lördag 20 juni 2020

0518 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 18 - Det Flammande Svärdet



Kära podconiter!
Medan världen har upplevt pandemi har våra hjältar och antagonister upplevt en kort, explosiv tid. Jared, Aziz, Köttägget, Sally och Abigail fortsätter än så länge berättandet men nya ansikten kommer också in i bild.
Vi utforskar grottorna under Estero river i en extensiv, tvådelad färgscen, kommer ikapp med bakgrundsberättelser och skådar både Sally, Jared och köttägget i vitögat. Varmt välkomna ner i träskmarkerna! Ett köttigt, fyra timmar långt avsnitt som tack för lång väntan ❤️

PS Pga distansförhållandet som råder just nu är ljudet lite sisådär bitvis, det kommer bli bättre redan nästa avsnitt. Hoppas på överseende!


fredag 20 mars 2020

0517 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 17 - Estero



DETTA HAR HÄNT:
Vi får veta att köttägget producerar små köttbulor med jämna, milleniala mellanrum. Så snart en köttbula, egentligen en ansamling av nervändar som hårdnar över tid, stöts ut ur ägget, behöver köttägget genast återföra bulan för att inte riskera att bli av med den. Köttbulan utgör en slags känslomässig tvilling och reagerar med smärtsignaler förankrade hos själva köttägget. Detta gör att en bula, om den kläms eller ännu värre, krossas, kan åsamka köttägget ofantliga smärtor och tillochmed komplett köttdöd.
Jared har köttäggets senaste bula i en ask i vänster kavajficka. En slags försäkring på att det växande köttet, som bröderna nyligen förstått också har en medvetandenivå långt överskridande den de tidigare tillskrivit det, inte ger sig på sina hussar utan vet sin plats. I det senaste har dock Jared märkt att då han flyttat bulan, kanske lagt över den i en annan ask, har en vridande smärta uppstått i hjärtat. En slags strålande ömhet som oroar mycket.

Paul och Madeline O’Connor, Sally, Marion och Douglas' mamma och styvfar, är på väg mot Providence efter en alldeles för lång åktur med Forden, ett skyltexemplar från bilaffären som Paul arbetar i. Vägarna blir slingriga och Madeline ber Paul sänka farten, men förebrår honom kort senare för att ha åkt så länge och vill istället komma fram så fort det går. Paul trampar på gasen och kommer just runt en kurva då ett långsmalt föremål befinner sig i deras lyktsken. En kedja som i en fruktansvärd hastighet kommer dem till mötes, kapar bilens kaross och makarna O’Connors båda huvuden. Skyltexemplaret, numera en Cabriolet, rullar tjugotalet meter och stannar med huven knäppande av hetta.
Vi hör Jareds berättelse, bakgrunden till sorgen, till hämnden, till stoltheten och till maktbegäret. Från känslan av att allt är rätt har nu en smygande känsla tagit sig in som viskar om att någonting, kanske allt, känns väldigt fel.
Bröderna har drivits isär över Jareds lojalitet till den märkliga flickan Abigail. Hon är utvald, tror Jared, eftersom hon också har sett Agghat, någonting inte ens Jared har gjort på länge nu. Sista visionen han erhöll var varnande, oklar och grumlad.
Vi får höra om det våghalsiga företag som, även om priset varit högt, etablerat en säker position halvvägs, vid inseglet, där de lyckades placera en portalspegel.
Jared har också länge förberett för byggandet av en farkost, Exorica, en enorm kapsel som skydd för nedfararna när tiden är inne.
Jared ser med spänning fram emot mötet med den korrupte polismannen Oliver Garrett, som är på väg till cirkusen med någonting stulet från bevismaterialet insamlat från lägenheten på Battery Street; en lång lapp gömd i den dödade mannens ena sko. Kanske är detta vägbeskrivningen som kan komplettera de ganska otillfredställande fragmenterade verser som de hittills lyckats dra ur Marion, Douglas och Elisabeth. Inatt ska Ohm göra ett sista försök att vittja flickans minne, någonting som antingen kan gå väl, eller utgöra en risk för flickans psykiska hälsa.

