth. Ohmladjan har försökt lirka ramsan ur barnet men hennes minne är ojämnt och många verser verkar saknas.
Bröderna känner alltså till de tusenåriga cykler som förseglar märket, porten, och har räknat ut när nästa öppnelse ska äga rum. Via anteckningsboken och andra detaljer som nått dem, förstår de att jorden är ihålig, att det existerar nivåer av liv i djupet. Halleys manuskript var det sista som Cyrus studerade innan han dog, varför bröderna går på Halleys teori i brist på Herdens hemliga texter.
Under den senaste i raden av exkursioner in i grottorna som bröderna har gjort, blev Jared biten av en giftig fjäril och svårt sjuk. Även den yngsta av Kinley-bröderna; George Kinley, liksom Cyrus hustru Anne Ordway, föll offer för fjärilen. De hann inte få upp Jared i tid för vård, snart hade hans hjärta stannat och huden, vilket fjärilens gift gör, hade lossnat från musklerna och hängde som om några nummer för stor. Även Kinley och senare Anne Ordway avled under strapatsen att forsla ut de bitna.
Aziz arbetade dag och natt med sin regenerering av brodern och George, och lyckades till slut, trots att de då varit döda i över 72 timmar. Men själen återkom, initierad av de enorma mängder känsloinduktioner, utvunna ur svamparna, som Aziz pumpade in i deras kroppar. Gnistan brann åter, men glöden var borta. Jared genomgick en mycket svår konvalescens och fick lära sin kropp att minnas vad den en gång kunnat.
Efter många plågsamma månader har nu läkningen slutligen börjat visa sig, men Jared lider fortfarande av sviterna från processen, och Kinleys ansikte tycks aldrig sitta helt fast förankrat på hans kranium.
Cirkusen är i Boston sedan två månader. Inatt ska den stora befruktningsceremonin ske och cirkusen kommer att få ett tillskott på hundratals personer. Därefter ska de påbörja arbetet med den sista utposten, samt byggandet av kapseln som ska skydda dem i själva nedträdandet, öppnelsen av Antiversum.
Jared berättar också om en dold värld, förutom den som finns bakom porten, ett slags “Interversum” som löper genom jordens olika bergskedjor. En helt egen flora och fauna vari Cyrus upphittat köttäggen, den levande färgen och andra ting.

Abigail räknar förvirrat ut 2667 f.Kr + 4593 år och landar 1926. Det är i år. Hon accepterar inbjudan att följa med, men har vissa förbehåll. Hon vill välja vissa som medresenärer, och vissa inte. Hon har blivit sviken av vänskap, tappat tron på den. Jared accepterar överraskande detta och berättar också, efter ett längre telefonsamtal, att Christopher O’Mullen, den yngre av de irländska gangsterbröderna, är beredd att betala 10.000 dollar för Abigail. Han verkar tro att hon far illa i cirkusen. Jared föreslår att de ska höja och sedan döda honom. Abigail klappar händer av förtjusning.
Tänderna är klara, de sitter perfekt. Hon kysser hans händer av tacksamhet, men i bilfärden mot Dedham-gläntan, blir Abigail fundersam över hur det är att döda någon. Jared erbjuder henne chansen att få veta och så når de Dedham.
Abigail får bevittna en hjärttransformation av de skjutna ny-initierade. Långa, myrslok-liknande tungor lirkar sig ur köttägget och dyker ner i hjärteroten, och de kvicknar långsamt till. Den förre borgmästaren blänger på Abigail som blänger tillbaka. En märklig hotfull ilska har stigit i henne och hon kan knappt hålla händerna stilla.

Vi får följa Leslie Halls ädelmodiga hustru Madelie Halls uppgång och fall när det provisoriska läger som hon och en handfull eldsjälar byggt attackeras av en flock tigerrandiga Pungvargar, kort efter att Dr Gunthers gjort ett sista försök att övertala henne att släppa patienterna till Danver. Bland patienterna skymtas Virginia, då dödssjuk och förvirrad, efter sin övernattning i ladan.
Bland offren syns också Dr Mansueto Boff, den enda som stod upp för Madelie när hon först tagit initiativet till ett provisoriskt sjukläger. Likaså Max Ross, en konstnär sprungen ur konstnärskollektivet på våning 3, och Madelies far Vasily, omkommer.

Einstein stannar i steget när han påminner sig om att Leonard är boxare och därmed farlig. Han vänder åter för att lokalisera sågen som han tappat, innan han åter beger sig in för att söka upp sin fiende. Han finner Leonard i Bazar Bizarre, ståendes med ansiktet mot en lädervägg, förtvivlat mumsande på en obefintlig maträtt. När Einstein tvekande närmar sig vänder sig plötsligt Leonard om och stirrar på Einstein, som i reflex backar och drar sig in i skuggorna igen. Med ett hjärta som bultar i takt med de trummande rytmerna förföljer Einstein Leonard vidare in i cirkusen, i bröstet en blandad känsla som både varslar om explosiv närkontakt men som också drar stråk av njutning genom honom.
Plötsligt har Leonard lyckats krypa in i en strutliknande avslutning i tältets ena ände, ut i den stängda Entomologiska avdelningen.
Han vandrar fascinerat förbi glasmontrar fulla av krälande insekter, någon innehåller ett hästhuvud vars kloka ögon tycks blinka, alldeles nersölat av guld från de krälande getingarna. En ilning av rädsla når Leonard genom berusningen och genast börjar en ilsken fjäril dunsa mot en akvarievägg alldeles invid honom, efterlämnande ett klibbigt gift mot glaset.
Einstein attackerar plötsligt med sågen och gör ett fult sår över halva Leonards ansikte, som chockat stapplar bort mellan glasmontrarna. I rörelsen välter Einstein en mindre monter och insekter börjar frigöra sig i lokalen.
Einstein bidar sin tid, slår krokar kring den blodige boxaren, gör ett nytt försök som missar. Plötsligt överraskar Leonard med en av sina ökända högerkrokar. Einstein faller ihop och boxaren stapplar förvirrat ut ur avdelningen. Så fort Einstein kvicknar till tar han sig istället i motsatt riktning med en mängd känslor svidande i hjärtat.

Elisabeth klättrar före sin mamma upp i det ofantliga tältet, ännu tomt på människor. Väl innehållande köttägget, som skrämmer halvt slag på femåriga Elisabeth, strax på flykt in i en av manegens alla utgångar.
Hon irrar i långa, tältklädda korridorer, märkligt tomma på människor. Hör dock ljudet av liv och rörelse på andra sidan skinnväggarna, men när hon trycker händerna för att få kontakt med någon utbrister en Kongolesisk elefant ett väldigt tjut, som får henne att hoppa till av rädsla.
Slutligen når hon en slags ringlande återvändsgränd, avslutad i en ihopsydd strut. Bakom henne lösgör sig nya ljud från bakgrundskulissen, flåsande och smärtsamma steg bakom henne i den snirkliga korridoren. Hon kämpar med stygnen för att ta sig ut, utan resultat, allt som den stora varelsen strövar närmare. Det är Bröderna Rodriguez, missfostret från finestrat, en ohyggligt mardrömslik uppenbarelse. Den enorma tvillingen uppvisar en förvåning i sina ansikten när han får syn på Elisabeth. “Elsbeth… Elsbth…” försöker han säga, medan saliv rinner ur hans mun ner på henne. När monstrositeten är helt nära överraskar flickan genom att fly bakåt, mellan tvillingens ben, som märkligt nog inte gör en ansats att följa efter, något som får henne att tveka. Hon vänder sig om och ser att det som nyss varit en mardrömslik uppenbarelse nu har förvandlats till någonting annat; En liten person med lockar och läppstift. Plötsligt står hon där, flickgubben.

Carlton knuffas framåt allt som paniken pulserar i honom. Såg han rätt? Lydia? Samtidigt som känslorna tycks rinna av honom, allt sedan drycken han nyss fått har börjat verka. En allt större nöjd likgiltighet drar över honom.
Han leds in tillsammans med de andra som svarat samma sak på frågan om de vill dö idag eller leva för evigt. Han inser att den äldre O’Mullenbrodern, Patrick, är en som likt Carlton leddes in.
Ett mindre tält möter dem. Virginia, flickan som Carlton minns från besöket i konstnärsverkstaden på Castle Road. Känslan han fick när han såg henne den där gången; att hon behöver hans hjälp. Även denna känsla är dock inbakad i dryckens känslomässigt blästrande effekt och han står bara dumt och stirrar medan mannen med det skeva ansiktet, George Kinley, delar ut små svarta äpplen. Carlton gör en ansats att inte svälja biten han försiktigt nyper från sitt äpple, men kapitulerar när saften ändå rinner ner i halsen. Omkring honom faller folk ner i skakande, euforiska konvulsioner.