Vi får höra Oliver Garretts korrumperade livsbana, personlighet och totala impotens, efter en fruktansvärd upplevelse 1921 på Madame Z. Flärden, kaxigheten, mycket är skådespelat. Nu befinner sig Oliver i cirkusen för att mot en ansenlig mängd pengar, pengar han behöver till avbetalningen på Bentleyn han egentligen inte har råd att äga, lämna ett stycke bevismaterial till Jared. En annan sak som Jared nog skulle vara behjälpt av att veta; Wilsons stora offensiv planerad för inatt klockan 0230, funderar han också på att sälja. Huruvida Garrett ska förära Jared den informationen återstår att se, han har inte bestämt sig än.
Han står och åser den vilda orgien medan den ännu är i sin fulla kraft, och känner ingenting. Uppgivet leds han av månansiktet mot Jareds privata kammare i cirkustältet. Där har Ohmladjan gjort alla förberedelser för att utvinna de sista minnesfragmenten ur Elisabeth, något som tycks gå bättre än förväntat. Flickan, otäckt försvarslös och under tung påverkan från diverse droger, tror sig leka tafatt med en varglik äldre man och sin hemliga vän Flickgubben en scen som tagen ur hennes mardrömmar, allt som en ström av hennes divergerade minnen och fraser lösgör sig och fångas upp av Ohm.
Oliver kliver in, mycket skeptisk till den drogade lilla flickan, ifrågasätter vad fan som pågår, men Jared lugnar raskt med att allt är i sin ordning. Garrett överlämnar lappen som till Jared stigande hjärtpuls verkar vara en kod över vägen mellan inseglet och märket. Garrett får långt och väl det han efterfrågat ekonomiskt och mer därtill, när han slutligen bestämmer sig för att också varna Jared för offensiven.

Vi kliver in i rättegången, där Abigails minsta önskan följs till fasansfull punkt och pricka. En efter en av de karaktärer som påverkat och omgärdat huvudpersonerna avrättas eller matas till köttägget, som glupskt sväljer hull och hår. Sally slits ur ägget och landar på marken, någonting som skrämmer ägget, får det att känna sig plötsligt hotat. Då Ohm inte är en verklig kropp i vår dimension har ägget tills nu ej varit medvetet om hans existens. Köttägget frustar och blir blåsvart, samtidigt som det gör gungande ansatser att åter få inmundiga sig Sally, vars smak påminner ägget om en gammal sång, långt äldre än den här världen. En melodi härrörande från köttäggets halvt glömda ursprung på andra sidan märket.
Abigail upplever i samklang med köttägget en fruktansvärd sorg och svarta tårar väller ur hennes ögon när hon febrilt försöker rädda den blödande Sally. Hon kräver att Sally ska med, något Jared motvilligt, men ändå utan protest, beviljar. Elisabeth får också följa med, samtidigt som Francois, Judy, Montgomery och Leonard får halsarna avskurna av en ivrig Geroge Kinley. Vi lämnar Leonard alldeles som han blödande faller till marken. Vi hör Judy berättelse som nämner Cottage som den polis som hon approcherat med sina fasansfulla kunskaper kring vad som pågått bakom de tunga lädertälten.

Plötligt stelnar Ohm till, någonting är fruktansvärt fel. 75 man närmar sig tältet från olika riktningar. Polisuppbådet är här. “Knäck och bryt alla som du kan” beordrar Jared och ryggrader börjar knaka. Tältet som förberetts med en brännfarlig substans, en slags sulfurpasta, tar eld och sällskapet gör sig redo att fly genom spegeln. Signalen, ett fasansfullt bröl som ånyo skallar över Dedham, ljuder och Antiversum gör sig redo för att lämna.

Cottage och hans mannar, med en skadad Hall på kryckor i sällskap, försöker febrilt stävja de utmattade och kringströdda, nakna människorna i det väldiga orgietältet. Cottage, som förvildad av orgiens upphetsade energier inte ens har byxor på sig, får motta Halls ilskna förmaningar, när plötsligt poliskonstapeln spänns, bryts och faller i delar inför Hall. Andra möter samma öde kring dem och full panik utbryter. Hall kastar sig ut genom den brinnande tältduken, ut i den svala friheten.

Carlton jagar genom tältets korridorer tillsammans med några andra cirkusarbetare, vilt kämpande med de vidriga pseudoninnen som plågar honom. Han stöter ihop med en desillusionerad Curley, som i intensiv dialog med sig själv försöker förstå vad Carlton egentligen tycker om honom. Carlton sliter sig loss och gör en ansats att lämna tältet när han ser en kultist tända en lång stubin som letar sig in i cirkusen. Människor och föremål är på ett otroligt sätt på väg in i en stor spegel, Carlton tror inte sina ögon. Han inser att en bomb kommer att smälla av och flyr ut ur tältet. Det sista han ser är Lydia som tillsammans med många andra, baklänges tar sig igenom spegeln. Han kastar sig ut ur tältet och finner där en sargad Hall. Förtvivlat släpar Carlton Hall in i skogen, bort från Antiversum. OM grabben överlever så har inte allt varit för intet, tänker Carlton.

Plötsligt klipper en alligatorhona över dockans ansikte, fortfarande gömd i rotsystemet av ett träd i Esteros träskmarker. Smärtan är total och Ohm tappar all leviteringskraft.
Samtidigt attackerar Wilson och några skräckslagna mannar och situationen börjar bli farlig. När Jared ber Abigail följa honom tar hon istället avsked. Av alla de som hon vill ha med ingår inte Jared, något som fullständigt chockar honom. Så fort alligatorn släpper taget om Ohms fysiska boja gör han en kraftansträngning att forsla iväg Jared, Abigail, Köttägget och de tunga ekipagen genom spegeln. Med stigande panik och ursinne följer Jared efter med sitt svärd, “The Flaming Sword” draget.

Färden blir kaotisk och okontrollerad, flera hamnar med näsan först i spegeln, andra missar portalspegelns destination belagd i Uncle Jeffs Farm, Estero, medan ytterligare andra blir skjutna alldeles som de ska spegelfara.

Vi hör bakgrunden till det helvetiska spel som figurerat kring den påstådda misshandeln av boxaren Einstopher “Young Williams”, ett dråp som plågat Leonard trots att han inte för sitt liv kan minnas händelsen. Bakom matchlokalen på Duncan Rd väntar Lars Stenson och Elmer Watts strax efter att matchen mellan Leonard och Young Williams avslutats och den påtagligt mörbultade boxaren ska föras till sjukhus. Lars och Elmer erbjuder sig att köra boxaren till sjukhuset, men tar först en liten avstickare. 

Varmt välkomna till avsnitt 17 - Estero





måndag 2 mars 2020

0516 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 16 - Antiversum Rämnar


Hej kära PodCon-lyssnare! Här fortsätter berättelsen om Antiversum och de arma hjältar som trängs därinne. Avsnittet syr ihop ytterligare trådar och konstituerar ett slags aktslut. Sista akten av Cyrus Epiphany inleds med nästa avsnitt.
Varmt välkomna till AVSNITT 16 - Antiversum Rämnar.

DETTA HAR HÄNT AVSNITT 15: LYDIAS KYSS
Vi får höra Debras berättelse från de senaste kaotiska dagarna, hur tankarna och framförallt känslorna gått. Hon kan inte förstå sina egna handlingar och har sedan hon nyss mötte Leonard, varit utom sig av ånger och förtvivlan. 
Nu ligger Lars Stenson död i cellen och Leonard vill inte veta av hennes böner, slår bort hennes önskan om förlåtelse. Vad ska hon göra?

Carlton har drabbats av märkliga och djupt skakande “pseudominnen” efter att ha smakat, om än inte ätit hela, äpplet. En oljig, vidrig smak som inte går att svälja bort. Han försöker få upp maginnehållet men bara en svart sörja kommer upp. 
Han finner sig småspringande genom cirkusens korridorer, i trupp med andra antiversiter. Längs sidorna öppnar sig nya utrymmen där Carlton kan se hur cirkusen tycks packa ner, förbereda för flykt. Högar av plånböcker, klockor och guldföremål samlas ihop i säckar. Carlton funderar på sin egen plånbok och slås av att han hade en bild av Lydia i den. Lydia… var är hon? Med stigande puls inser han att Lydia är en av de som springer i gruppen. Lydia, hans tidigare katatoniska hustru, vid vars sjukbädd Carlton suttit minst två gånger i veckan under snart 5 års tid, går nu till synes lycklig och livfull bara några meter framför honom.
Carlton tar sig framåt och rör vid henne, försiktigt för att påkalla hennes uppmärksamhet. Hon stannar till, tar honom ömsint om kinderna, ser honom förälskat i ögonen. Carlton svarar med samma beteende och de står så en stund innan Lydia böjer sig fram för att kyssa honom. Det går för fort, han skulle vilja prata med sin hustru först, men hur han än försöker få kontakt med henne eller försäkra sig om att det verkligen är hon, tycks Lydia mer intresserad av att ta igen det köttsliga som gått förlorat. Tusen tankar. Är detta fel? Nej, slår carlton fast. De ju är gifta, således sker inget orätt. Han låter det ske. 
Hon drar in honom i en springa i läderväggen och de faller omkull i mörkret, ensamma. Efter en efterlängtad, oerhörd sammansmältning ligger Carlton i vimmelkantig lycka och utmattning. Han slumrar till och vaknar ensam i den mörka läderkorridoren. Försiktigt tar han sig ut, stjäl kläder från en klädhög i loge-rummet, känner vinddrag, en flik är öppen mot Dedwoodskogen. Han uppfångar två polisers upphetsade viskningar kring den märkliga sörja som tycks vara insmetad på cirkusens ytterväggar, men väljer att fortsätta inne i cirkusen.
På avstånd ser han hur ett femtiotal människor forslar lådor och väskor genom en enorm spegel, vissa föremål svävar fram och tycks uppslukas i spegeln. Han tar sig tillbaka, medan ljud av skott kan höras på avstånd.