Leonard hamnar i en väldig kö av mer eller mindre nakna människor som ringlar sig in i cirkusens största tält. Redan innan de åser köttägget har många börjat älska med varandra och klä av sig. Leonard följer deras exempel, men behåller sin softstone i handen samtidigt som han flyter in i massan av kroppar, tungor och kön. I mitten det krumbuktande köttstycket, nästan i dans. Ett ägg i svängning. Små pip av ventilerad ånga undslipper köttet allt som energin stiger i rummet.
Mitt i folkhopen ser plötsligt Leonard Debra, inbegripen i en sexakt med Lars Stenson. Leonard går fram, kliver upp på Stensons ansikte, när Debra förälskat förkunnar att barnet inte är hans, utan deras. “Det är vårt barn nu. Vi kan leva tillsammans, alla tre”. En skevhet når Leonard genom berusningen och han släpper Debra. Mannen från tidigare med vitt pipskägg tar plötsligt Leonards hand, nu helt naken, och tillsammans tar de sig vidare in i orgien. De kysser varandra återigen.

Sally kastas framåt när trälådan brister av äggets inneboende upphetsning. Hennes sjuksköterskehatt är på sniskan, något som aldrig tidigare har hänt. Hon spanar förtvivlat omkring efter en utväg ur människomuren, vars olika kroppar har fallit över sig själva och omger henne i otuckt. Plötsligt ser hon Leonard, spritt språngande naken. Hon ifrågasätter först fruktlöst det opassande med detta, men stoppas i sitt tal av en ofantlig signal från den enorma grammofonspelaren på scenen. Ett himmelskt bröl ljuder i lokalen och alla fryser i sina aktiviteter. En man på scenen har stoppat ceremonien då han fått syn på Sally. Det är Aziz, vars ögon slår in i Sally som varande källan till det som fick henne att förälska sig i sin framlidne man. Förvirrat låter hon sig ledas, tillsammans med Leonard och mannen i pipskägg, som trots en armbåge i ansiktet från Sally, vägrar släppa greppet om Leonards hand. Ytterligare händer ansluter sig, en kvinnas och en mans, och de slingrar sig ut ur den allt mer tilltagande sexorgien bakom dem.
“Sally, vad gör du här?” viskar Aziz, uppenbart skakad. “Var är Elisabeth?” svarar Sally. “Ta mig till henne...” Aziz ber om ursäkt och tar sällskapet vidare ut ur lokalen. Hon kan känna hur hans hand darrar.

I skogen många kilometer därifrån väntar Christopher och Frank på att möta Mr Horst för överlämnandet av Virginia mot 10.000 dollar. Bakom dem, gömt bland ruttnande löv, ligger ett vapen. En förberedelse de irländska gangstrarna gjort innan mötet.
Ohmladjan har berättat för Virginia och George Kinley exakt hur Frank och Christopher kommer att stå, när George ska nedgöra dem båda med sin bil - är planen.
Efter en kort ordväxling, där Mr Horst helt fräckt höjt summan med femtusen dollar (något Christopher bara accepterar för att få situationen överstånden), hamnar plötslig Frank och Christoper i Georges ljuskägla, och han stampar gasen i botten.
Christopher slungas ut i skogen och Frank hamnar under de rivande däcken och förblir stilla. Halvt medvetslös lyckas Christopher få tag i det gömda vapnet, samtidigt som han dras tillbaka av någon som snarat honom och släpar honom bortåt. När han snurrar runt för att skjuta finner han sig plötsligt siktande på objektet för sin kärlek, Virginia, och han förmår inte trycka av.
George ser händelseförloppet och böjer sig ut ur bilen för att skjuta. Ett skott slår in i Christoper, som förvånas över distansen i känslan. Trots att han själv utdelat flera skott, har han aldrig upplevt känslan av att träffas.

Några timmar senare, när morgonljuset nått Boston, läser en tioårig pojke sin pappas morgontidning i studiesyfte. Krigsrubriker angående borgmästarens plötsliga sjukdom alldeles innan omval går Kenny ointresserat förbi. Men en artikel fångar honom, om hur den märkliga getinginvasion som drabbat Boston, lika plötsligt befriats från den. Det omnämns också en cirkus som mycket bestämt frånsäger sig all delaktighet i den exotiska besökaren närvaro.

VÄLKOMMEN TILL CYRUS EPIPHANY AVSNITT 13: Sally's Epiphany

0512 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 12 - Proversum, Antiversum, Interversum

DETTA HAR HÄNT AVSNITT 11

Einstein, som efter bara någon vecka i cirkusen redan tappat sugen på de köttsliga, dekadenta lekarna, har valt att sätta sig i utkanten av av dedhamskogens krön för att spela. En försiktig stämma gör sig hörd, tillhörande Elmer Watts som stått och iakttagit Einstein en stund utan att våga stiga fram. Efter lite inledande smicker får Elmer ur sig det han kommit för att berätta; Att Einsteins bror Einstopher har avlidit till följd av boxaren Leonard Baldwins orimliga misshandel, och vad mer är, att förövaren just mu befinner sig på cirkusområdet. Einstein tappar all sans och ger sig av för att söka upp Leonard och döda honom. 

Samtidigt flyter Leonard runt bland svindlande sinnesförvirrande upplevelser och akter. Han ser den fruktansvärda varelsen “Bröderna Rodriguez/missfostret från Finestrat”, han ser en man bärande sitt egna huvud i en låda, mässande “Who am I?”, där är ormtjusare, vita kongolesiska elefanter i krigsmålning och mycket mer. Påverkad bortom rim och reson står Leonard helt nära scenen och funderar på att rycka skynket av missfostret däruppe, när en trevlig man med grått pipskägg plötsligt kysser Leonard i en plötslig impuls, något muraren inte reagerar nämnvärt över.
Leonard ömsom leds, ömsom knuffas vidare in bland sevärdheterna, virologiska, mineralogiska, naturhistoriska och andra, avdelningar passerar revy. Levande kvastfeningar, stora tigerrandiga pungvargar, montrar innehållande kända och okända sjukdomar... I den mineralogiska avdelningen finner Leonard något som kallas “Softstones”; stenfärgade klumpar med samma doft, tyngd och allmänna struktur som en sten, men mjuk. Han stoppar på sig en softstone när en aptitretande doft plötsligt fångar honom och han finner sig stående på en väldig basar. Trots läckerheterna väljer Leonard att inte låta sig frestas, av nyfikenhet på vad för andra godsaker som kan finnas runt hörnet. Dessvärre tycks utbudet snabbt tappa i kvalitet och ju längre Leonard går, desto mer härsket är intrycket. Förtvivlat försöker han vända om utan att lyckas finna vägen tillbaka och varorna som bjuds är nu nästan förruttnade. Blanka stycken av kött som Leonard till sist av hunger nödgas äta av, med resultatet att magen genast vänder sig ut och in. Till sist lyckas Leonard finna vägen ut ur basaren genom en läderstrut i ett hörn.

Från dramatiken i vattentornet kliver Sally och Elisabeth genom spegeln, men finner sig till sin oerhörda förvåning kliva ut i tornrummet igen, varifrån de kom. Som drömlika reflexioner syns konstaplarna röra sig innan de evaporerar bort och lämnar dem ensamma. Tornet ser på ytan likadant ut, även om allt är tyst, perfekt ordnat och tycks obebott. Ett märkligt, inre tryck plågar dem. Förvirrat letar de sig neråt, bara för att märka att även resten av tornet är märkligt öde. Ingenting de tar på känns riktigt på riktigt, som om fingrarna inte helt lyckas åstadkomma en kontaktyta. Telefonen är som en teaterrekvisita, omöjlig att ringa ifrån och när de försöker dra i böckerna inser de att ingenting går att påverka. Allt är som sammansmält med väggar och golv, bokhyllan likt en verklighetstrogen tapet. Utomhus är ljudet instängt, som i ett litet rum, och rädslan stiger snabbt i dem.
Plötsligt slits Sally ur Elisabeths lilla hand och placeras som av en universell, väldig kraft framför en spegel, i perfekt, obönhörlig synkronicitet med sig själv, framför ett sminkbord i en cirkusloge. Upplevelsen är skräckinjagande, men upphör gudskelov inom kort och Sally kastas tillbaka till där hon nyss var, hos sin dotter i den tysta låtsasvärlden.