Köttägget är mätt. Ägget känner sig både genomsköljd och överfull. Det pågår en omsättning inom köttägget som får dess slemhinnor att knarra och spänna. Orgiens alla kroppsvätskor har fått ägget att svälla över sina tillgångar och överallt ligger utslagna orgiedeltagare i efterdyningarna av de mest otroliga samlag.
En antiversit har påbörjat att söka sätta samman lådan som ska omsluta ägget inför transporten till Estero, men märker att köttägget tycks ha vuxit. En plötslig ryckning i kedjan får antiversiten att backa och dra sin pistol. Han närmar sig försiktigt igen och drar ut kedjan som plötsligt glidit in i köttet. Med ett överjordiskt starkt ryck dras plötsligt den långa kedjan in i ägget igen, med man och allt. På några sekunder har kultisten försvunnit i köttmassan.

Dr. Gunthers har lyssnat till Douglas, Sally och Marions samtal. Allt för att utröna om några verser nämns dem emellan. Douglas tycks vara fullständigt bortom vansinnets gräns och Marions hjärna hopplöst formaterad.
Jared ger Dr. Gunthers ansvaret för logens affärer och finanser i Boston, till doktorns stora förvåning. Han vill vidare att Douglas, Marion och Elisabeth ska tas in på Danvers för fortsatt, evighetslång vård. “Så fort vi upprättat en säker förbindelse mellan oss och Antiversum så skickar vi efter er”, säger Jared, men båda vet att han ljuger. 

Abigail drömmer att hon ligger på botten av ett grunt hav, kvävningskänslor förlamar henne. Vattenytan närmar sig dock och snart kan Abigail resa sig för att finna sig stående i en gigantisk dome. I taket stora demonliknande entiteter upptagna i enorma slag. Bakom henne står många människor. Hon känner igen flera från cirkusen, och i täten står Jared och Aziz. 
“Det finns ett skimmer över allting, en möjlighet. Men det finns också en hake, en omöjlighet”, säger Jared kryptiskt. “Skimret är tiden och omöjligheten är nuet” fortsätter han, innan Abigail vaknar ögonblicken före rättegången.

Vi får höra Franca Hook och Arthur Daltons berättelse, de bakomliggande lögner och skamligheter som ligger bakom såväl Bedelia Daltons sjukdomstillstånd som Virginias utslagna tänder. Vi får också höra Alberton Chestovichs berättelse, charlatanen som försatt Bedelia i sitt ynkliga skick. I överenskommelse med maken, förlängdes behandlingen för att än mer möjliggöra Arthur och Francas sexuella möten. 
Nu sitter de alla i var sitt blodgrepp, Ohmladjan spelar ljudlöst på sin puka. Franca och Arthur kräver svar, bannar och lismar, smickrar och hånar i salig blandning. Abigail förblir lugn. “Tycker ni om sex, Mrs Hook?” undrar hon, innan hon beordrar Ohm att föra sin pappa och dennes älskarinna in i köttägget, som är liggande längst bort i den mindre ceremonisalen. 
Den vrålande charlatanen blir också nedpressad i köttägget, som börjat uppvisa en ny glupskhet. Ben som knakar och kött som mals ner i dess inre.
Då reser sig Sally och kräver en förklaring. Hon står rakryggad och vägrar ta Abigails skymfade svador. Hon utmanar Abigail genom att sätta ner foten i köttägget och svär på att Cyrus aldrig skulle ha sanktionerat denna avrättning.
Abigail envisas med att vilja ha en ursäkt för att Sally inte försökte rädda henne, men Sally ger sig inte. Hon har ingen skuld i detta. 
Samtidigt med blodgreppet som Ohm besvärjer i rummet, agerar han också transporterare vid spegeln och håller ett 40-tal föremål svävande. Det är ansträngande, och nu är situationen dessutom svår att förstå. Jared har gett Abigail rodret och Abigail kan inte välja. Ska Ohm bryta Sallys ryggrad, eller hennes armar? Han tvekar, vet att Jared behöver verserna, och bryter därför bara Sallys armar bakåt samtidigt som han rycker henne ur köttägget. 

Vi följer Wilson i utryckningen, alla män är på plats. Cottage är nervös och lättirriterad, Hall lyckades övertyga ambulanspersonalen om att han var stark nog att följa med och är därför också på plats, om än på kryckor.
De avancerar in i cirkusen, möts av tomma korridorer då och då avbrutna av långa snitt som leder vidare i parallella lönnkorridorer. Slutligen nästan tumlar de in i stortältet, där orgien just har avklingat. I mitten ett nergrisat område där det har stått någonting, nu bortforslat. Det är köttägget som nu är placerat i den mindre ceremonisalen noch därmed inte längre befinner sig i orgien.
Cottage börjar febrilt mana de utslagna människorna att resa sig medelst sablarnas plattsidor, men utan resultat. Just som han är i färd med att handboja en man i röran av människor, far någonting i honom och de börjar kyssas hämningslöst. De andra mannarna i kåren ser förvirrat detta ske, och några andra konstaplar låter också kläderna falla och ger sig in i orgien, vad som återstår av den. Hundarna stannar ivrigt doftande och bryr sig inte om sina hussars kommandon, leden börjar lösas upp. Mannarna börjar känna sig riktig oroliga, och när tältet plötsligt fattar eld stiger paniken. En häftig eldstrid utbryter mellan antiversiter och poliser i storgrottan, samtidigt som Wilson och hans män avancerar närmare cirkusens andra tältscen, där kan höras avlägsna röster eka. Han klämmer hårdare om revolvern just som ett fasansfullt bröl, ett djävulskt tordönsljud skallar över Dedham. Signalen för att Cirkus Antiversum är on the move.

VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY AVSNITT 16 - ANTIVERSUM RÄMNAR



torsdag 6 februari 2020

0515 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 15 - Lydias Kyss




Kära Antiversiter! Nu har Cyrus Epiphany nått en slags "leveransdel", där spelarnas antagonister, äventyrets karaktärer och situationer som uppkommit behöver absolution. Samtidigt som våra hjältar trevande har tagit sig framåt, har också berättelsens andra deltagare, sidokaraktärerna dolda bakom ramberättelsen, varit i högsta grad aktiva. Således ett avsnitt med många bakgrundsberättelser i omlopp. Vad ligger bakom Virginias trauma, pappa Arthur och Mrs Hooks sexuella cirkusnummer? Föräldrarnas utarmade tillstånd? Vem är charlatanen som försett hennes föräldrar med overksamma preparat? Hur gick det till när Virginia fick sina tänder utslagna? Vad var anledningen bakom pappa Arthurs nattliga utflykter till Dedham, eller de gånger han smitit ut i andra ärenden?Vem följer med och vem får stanna? Hur känns det att slukas av köttägget, kommer Sally och Elisabeth att omfamna varandra igen och hur smakar egentligen Lydias kyss?Möt Mrs Hook, Arthur Dalton, Lydia Carlton, Abigail, ett köttägg under stort tryck och en Ohm Al Djan med mycket på sitt bord.