I en parallell verklighet kliver samtidigt Elisabeth och Sally in i ett omöjligt rum bortom spegeln, vad som visar sig vara en sidoingång till cirkus Antiversum via de underjordiska ruinerna i mitten av den stora Dedhamgläntan; “Dedhams Den”.
Med bultande hjärtan avancerar de inåt. Elisabeth tycks tro att Marion Malone finns längre in, att hon fortfarande lever, någonting Sally förtvivlat försöker få ur hennes skalle, men flickan envisas. Det som börjar som en massiv kritik från Elisabeth; hur Marion var bättre på att kramas, bättre på att berätta och bättre på att sjunga, börjar Sally plötsligt att sjunga. Ur hennes mun strömmar melodin som hon, utan att veta om det, kunnat sedan hon var i Elisabeths ålder.

1.

One and right, and two and right 

and down the hole we go

Far end tunnel leads the way to cave with green and gold

Step into the third of left 

and then the fifth on right

Soon you have within your gaze,

 a room of awe and sight

2.

Climb the fifth of ten from left, 

Ladder made of roots and bones

Down to strange and glowing shore

Walk the steps from natural stones

But not the tenth (håller varnande upp pekfingret)

‘cause then you fall

Safe and sound on the other side

Thus continues our ride

Verserna har Elisabeth fått lära sig av Marion, och eftersom Sally och Marion lärt sig ramsan av samma person, Fader Cyrus, blir Elisabeth överlycklig av igenkänningen och de båda förenade i sällsynt samförstånd och kärlek.
Längre in öppnar sig en loge med allehanda kringströdd bråte, gammal lump, några större sminkspeglar, små burar och pinnstolar. När Sally får en skymt av sig själv i spegeln känner hon en märklig tvådelad känsla, som om en annan persons känsloliv pockar på att få kliva in. Förvirrat iakttar hon det nästan skelettartade, utmärglade ansiktet i spegeln, som utstrålar panisk skräck.
Slutligen når de vägs ände, tunneln tar slut i en lädervägg, men mantrat “Upp och Ut” får dem att se upp i taket, där ett snitt avslöjar en väg upp. Sally tvingas lyfta upp Elisabeth som hastigt klättrar upp, men innan Sally lyckats hämta en stol och själv tagit sig upp så tycks Elisabeth vara som uppslukad av marken.
Sally kommer in i en väldig cirkusmanege, tom sånär som en stor trälår i mitten av det väldiga lädertältet. Förtvivlat ropar hon efter Elisabeth utan att få svar, och när hon går runt lådan för att se dess innehåll stannar nästan hjärtat i bröstet på henne.
En väldig köttklump, märkligt levande, utstrålande en slags bisarr “nöjdhet”, får Sally ur balans. Samtidigt blir hon också medveten om hundratals nakna människor som försiktigt viskande närmar sig runt om henne. Hon skriker förtvivlat på folkmassan och kör därefter in kniven i köttägget, utan märkbart resultat. Med vapnet i ett krampaktigt grepp ställer sig Sally med ryggen mot lådan och inväntar fienden. 

Carlton har successivt tappat fokuset, allt som cirkusens distraktioner börjar hypnotisera honom. Han kämpar febrilt för att behålla sansen, men känner allt mer hur paniken börjar ansätta honom. Sällskapet leds till en plats alldeles utanför cirkusen, i skogen. Facklor är tända och de invalda placeras på knä i rad, iklädda ceremoniella rockar.
Mannen med det skeva ansiktet, tidigare introducerad på nöjesetablissemanget Blodomploppet (där han inbjöd Sally till samtal med Jared), leder själva ceremonin. Tiotalet cirkusmedlemmar beväpnade med sabel och pistol överser initieringen. I sin hand håller “Skevansiktet”, eller George Kinley som han heter, ett vapen med märkligt överdimensionerad pipa, vars like Carlton aldrig tidigare sett.
Samtliga deltagare får frågan: “Hodie non morietur in æternum vive”,(Dö idag eller leva för evigt). De som svarar “Hodie non Morieteur” skjuts i hjärtat och faller ihop med svart vätska, löddrande ur mungipor och ögonvitor. De som svarar in æternum vive ikläds ögonbindel och leds bort.
När turen kommer till Curley tycks han inte förstå frågan, han stammar, svarar både “Dö idag” och “leva för evigt”, tills han plötsligt skjuts av George Kinley och faller död ner. Något senare svarar Carlton “in aeternum vive” och leds gudskelov bort, men alldeles som ögonbindeln träs på får han en skymt av sin hustru Lydia, som febrigt och förälskat iakttar honom på avstånd.

Välkomna till CYRUS EPIPHANY, avsnitt 12 - Proversum, Antiversum och Interversum.

0511 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 11 - Spegel, Spegel på Väggen Där

DETTA HAR HÄNT:

Konstaplarna Hall och Carlton avbryts i sitt förlösande handgemäng av en hård tuta från borgmästarens bil, slarvigt parkerad framför vattentornet på Jamaica Pond. Carlton kallas ut och Curley är allt annat än road. Han svär åt sin nyanställda hackkyckling och förbannar att Carlton inte var tillstädes kl nio som överenskommet. Carlton, som inte för sitt liv kan minnas en sådan överenskommelse, gör allt för att undvika att Hall dras in i denna cirkus. Den fnissande schackspelaren, Andrew Slim (aka Slim Jim) kliver ur fordonet och beordras att gå in o ta sig en titt. En annan hudlum, Niles, vaktar vid bilen. Hall trycker nervöst uppe på vinden och hör underhuggaren obönhörligt komma längre och längre upp i vattentornet. Eller vänta, är det rentav två inkräktare? Slim Jim samtalar nämligen med en mycket speciell person; den imaginära följeslagaren Stephan, som bara tycks existera i Slims egna tankar. Stephan viskar och varnar, allt som Slim Jim når luckan till vattentornets översta våning. Just som de båda kliver över takluckans tröskel får Slim en kraftig spark i ryggen, vilken får honom att falla handlöst framåt. Hall tar sig ner för luckan och drar igen den över Slims arm när den sträcker sig ut efter honom. Stephan beordrar vilt sin älskling att skjuta genom luckan, vilket han också gör, och kulor viner kring Hall. 

När skotten börjar hagla blir borgmästaren nervös och grabbar tag i Carlton. Carlton har tagit nog med skit och höjer sin revolver i en ansats att skjuta skallen av borgmästaren, något som Niles desperat försöker avråda honom från. Skott går av, men borgmästaren lyckas mirakulöst slita sig loss och kasta sig mot bilen. Niles och Carlton avlossar några rundor med resultatet att Niles skadeskjuts svårt och faller till marken. Innan Carlton har hunnit stoppa Curley, har denne bränt iväg med halva kroppen över passagerarsätet, ut ur Jamaica Pond. Carlton rusar in med vapnet höjt. 

Hall hänger i luckan med ena handen och försöker samtidigt att förhindra den store Slim Jim från att ta sig ner. I en kraftansträngning får han upp sitt vapen och skjuter tre skott upp genom takluckan. Slim blir träffad, men har tur; bara ett sår vid sidan av ansiktet. Några centimeter åt höger och allt hade varit förlorat. Men så hör han; tystnaden är total... Stephan har blivit träffad, kanske dödad. Vild av sorg och ursinne, och vrålande namnet på sin livskamrat kastar han sig mot nergången.
Därnere har Hall just lyckats öppna en mindre lucka ur vilken han ämnar hoppa ut (en tjärn nedanför tornet skulle fånga upp honom). När Carlton kliver in i scenen tror först Hall att den forne detektiven i egenskap av borgmästarens livvakt också ränner hans ärenden, varför han bedjande retirerar mot luckan. Samtidigt som Carltons bedyrar att det i själva verket är den forne kollegan som missförstått, att Carlton fortfarande är på den goda sidan, börjar Slim Jim öppna eld återigen; Stephan har just återkommit i triumf och både Hall och Carlton blir träffade. Ett skott från Carlton revolver missar, när Slim Jim plötsligt halkar och rasar hela stegen ner. I en slarvig manöver går vapnet av och han vådaskjuter sig själv i ansiktet. 