Välkomna till CYRUS EPIPHANY AVSNITT 15 - Lydias kyss(nedan recap)


DETTA HAR HÄNT AVSNITT 14: GALENSKAPENS SJÖVi hör Ohmladjans berättelse, från uppväxtåren i Tanis på 200-talet f.Kr., via skapandet av portalspegeln, till anställning hos Ptolemaios II som rikets största uppfinnare. Portalspegeln var ett medel för att kunna färdas mellan speglar, något som visade sig ha en fruktansvärd baksida vid felaktigt användande. Uppfinnaren själv, den svårt missbildade Ohm Al Djan, dog bara 26 år gammal i sviterna efter portalresornas förintande bieffekt. Efter Ohms död förstördes speglarna, enligt uppfinnarens egna rekommendationer, men en kopia av ritningarna gömdes bland rosenpalatsets många herbarier. Mer än 2000 år senare skulle ritningarna dock komma att upphittas av Bröderna Abelkader. I samma ögonblick som Ohm al Djan dog lämnades det olyckliga resultatet av spegelresan, en spegelbild av Ohm, hopplöst fast i det postversum som är världen bakom spegeln.

I samma stumma pseudovärld traskar Sally och Elisabeth tröstlöst omkring, fortfarande i vattentornet där ett märkligt rött sken börjar illuminera bottenvåningen och långsamt klättra uppåt. Sally försöker övertyga en svårövertalad Elisabeth om att vad som helst kan hända, att det röda skenet kanske rentav utgör en räddning, en utgång ur denna stelfrusna, syntetiska version av verkligheten. När Sally läser det sista tillgängliga pappret, en vikt lapp belagt långt under bordet, möts hon av rader från hennes bror Douglas som i vanvettiga ordalag försöker få Sally att ”tänka om för att tänka rätt”. Hans språk lider av märkliga, ofrivilliga negationer som först gör texten svår att läsa, men när hon väl identifierat de distraherande satsadverbialen, träder budskapet långsamt fram.Sally resonerar också kring teorin att Elisabeth kan ha råkat följa med in i Sallys egna drömmar, något som den femåriga flickan har svårt att förstå. Elisabeth börjar också ifrågasätta Sallys äkthet, som om mamma vore en förklädd främling, en förvanskad kopia som bara låtsas vara hennes mamma. Elisabeth kräver mamma på svaret om vad dotterns mellannamn är, men Sallykan inte riktigt komma ihåg. Flickan springer ner för att fly från vattentornet, men fastnar i den halvtransparenta dörren som står lite på glänt.

Mitt i en omfamning överraskas Leonard och Francois av att celldörren öppnas och Leonards far Montgomery smyger in. Montgomery är upprörd och förtvivlad, vill ha svar på frågan om det Elmer sagt vid frimurar-suppén är sant; att Leonard skulle vara en mördare? Leonard tappar orden och gråten väller ur honom. Trots att han inte till fullo minns sitt dåd, bekänner han att det nog är så, att han kan ha dödat någon. Vred och förkrossad berättar då Montgomery vem som är Leonards egentliga mor, och om hur en ofrivillig graviditet kom att leda till något fint. Ett underbart misstag. Hur Tant Magda, kvinnan som klättrade in till Leonard på skyttebanan och nu också befinner sig i cirkusen, egentligen är Leonards biologiska mor, men att omständigheterna gjorde att Betty Ruth och Montgomery kom att ta hand om Leonard, därav det oklara födelsedatumet. Så älskad och ändå begraven i hemligheter och lögner. Chockad av denna nya information överraskas de plötsligt av att Debra, tätt följd av Lars Stenson kliver in. Debra kastar sig mot Leonard och bönfaller honom att förlåta henne. Hon är så skakad av dåligt samvete att hon knappt kan be Leonard om nåd, bara upprepa en innerlig och sann önskan om förlåtelse. Trots faderns ädla förmaningar att välja nåden, alltid söka se förlåtelsen i en människa, är Leonard allt för förvirrad och arg för att kunna tänka klart. Han får plötsliga impulser att döda, särskilt när Lars uppvisar sin allra mest överlägsna ansiktshalva och berättar om hundtävlingarna, vars förlorare alltid provocerat Stenson, men också hur han njöt av att sedan se de förlorande hundarna avlivas efter match. Analogin svarar till Leonards raseri och han gör en ansats att attackera sin forne chef. När Stenson till hälften drar en gömd revolver tätnar stämningen drastiskt och i tumultet som uppstår när Lars skjuter - men missar Leonard - kliver Francois fram med Leonards softstone i handen. Med fruktansvärd kraft slår han Stenson till döds. När sällskapet lugnat ner sig och tårarna fått strömma, samlas de förvirrat och uppjagat i en försiktig, gudfruktig kram, även om relationen Debra och Leonard emellan är långt ifrån läkt.