När Carlton ser bort mot Hall är han borta och luckan är tom. Carlton springer ut ur tornet och finner Hall livlös, flytande i tjärnen. Han hinner precis dra upp Hall, när han känner Borgmästarens kalla pipa i nacken. Carlton tvingas under pistolhot in i bilen och de kör iväg.

 

Virginia står i begrepp att gå från Horst, som försöker få henne att stanna. Han erhåller en lapp och läser att Virginia accepterar inbjudan med några förutsättningar. Virginia vill få en meningsfull syssla som rimmar med hennes olika egenskaper; kleptomani, buderfarenhet osv. Hon vill ha logi och därtill hädanefter heta Abigail. Horst accepterar kraven och berättar att hans egentliga namn är Jared Abelkader. På frågan om de ska rädda Boston, går Abigail villigt efter Jared ner i källaren. En rad märkliga konstverk, automatiserade stålkonstruktioner, klockverk och pendlar i konstant rörelse möter Abigail. Ett konstverk föreställer två kopulerande människosilhuetter, med titeln: Perpetuum Sapiens. Jared och hans bror Aziz har gjort konstverken får hon veta, och Jared visar henne också en rad, som det tycks, bebodda lägenheter belägna på källarplanet. Hon ser namnet Marion Malone på en av dörrarna, vilket klingar märkligt bekant. Även namnet Zarko, och på Abigails önskan blir de också presenterade. Den ständigt flinande, skygge mannen inne i rummet skrämmer Abigail något, som nästan är överväldigad av Horst-Villans många intryck. 

Jared leder henne till en märklig glasbehållare i vilken han placerar Abigails drottning, den fågelstora Malophora-geting som vuxit inuti henne. Han injicerar insekten med en mörkröd vätska och strax börjar drönare från Boston ansluta med frenetisk iver. Glasbehållaren fylls på av krälande insekter och drottning täcks strax av sina undersåtar. Plötsligt kliver Einstein in, till Abigails stora förvåning. De förenas försiktigt, men någonting är annorlunda. 

Både Horst och Virginia får nytt namn, Virginia blir Abigail och Ezben Horst blir Jared Abelkader.

 

Borgmästaren är minst sagt upprörd på Carlton, som långsamt börjar minnas gårdagen. Han ser för sin inre syn hur borgmästaren och Carlton besöker Madame Z, en bordell i hamnkvarteren. Carlton minns med med stigande fasa hur han tycks ha slagit följe med en glädjeflicka, som kallar sig Judy Joy. 

Borgmästaren berättar om initieringen han ska genomgå, en händelse som skrämmer Curley och gör att han tvingat med Carlton som backup. På frågan: Dö idag eller Leva för evigt, ska du svara Leva för evigt, säger borgmästaren. Carlton resignerar under de senaste dagarnas ofantliga tryck och tillsammans ankommer de Cirkus Antiversum.

Cirkusen är belamrad med folk, en väldig kö som ringlar sig inåt. De bjuds att dricka och sinnena börjar långsamt fördunklas. Dofter, ljud och andra intryck börjar långsamt trubbas av. Hand i hand, utan att förstå hur det gick till, valsas de in av de många exotiska, skitiga och medryckande cirkusaktörerna. Carlton börjar tappa greppet om fokus.

 

Leonard är också i Antiversum, och får först anstränga sig till max för att inte slå ner plågoanden Elmer Watts, men mjuknar allt mer av interiörens berusande atmosfär. Händer smeker Leonard, och även om en och annan persedel samtidigt lyfts ur fickorna, tycks detta inte bekomma honom. Han häpnar över de stora kobror som svajar under den lille mannens flöjt, för att inte tala om magitricket med den huvudlösa mannen vars huvud bärs i famnen, tröstlöst undrande “Who am I”? Vansinne… Detta är vansinne. Och vansinnigt härligt!
När Leonard träffar Elmer Watts igen tycks stridsyxan tillfälligt begravd och de förenas i en artificiell vänskap inducerad av de preparat som cirkusens gäster förslavats av. De trängs i en alltmer yvig kö, vid vars ände någonting stort och viktigt tycks utspela sig.

 

Välkommen till CYRUS EPIPHANY AVSNITT 11 - Spegel, Spegel på väggen där

0510 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 10 - Dö idag eller leva för evigt

Ännu ett köttigt avsnitt av Cyrus Epiphany, där cirkusens antigravitation långsamt knuffar spelpjäserna Sally, Leonard, Carlton, Hall och Virginia mot en blasfemisk kongruens. Varmt välkomna & smaklig spis!

DETTA HAR HÄNT

Samtidigt som den dolda luckan i tornrummets väggar öppnar sig vaknar kommissarie Carlton, till hälften nedsänkt i en tjärn i Jamaica Pond. Han har inget minne av gårdagen, men kan snabbt avgöra att han måste ha druckit. Svårt bakfull stapplar han mot vattentornet som ligger bara några hundra meter bort.
Samtidigt har någonting hänt i väggarna efter att böckerna, som visar sig vara attrapper, dras ut enligt den specifika sifferkombinationen. Detta förvånar Hall, som trodde han bara ingått i en lek med den märkliga femåringen.
Modern Sally är fortfarande opassande full när hon langar ut föremålen som döljs i det bårlucke-stora utrymmet.
När Elisabeth bekänner att hon och Marion läst i de gamla, religiöst osande böckerna blir Sally arg och förbjuder flickan från att läsa mer. “Det är bara lögner ska du veta”, säger hon. Elisabeth såras och förvirras djupt av detta, som levt i föreställningen att texternas kunskap är något hon ska vara stolt över, tvärtom livsviktiga att lära sig.
Hall börjar frukta för flickans mående under Sallys förvaltarskap och för barnavårdsnämnden på tal, samtidigt som en mycket försiktig Carlton kliver in med mössan i hand. Han hinner knappt öppna med en artighetsfras innan magens innehåll vänder ut och in på sig och han hjälplöst spyr ut genom vattentornet.
Trots Carlsons ömkliga tillstånd låter Halls bannor ej vänta på sig. Den unge konstapeln ställer sin forne mentor mot väggen; kallar honom hycklare, kriminell och genomrutten. Carlsons försök att påvisa Halls utanförskap som en direkt livräddande manöver möts av än större ilska.
Sally samlar sällskapet för att börja berätta om de märkliga och skakande minnen som bubblat upp de senaste dagarna. Hon håller fast vid att kedjor har rört sig ovanför markytan, märkliga fenomen vid Malonevillan, samt att spegeln på översta våningen har någon form av magiska egenskaper. Carlton och Hall förenas motvilligt kring orimligheten i detta. I övrigt beskriver Sally en fruktansvärd uppväxt i klorna på någon slags sekt belagd i södra USA, om hennes egen far som varande sektens Messias. Saker som än mer skapar misstro hos poliskonstaplarna.
Förvirringen stiger när sällskapet metodiskt går igenom utrymmets innehåll; gamla brev, böcker och luntor, vissa till synes mycket gamla, en liten märklig klump förvarad i en ask, med mera. Carlton finner också en märklig, oktagon träkonstruktion, med en rad långa lådor innehållande fack. I övrigt tom. Hall finner sig bläddra i en 1600-talsverk av astronomen Edmond Halley. Verket innehåller tämligen upprörda sidanteckningar.
Sally försjunker i ett brev med hennes namn på. Brevet är skrivet av Cyrus Teed, Sallys biologiska far och också ledare för New Jerusalem. Brevet är skrivet under de sista timmarna av hans liv, december 1908, svårt misshandlad av Sheriffen i Fort Meyers.
Cyrus ber om förlåtelse för trenne saker, däribland bestraffningen i lådan som han påstår att han inte kände till. Han varnar också för Ohmaladjan (som Sally i sitt barnsliga oförstånd kallade Old Man Jan) och lär Sally att dockan är entitetens boja i denna dimension. Han avslöjar också en svaghet hos varelsen; att den inte kan vistas på platser under jord i denna dimension. Cyrus bekänner dessutom existensen av Lisa, systern som påstods ha dött vid födseln, fortfarande lever. Faderns sista önskan är att Sally ska se till så att Lisa också kliver ut i den nya världen. Brevet skakar Sally svårt, och i ett trollslag är hon nykter. Ett antal fotografier på faderns arbetsrum, styvmor Annie, platsen där Sally försökte dränka dockan - sätter sista spiken i hennes, fram till denna stund, rådande glömska.
En liten guldskimrande geléklump skapar också lyckokänslor i både Sally och Elisabeth. Konstaplarna vägrar vidröra den.
När Elisabeth vant börjar läsa ur en gammal bok med titeln ”Koresh Bible” blir inte längre Sally arg, utan denna gången förundrad. Hon frågar dottern igen vad det är de ska göra och Elisabeth svarar att de ska bege sig ut, till en ny värld. För första gången kan Sally se det hända. Hon knäböjer vid Elisabeth och tar henne i famn. ”Älskade barn”. ”Mamma...”, svarar Elisabeth med tårar i ögonen.

Stämning på frimurarlogen är god, mycket god. Leonard, som kan andas ut efter initieringen, börja fyllna till så smått när en kantat ska gå av stapeln. Ett våldsamt skådespel med Elmer Watts i en av huvudrollerna utspelar sig inför sällskapet, där ordens nyaste femtegradare hånas under närmast farsartade former. Leonards alias Mr Mason spelas på ett löjeväckande sätt, en brute som slår ner alla han möter.
Kantaten avslutas med att en ung boxare fullkomligt mosas av den enkelspårige våldsverkaren Mason, till allas stora förtjusning. Leonard är måttligt road, men skrattar osäkert med ändå. Han tänker tillbaka på matchen med yong Williams, men bestämmer sig för att boxaren inte kunde ha blivit totalt krossad, även om han motvilligt minns hur tänder flög i luften. En som inte skrattar alls är Leonards medtagne far Montgomery, som sitter på andra kortsidan av bordet.
Under högtidliga former serveras deltagarna var sin biljett till Cirkus Antiversum, och upprymt deklareras att kvällen innehåller oerhörda äventyr. Efter maten ska man samlas vid den hemliga utgången, en plats bara de vise och några av de äldre ordensbröderna känner till.
Plötsligt slås dörrarna upp och polisvisslor och hundskall fyller lokalen. En polisräd skingrar festdeltagarna. Kaos utbryter och Leonard försöker krypa bort mot trappan upp till lönndörren och lyckas få igen dörren just som en polisman rycker i handtaget. Tillsammans med ett dussin ordensbröder smyger han sedan genom husets själva konstruktion, ner för smala trappor och genom fuktiga gångar, tills han inser att sällskapet befinner sig under Boston, vid en sedan länge öde tunnelbaneperrong. Ljud av passerande tåg på avstånd skakar väggarna. Leonard hamnar på efterkälken efter att ha tappat sin biljett, men lyckas hinna ikapp gruppen och vidare in i märkliga sidogångar, mycket äldre än tunnelbanan. Via fackelupplysta korridorer når sällskapet slutligen ett läderförhänge, genom vars tak de halas upp för att slutligen ankomma - Cirkus Antiversum.

Virginia får långsamt tillbaka känseln i kroppen och uppfylls av en livslust hon sällan erfarit. Hon är befriad sin kräva och känner sig otroligt nog nästan helt tillfrisknad så när som på “snedheten” ui hjärnan. Hon befinner sig fortfarande i gästrummet på Horsts övervåning, men fåtöljen där han tidigare satt är tom.
Försiktigt kliver hon upp och börjar utforska rummet. Hon märker att någonting gömmer sig bakom draperiet, en näbb, någonting svart. Med eldgaffeln stöter hon till och upptäcker där en fullstor uppstoppad pingvin, tillägnad ”J. Abelkader från Richard Byrd”.
Kort därefter gör Horst entré. På Virginias begäran berättar Horst om när den unge Richard Byrd redan som femåring iakttog fåglarnas flykt och drömde om att en gång själv befinna sig däruppe. En dröm som skulle leda ända till polcirkeln. Hans äventyr fängslar Virginia.
Hon slås återigen av hur mycket mer vital och kraftfull Horst ser ut jämfört med när hon första gången träffade honom. Som om hudkostymen sitter bättre.
När Horst frågar Virginia vad hon vill göra med sitt liv lägger hon fram en idé hon har burit ett tag; att skapa en slags kombinerad historieberikande droskverksamhet, där passagerarna bjuds på mat och kultur, samt historiska fakta om byggnader och platser på vägen. Horst tar hennes vision på största allvar och de upprättar en budget.
På frågan om varför Virginia är hos Horst svarar han att vissa människor dras till varandra, att det finns en poesi i tingens slumpmässiga synkronicitet. Han berättar vidare att det finns sätt att förstärka den fysiska attraktionen. Han visar också Virginia den levande färgen: en märklig, åttkantig låda med intrikata små lådor innehållande fack. Han placerar några små bitar av någonting mjukt i två av lådorna, vrider om och drar ut en ny liten låda på föremålets topp. Han beordrar henne plötsligt att gråta, vilket hon inte känner att hon kan. Så snart hon rör den första biten, nästan geléaktig i sin karaktär, genomfars hon av en outsäglig, vällande gråt som utan möjlighet att stoppa, rullar i tunga tårar för hennes kinder. Känslan landar i en lättad, nygråten känsla. Hon får därefter vidröra en ny bit och en överraskande varm, euforisk lyckokänsla strömmar plötsligt genom henne. Horst berättar att köttägget i Antiversum i själva verket är en kombination av två livsformer; en svamp och en märklig, köttslig organism som bara existerar i området kring nedgången. Han blir mer och mer exalterad, vilket skrämmer Virginia. Hon reser sig upp och gör en ansats att gå därifrån.

I tornrummet undersöker sällskapet den lilla gulaktiga klump som de funnit i det dolda utrymmet. Sally prövar försiktigt biten som hon tror är en bit marmelad. En lyckokänsla som Sally inte känt sedan hon var gift med sin avlidne man intar henne. Hon ger Elisabeth av biten under Halls högljudda protester, som än mer känner oro för den lilla flickans välmående under Sallys förmyndarskap.
Mor och dotter sjunker in i ett märkligt, lojt lyckotillstånd. Sally slår igång en jazzskiva och tycks plötsligt personlighetsförändrad, glad och yster.
Hall försöker förklara för Sally att hennes humörsvängningar är obehagliga för barnet. Något de båda ignorerar.
Sally och Elisabeth går upp på vattentornets högsta våning för att titta på spegeln igen. Konstaplarna följer frustrerat efter. Elisabeth vill dock hellre visa sin mamma någonting vid en av skottgluggarna. “Spegeln får man inte röra, har Marion sagt”. Det framgår långsamt att “Flickgubben”, Elisabeths låtsaskompis, är den vidrige handfotingen Ohmladjan. Sally kramar om sin dotter och varnar för denna ondskefulla varelse och hans lögner. De förenas i ovanlig kärleksfullhet.
Sally vill plötsligt avsluta besöket och gör en ansats att visa ut Carlton och Hall. När de inte tycks vilja gå bär Sally upp Elisabeth på vattentornets övre plan och inför ögonen på de chockade konstaplarna  beger de sig in i spegeln på ett otroligt sätt. Ofattbart.
Hur poliserna än försöker förstå hur tricket gått till kan de inte begripa vad som pågår. Ilskan triggar Hall att åter ifrågasätta Carltons ledarskap och moraliska motiv. Alldeles som Carlton ska överge spegeln råkar hans hand glida in i själva spegelytan, som om den vore en illusion. Han backar några steg och ramlar omkull. När Hall tittar närmare kan han se fyra märkliga, levande bilder inuti spegeln. I en av de orimliga bilderna kan han se Sally och Elisabeth hukande ta sig in. Mitt i detta bisarra ögonblick överraskas Hall av en snyting från Carlton som tröttnat på Halls påhopp.
Konstaplarnas skism briserar i fullt slagsmål och de hamnar snart i backen. Loja knytnävsslag landar slutligen i en utmattad återhämtning.

Einstein är påväg till Baldwins residens, som han har tagit reda på ligger på Temple Road 12, för att hämnas brodern Einstophers misshandel. Med sig har han det särskilda paketet som han fått av cirkusen, innehållande terpentin, trasor och eldstickor. Innehållet i byltet ska användas på tre särskilt utvalda sjukhusinstitutioner, men ingenting hindrar väl att han utnyttjar paketet en aning till sin egen privata hämnd?
Han tar sig in i fastigheten och upp de tre våningarna för att genast antända en telefonskrubb invid lägenheten. Plötsligt avbryts Einstein av en enorm karl, full som en alika, som han desperat försöker få ner för trapporna. Elden tar sig och Einstein tvingas slutligen kasta sig ner f för att inte själv fatta eld. Han flyr in i natten allt som M. Baldwins lägenhet och huset i övrigt långsamt övertänds.
Ett stycke bort ställer han sig att iaktta skådespelet, och råkar hamna bredvid en ung kvinna, tveklöst i färd med ett ohederligt yrke. En transaktion senare och de slinker båda in i grändens mörker.

VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, avsnitt 10: Dö idag eller leva för evigt

0509 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 09 - Den Levande Färgen

Hej kära PodCon-lyssnare! Här kommer så ett köttigt avsnitt av Curys Epiphany, där vi äntligen får stifta bekantskap med den levande färgen, bland andra blasfemiska bekantskaper. En utförlig redogörelse för vad som hänt finner ni här under - strösslad med spoilers så bara för den som är a jour med äventyrets vidrigheter. Kram!

DETTA HAR HÄNT:

När Carltons persienner är uppdragna är kontoret “öppet för besök”, medan när de är nerdragna signalerar detta behov av absolut ensamhet. Hall är i polishögkvarteret och har alldeles nyligen nåtts av nyheten att den boxare som misshandlats svårt under en illegal match mot den mycket starkare Mr Mason, under natten har avlidit av sina skador, som i rapporten beskrivs som ovanligt hänsynslösa.
Persiennerna är uppe även om Carlton själv inte är tillstädes, varför Leslie obrytt kliver in och svarar i telefonen när den ringer. Hall svarar djärvt i Carltons namn, och i andra änden hörs den unge, oerfarne polisadepten Andrew Cottage. När Hall förstår att Cottage är i vattentornet på Jamaica Pond skyndar han sig dit.

Leonard känner sig hemlös, förvirrad och oälskad. Desperat försöker han förklara Debras nyfunna beteende med graviditet-relaterade personlighetsförändringar, även om förklaringen ekar tomt i Leonard. Någonting är ur led, men vad?
Han beger sig till deras gemensamma lägenhet, som inom några dagar skall vara urblåst till förmån för nya hyregäster - bara för att finna den övergiven. Debra har lämnat mat och ej bäddat sängen, vilket känns okaraktäristiskt och slarvigt, tänker Leonard oroligt.
På golvet invid sovrumsdörren finner han en knapp, tillhörande arbetsoverallen som Leonard använder på bruket. Hans egna byxor saknar dock ingen knapp, vilket är märkligt. Han stoppar den i fickan.
Från fönstret får han syn på sin syster Judy, just i färd med sitt oheliga gebit, samt en kostymklädd man på väg att göda detta sorgliga leverne. Leonard tappar besinningen och rusar ner för att stoppa händelseutvecklingen. Till sin förvåning ser han att den presumtiva kunden inte är någon annan än Elmer Watts, vårdaren med födelsemärket som plågat Leonard tidigare.
Förtvivlat försöker Leonard dra med sig Judy, som tvärvägrar, och när Elmer försöker ingripa får han en rejäl känga. Nervöst smiter vårdaren från platsen.

På väg tillbaka till lägenheten med Judy i ett hårt grepp stannar plötsligt en täckt bil. En magerlagd man i 35-årsåldern påkallar hans uppmärksamhet och när Leonard försiktigt närmar sig överrumplas han av tre andra män som tillsammans med den första lyckas dra in Leonard i bilen. Han binds och påförs ögonbindel och de drar iväg med en rivstart. Leonard hinner uppleva några kaotiska minuter av panik innan han plötsligt inser vad det är som sker. En initiationsrit till frimurarorden som Leonard är medlem av. Han kan andas ut och njuta av riten, nästan som om han vore en betraktare, trots att ögonen förblir övertäckta. När de låtsat grymma ceremonierna är avslutade leds Leonard in i en stor sal. Ögonbindeln åker av och han möts av hundratals ordensbröders hurrarop och euforiska ovationer. Exalterat ser han sig omkring men dämpas i sin glädje då han ser att fadern Montgomery är den ende som inte ler.

Carltons första dag med Curley visar sig bli en smärre mardröm i leda. Borgmästaren drar med sig polisutredaren på diverse ärenden, presenterar honom för affärskollegor och tvingar utredaren att uthärda Curleys vidriga, osnutna ungar och djupt beklämda hustru, varvat med snaskiga, oombedda detaljer om konkurrenter - skvaller varvat med sanning och ren bullshit. Så snart Carlton får möjligheten tappar han borgmästaren på dennes dyra whisky, vilket gör dagen någon lättare att uthärda.
Curley landar slutligen vid sin jaktstuga, där Carlton och en annan livvakt, en man som på ett ytterst irriterande sätt skrattar åt sina egna schackdrag, tvingas vakta borgmästaren medan denne fiskar i två timmar. Då och då avbryts Curley av telefonsamtal, något Carlton uppfattar som rörande den döda Etta Hicks, kvinnan som upphittats i Charles river ganska nyligen.
På natten väcks de av den ilsket ringande telefonen och borgmästaren uppvisar inledningsvis förvirring och rädsla, verkar paniskt rädd för något eller någon, men sansar sig snabbt. Något senare hörs en bil tuta från uppfarten och Curley beger sig ut i mörkret. Som ny rekryt slipper Carlton dock ingå i misshandeln som utspelar sig på gården, då Etta Hicks bror misshandlas till nära på oigenkännlighet. En sur känsla av hyckleri och omoral svider i Carlton, som dämpar ångesten med mer whisky.

Hall möts av en mycket berusad Sally som uppvisar nästan hotfull inställning, vevar och beter sig. Det som först är smått komiskt blir snabbt allvar när Hall inte kan låta bli att oroas över barnets välmående efter att ha fått en smak av hur föräldraskapet tycks fungera. Han försöker prata med Elisabeth för att bättre få en bild av hur hon mår, men lyckas inte dra något resonabelt ur den märkliga flickan som trots sin ringa ålder uttrycker sig både redigt och lillgammalt.
Men vad hon säger förvirrar Hall. Elisabeth är full av förväntan inför någonting som snart ska ske; någonting som har med biblioteket på andra våningen att göra. Flickan räknar till 4, sedan 5, sedan 9 sedan 3. När klockan slår tolv smäller någonting till i tornets väggar och flickan instruerar Hall att samtidigt dra i de utvalda böckerna med motsvarande position som siffrorna hon tidigare har räknat upp. Ett hemligt utrymme blottas nere i köket där Sally står och diskar.

Christopher O’Mullen och hans underhuggare Frank Stance letar efter den försvunna Virginia i skogarna kring Dedham, utan resultat. Känslorna till den unga Virginia har blossat upp på ett nästan övernaturligt sätt, ända sedan den där dagen i pokerrummet då croupieren Green avrättades. Frank är ängslig över chefens reaktion på att han inte lyckats föra Virginia tillbaka till huvudkvarteret, men Christopher är sammanbiten snarare än arg, vilket oroar Frank nästan mer. Den irländske gangsterledaren finner Virginias tandprotes i bilen, vilken han stoppar i fickan.
Tecken från dikesgrenen vittnar om att Virginia har tagit sig längre in i skogen och de följer spåren så gott de kan i kvällsmörkret. Efter ett fruktlöst letande finner de slutligen en lada, på vars loft de hittar hennes, nu utrymda, nattkvarter. De fortsätter att leta.

Virginia vaknar i ett överdådigt, men gammaldags inrett sovgemak. Hon kan inte röra sig, kroppen är tungt medicinerad, men den hemska krävan på hennes nacke är gudskelov borta. När hon försöker ropa möts hon av ett konstruerat eko från en röst hon alltför väl känner igen och snart inser hon att Mr Horst sitter i en fåtölj i dunklet. Han ser friskare ut än sist hon såg honom, skinnet tycks ha dragits åt något. Den tidigare alldeles för stora hudkostymen passar bättre.
Horst beskriver Virginias tillfälliga förlamning som ett resultat av någonting han kallar för “astralhypnos”, en behandling hon behövt genomgå för att överleva operationen som utförts på henne. Han placerar också en liten silvertacka på nattduksbordet och berättar att silvret är resultatet av den giftiga getingens bett och efterföljande “befruktning”. Malophoran låter sin avkomma slåss om livet inne i den artificiella livmoder som uppstår under bettet. Silvret är en restprodukt som Malophoran gentilt efterlämnar sig, även om just silverförgiftningen normalt är det som till sist dödar den bitna. Horst ger henne silvret som en slags gåva, därefter frågar han om Virginia vill se det levande resultatet av hennes bett, ty det skiljer sig markant från alla andra bett på en viktig punkt; hennes kräva har inhyst en större och långt viktigare gäst. En drottning.
Hon får se varelsen, en väldig insekt stor som en kråka. Virginia iakttar förfärat och chockat insekten som vuxit under hennes hud. Horst avslutar med att hon är välkommen ner när astralhypnosen släppt. “En tjuv kan känna sig trygg här, eftersom vi alla är tjuvar”.

Dr Günthers, chefsläkare på Danver Mental Hospital, är nervös. Klockan börjar närma sig halv tre och snart ska den vedervärdiga varelsen med fothänderna komma. Syster Hersch har förberett med att låsa upp de särskilda dörrar som ska hjälpa de intagna att nå skogarna bakom Danvers, och doktorn har också förberett sjukhuset enligt Ol’ man Jans specifika instruktioner.
Günthers tidigare dyrkan av Herden och de två bröderna Abelkader har den senaste tiden fått stryka på foten för en stigande skräck inför ordens allt mer bisarra ambitioner. De delar en önskan om att åse underjorden, kolonisera Antiversum, men medlet för att nå dit delar dem.
Precis klockan tre svävar den lille mannen med den stora hatten in genom Günthers kontorsfönster, förbi galler och allt, för att mirakulöst landa på golvet framför den chockade Hersch och doktorn. Det är en viktig natt och Günthers tänker göra som sekten önskar denna gång, men framöver ämnar han ta sig en ordentlig funderare på vad han borde göra. Herdens uppenbarelse är fortfarande gällande, men medlen för att nå målet kan se olika ut och doktorn har också kontakter.
Trummor börjar låta från den lilla varelsens obehagliga trumma och Danvers väggar börjar vibrera från hundratals patienters stigande känslostorm. Doften av brandrök börjar stiga från två av sidobyggnaderna, som bestämt.
Plötsligt uppenbarar sig en av Günthers patienter, Lydia Baldwin, en kvinna vars behandling, både den traditionella som hon genomgått och Günther och Antiversums egna, misslyckats vilket gjort henne fullständigt katatonisk. Nu står hon plötsligt i dörröppningen, framhostande fragment av ord. Blicken klar och öppen, glödande av ett slags förväntansfullt ursinne. Magen knyter sig på Günther, men kvinnan stirrar bara ett blint ögonblick på sin doktor, som om hon inte känner igen honom, innan hon flyr ut i natten för att sammanstråla med sina nyblivna systrar och bröder.   

Välkomna till avsnitt 9 av Cyrus Epiphany: Den Levande Färgen

Smaklig spis!

/PodCon

0508 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 08 - 4 5 9 3

Hej på er! Här kommer del 8 i berättelsen om Sally, Leonard och Virginia, samt detektiverna John Carlton & Leslie Hall. På grund av en fläkt som blåste mot mikrofonen är första 33 minuterna av sämre ljudkvalite då jag behövde skära rejält för att få bort bruset.. Därefter riktades dock fläkten åt annat håll och ljudet blir normalt.

Smaklig spis!
/PodCon

DETTA HAR HÄNT:
Debra tröttnar på Elisabeths nonsensiala och envisa felaktigheter angående bibelns mest basala beskaffenheter och konfronterar Sally i hennes föräldraskap, såväl som kristna bildning. Grälet avslutas med att Debra rusar från skyttebanan i vredesmod.
När Sally pratar med Elisabeth vill flickan ivrigt bege sig till vattentornet då hon och Marion tillbringat mycket tid där. Mycket mer tid än Sally hade en aning om. Det tycks som om dottern och tvillingsystern haft långa, moderliga och givande samtal med varandra som Sally helt har missat. Enligt Elisabeth ska de också ha läst ur gamla böcker och flickan är närmast förtvivlad av saknad till vattentornet.

Leonard vaknar i en iskall omfamning med den fruktansvärda insikten att kvinnan bredvid honom i sängen inte är Debra utan en vilt främmande kvinna med långt, vitt hår. Leonards skrik tillkallar Sally som beordrar den galna kvinnan att omedelbart lämna platsen. Trots hennes fräsande och spottande inser Leonard att det är samma person som stirrade på honom från fönstret i sidobyggnaden vid Boston Medical Center, men också otroligt nog en gammal bekant från barndomen. Tant Agda som spelade munspel och gjorde ett särskilt, medryckande intryck. Hon, men utmärglad och vanvettig, kastar sig över Sally, fäktar vilt och försöker säga till Leonard att han inte vet sanningen, och någonting om Montgomery, Leonards far. De föser ut henne och hon försvinner ut i skogen igen.
När Leonard förstår att Debra är borta blir han utom sig av oro och eftersöker henne. Av en slump träffar han Carlton som kommer tillbaka till skyttebanan efter att ha blankat ute vid Danvers efter samtalet med Gunthers tidigare. Carlton håller nära på att köra på den plötsligt uppdykande Leonard, som än mer gör ett intryck av att ha förlorat förståndet.

Sally får höra av Elisabeth att hon har en låtsaskompis, en person som kallar sig flickgubben. Innan hon kunnat gräva mer i detta återvänder Carlton och Leonard med Marions dagböcker. Sally börjar botanisera bland dem.
Leonard ber om skjuts till sitt hem ifall att Debra har begett sig dit. De fastnar i de massiva demonstrationerna om bättre arbetsförhållanden för Bostons arbetare. “No more Curley bull”. “Salary is Equality” är något av det som skanderas. Mitt i folkmassan strävar sig den lilla falangen som kallar sig “arbetarnas intresseorganisation”, ledd av rektorssonen James McCartney, nästan motströms i den vilda folksamlingen. De tycks inte helt välkomna bland de råbarkade hamnarbetarna, men Leonard kliver ur bilen och fram till pojkarna som efter lite dividerande ger Leonard en pamflett med kommunistisk information. Från ingenstans kliver plötsligt poliser upp till McCartney och arresterar honom under våldsam protest, allt som Leonard kastar sig tillbaka i bilen och resan fortsätter.
Väl hemma upptäcker Leonard att Lars Stenson är på besök. När Leonard undrar hur hustrun mår vill hon veta hur det står till med faktumet att Leonard eventuellt har dödat någon, något Leonard inte helt kan besvara.
Lars försöker ge skenet av att anledningen till hans besök handlar om demonstrationerna vid Back Bay, där hela laget ska delta. När Leonard ifrågasätter Stensons lojalitet mot arbetarna i egenskap av välavlönad chef, vänder Lars till att fiska efter en ny boxningsmatch med Mr Mason i ringen. Leonard avböjer tveksamt och Stenson lämnar lägenheten under ganska hånfulla tillrop.
Ett försiktigt och förljuget samtal mellan Debra och Leonard tar form.
På väg från lägenheten stöter han ihop med en granne, Mr Morris, djupt skakad och gråtande i trapphallen. Den gamle mannen berättar att hans hustru avlidit från ett insektsbett hon fått för några dagar sedan. En allt större förvirring över tingens vara drabbar Leonard.

Virginia är rasande över sin situation. Först kidnappad av gangsters och sedan hållen fången av den obehaglige doktorn som förgiftat hennes föräldrar med giftiga soppor. Känslan av att hjärnan “halkat snett” är överhängande och nästan olidlig. Smärtan i nacken bultar när hon lyckas fly från sin far och dr Parnasse. På vägen stöter hon på Max, en person från konstnärskollektivet på våning tre, som oroligt tar sig an henne. Hon förklarar att hon behöver bege sig till vattentornet, och Max skjutsar henne dit även om han argumenterar att sjukhuset nog är en lämpligare destination. Alldeles innan de når tornet svimmar hon och när de möter Sally känns Virginias läge akut. De vänder och åker raka vägen till Boston Medical Center.
Sjukhuset är brandskadat och överlag känns stämningen kaotisk. Det tycks också råda någon slags flirtig, oprofessionell stämning mellan den manliga och kvinnliga sjukhuspersonalen som Sally verkligen inte välsignar. Kollegan Mrs Winters berättar om nattens hårda tryck på avdelningen. Elva mord och lika många mordförsök, och så den märkliga geting som fått många människor att insjukna. Dränerade bett tycks innehålla små blöta, silverfärgade getingar och även om innehållet gröps ur insjuknar patienterna av en märklig silverförgiftning som hittills tagit kol på samtliga som drabbats.
Alldeles som Virginia körs in för akut operation finner Sally fem biljetter, inklämda i hennes hand. Det är biljetter till Cirkus Antiversum, fem till antalet. Operation visar sig bli lång och svår. Carlton beordras att åka och hämta flickans föräldrar då läget känns hopplöst.

När Carlton når Virginias hem märker han till sin oerhörda förvåning att Dr Gunther befinner sig där, trots att de samtalat på Danvers för mindre än några timmar sedan. När Carlton berättar att Virginia ligger för döden på Boston Medical Center beger sig Dr Gunthers omedelbart dit. Kvar står Carlton i stor förvirring. Han ringer till sin nye chef, borgmästare Curley som utan omsvep beordrar honom att omedelbart komma till Curley-administration.

På sjukhuset avbryts operationen plötsligt av att Dr Gunthers i sällskap av några vårdare kliver in och övertar patienten.  När Sally gör en ansats att följa med möts hon av aggressiva utrop från vårdarna och kylighet från Dr Gunthers. Trots Sallys protester forslas Virginia in i en sjukvagn och försvinner därifrån.

Kvällen lägger sig över vattentornet, sällskapet är uppgivet och Sally förtvivlad över Virginias uppdykande och därpå försvinnande. Hon börjar upprivet att läsa igenom Marions dagböcker och hamnar i en flodvåg av minnen. Allt kommer tillbaka, underjordsverserna som Sally och Marion tvingades lära sig genom hemska piskrapp. Minnesbilder av hur hon och fadern besökt underjorden, klappat den väldiga fågeln vars inälvor hänger utanför. Hon minns bestraffningen i lådan, där hon tvingats be om ursäkt till dockan som inte vill heta Lisa utan Ol’ Man Jan. Hon minns också flykten genom skogen, där dockans gnyende hotar att avslöja deras gömställe, varför hon håller handen över dess mun. Den femåriga Sally tvingas slutligen lämna dockan och fly genom träsket, allt som hundarnas skall och Ol’ Man Jans tjutande klagan kallar bakom henne.

0507 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 7 - Ol' Man Jan

DETTA HAR HÄNT:

Stämningen i det lilla huset vid skyttebanan är ansträngd, vankelmodig. Leonard plågas oerhört av samvetskval över att ha dödat en person, något som Debra inte kan godta. Hans rabblande böner tycks aldrig sina.

Carlton och Hall beger sig för att hämta lådorna innehållande Marions anteckningar och passar samtidigt på att försöka få grepp om vad som har hänt. Efter viss tveksamhet bestämmer de sig för att åka tillbaka till stationen, om inte för att få en överblick över hur överheten ser på intermezzot vid Malone-Villan.

De överraskas av en polisstation i full aktivitet. Carlton kallas omedelbart in till polischefen. 

Debra anförtror sig till Sally om den ängslan hon känner inför sin makes otäcka förändring. När Sally försöker få Debra att förstå hur hjältemodigt Leonard räddat Sally vid Malone-Villan, tycks orden inte göra verkan. Debra behöver bekänna något ytterligare, prata med någon om det helvete hon gått omkring i de senaste sex månaderna...

Hon berättar i förtroende att barnet hon bär på inte är Leonards, utan i själva verket dennes chef Lars Stenson, som Debra lärde känna redan som tonåring. När de träffades igen många år senare, i samma veva som Leonard fick anställning vid bruket, återuppstod kärleken med obarmhärtig styrka och intensitet och Debra blev kort därefter gravid. Nu är hon uppriven och fullständigt vilse. Sally beordrar henne att välja.

På stationen blir Carlton uppkallad till Polischef Wilson, som till Carltons förvåning tycks mer än positiv till hur kvällens händelser har hanterats. Snart ser Carlton också borgmästaren, överväldigad av tacksamhet. Carlton erbjuds en tjänst i Curleys administration, mot en lön som vida överstiger den han för närvarande har. Carlton känner sig inmålad i ett hörn, men accepterar med en känsla av att någonting just kan ha gått väldigt snett.

Efter mötet med chefen beger sig Carlton tillbaka till Malone-villan för att hämta lådan med Marions dagböcker och möts där av en scen som vittnar om stort våld, skotthål och glassplitter - väggar täckta i blod, eller? Carlton känner sig förvirrad. Inget blod vid fönstret där Baldwin ska ha skjutit någon, inget blod på spaden som han sa sig ha använt mot en annan förövare. Vad är det som sker egentligen?

Nästa morgon påväg till jobbet greppar polisinspektör Leslie Hall, numera bortkopplad från Carlton och satt på helt andra sysslor -tidningen, som vittnar om nattens fasansfulla händelser. Tre mentalsjukhus har härjats av mordbrand. Hundratals patienter och tvångsintagna har rymt eller saknas bland de döda. Danver Mental hospital, där Carltons fru Lydia ligger, är ett av dem. Sidoannexet där både Sally och Leonard har arbetet - om än på var sin sida av väggen, är ett annat sjukhus som ansatts.

Så snart Carlton nås av insikten att hans fru kan vara i stor fara, kastar han sig ut till Danver Mental Hospital och får där prata med Lydias läkare, tillika hospitalets föreståndare; Dr Gunthers. Doktorn förklarar att Lydia är spårlöst försvunnen, och att även hennes personliga tillhörigheter är borta vilket han tycker är märkligt, mystiskt, ja rentav spännande. 

Carlton, som sånär svimmar av det doktorn säger, missar Gunthers illa dolda förtjusning över nattens skeenden och försvinner iväg i bisarra, medryckande tankar. Han stirrar ut bland de oändliga träden och undrar om Lydia är där ute någonstans, kanske i fri flykt bland de fuktiga löven.

Samtidigt drömmer Leonard en fasansfull dröm där barnet föds, men tycks ha ett litet hål rakt igenom huvudet. Barnet blir större och större och klättrar upp på Leonard, väser: “Han som sväljer själar! Han sväljer själar…”. Barnet har nu helt blivit Debra, men en Debra med långt, grått hår, smala armar, vassa naglar och iskall hud. Utmattad och förvirrad somnar Leonard i denna oroliga kärlekskram.

Virginia vaknar i sin egen säng, nerbäddad i sitt hem. Hennes pappa ser märkligt upplivad ut, kraftfull i sin hy och mer aktiv och levande än vad Virginia kan minnas ha upplevt honom på evigheter. Han berättar att Virginia hittats på bakgården, fortfarande bunden och i dåligt skick. Hur de bar in henne och sedan bäddade ner henne. Nu är hon hemma i trygg hamn. 

Virginia sörjer att hon och hennes far aldrig har kommit varandra så nära, att den ömsinthet han visar henne nu har varit saknad länge.
När hon sedan inser att Dr Parnasse är den som tillsammans med Arthur Dalton burit in henne, blir hon rasande. Doktorn, som kliver in i rummet, får hård kritik av Virginia som menar att han förstört hennes föräldrar till att bli vandrande vålnader, men doktorn avsvär sig anklagelserna och menar tvärtom att det var först när Parnasse kom in i bilden som de faktiskt började bli bättre. Han vill också förmå Virginia att äta märkliga mediciner och piller mot sticket och den tillhörande bölden hon har på sin nacke. Annars kommer hon inte att klara sig. Virginia vägrar envist, trots de fruktansvärda smärtorna i nacken. Parnasse berättar att det är ett bett från en Mallophora Argentum som Virginiaa fått. En mycket ovanlig insekt som lägger sin avkomma under huden på varelser. Även om man lyckas avlägsna bölden uppstår en dödlig blodförgiftning från insekternas egna silverproduktion. 

Virginia fortsätter att vägra ta några piller men kämpar samtidigt mot smärtan och yrseln. Hjälplöst faller hon i doktorns våld och medvetslöshetens aningslöshet. Deras mumlande röster som ett allt större töcken.

Välkommen till CYRUS EPIPHANY - AVSNITT 7 - Ol’ Man Jan