Vi hör Andrew Cottage’s berättelse, den evighetslånga sexuella sorg som gjort att han aldrig blivit av med oskulden, om kårens hårda mobbing och den hemliga, halvt förträngda förälskelsen till en jämnårig skolkamrat under skolåren. Cottage driver mot sanningen, gräver efter den, ger sig inte. Men sin egna sanning ligger allt för djupt. Och i den stora offensiven mot Cirkus Antiversum är Cottage vid sidan av Wilson härförare. Han måste fokusera.Polisuppbådet är redo att bege sig, klockan är sent. Sablarna är slipade inför det som kommer att bli den största polisiära insats sedan Bostonbranden 1872.På väg mot Dedham får några av mannarna syn på den brinnande vattentornet i Jamaica Pond. Någon verkar ligga utanför tornet och ekipaget stannar upp för att se efter vad som står på.Hall vaknar i röken av att en gammal kvinna kliver över honom, bärande ett spädbarn. Kvinnan tycks inte helt uppfatta Halls närvaro, svarar undflyende på hans paniska rop på hjälp och beter sig mycket märkligt. När hon lämnat tornet och försvunnit in i skogen ger hall upp, känner röken välla ner i lungorna, men räddas som genom ett mirakel av en polisman som drar honom ut på gårdsplanen.De släpar honom till tjärnen för att sänka ner hans fortfarande pyrande högerfot. Efter att ha fått hosta ur sig soten och skräcken och kvickna till lite, bandageras han. Då Hall envist vägrar bege sig till sjukhus, låter Wilson honom få ansluta till offensiven och de tar sig vidare ut mot Dedham. Mannarna, 75 till antalet, delas upp mellan skogens norra och södra ingångar och polisbussarna placeras på strategiska platser.

Sally vaknar av den kalla beröringen från en skeletthand genom öppningen i väggen, men hur hon än kräver svar, ropar och förmanar, möts hon bara av en djup, ihålig andning. Hon bryter sig loss, och tar sig mot dörren även om hon vet att den är låst. Utan förvarning öppnas plötsligt cellen och en illaluktande karl knuffas in, rakt i famnen på Sally. De dråsar i backen, allt som mannen rabblar olika siffror och lösryckta meningar. “För att tänka rätt behöver man tänka om”. Med en iskall rysning inser Sally att det är hennes bror Douglas som kastats in i cellen. De sjunker ihop, håller hårt i varandra. Hon kan se att hans ögon saknas, tycks utslitna ur sina hålor. Douglas pratar frenetiskt om porten, om galenskapens sjö som han bränt sig på, om hur han var tvungen att dricka. Plötsligt blir han rädd och viskar upphetsat att bröderna inte vet, att de inte känner till allt. “Uppåt”, säger han och pekar neråt. “Den som lever får se”, samt utropet “Choctaw!”, som han uppjagat vrålar om och om ingen. "The time for elevation is... not!" gapar han osammanhängande. Plötsligt stoppar han in något i Sallys mun; en liten pergamentrulle som han förvarat inuti sin tomma ögonhåla. Hon spottar äcklat ut den, vecklar försiktigt ut den men kan inte läsa innehållet i halvdunklet. “Du kan hinna överleva Sally” viskar Douglas i nåt slags nyvunnet fokus, innan han återigen brister ut kaotiska vrål och kast. Sally slumrar mitt i dårhusets vrål men vaknar åter av att celldörren öppnas. En kvinna, till synes förvirrad och ovan vid mörkret, släpps in. Sally kastar sig fram för att hinna ut innan celldörren slår igen, men hejdas av vad hon får se. Marion Malone, Sallys tvillingsyster, står livs levande framför henne. “Vad är min brudklänning?” är allt hon återupprepar. Sally bankar paniskt på dörren, rabblandet från brodern och systerns svamlande blir för mycket för Sally. Hon drar knivbladet över Marions hals och ser först blodet forsa ur halspulsådern, när hon plötsligt inser att hon inte längre har sin kniv. Galenskapen eskalerar när Mor Annie Ordway skanderar hur vackert och vidrigt det är att familjen nu åter är samlad. Äntligen återförenade! Sally fräser att hon hatar Annie, som replikerar att de nog båda är överens om det. “Du dör före mig”, varnar Sally och Mrs Ordway drar igen dörren med en, inte helt säker hand. Nästa gång Sally öppnar ögonen är ljuset annorlunda, lokalen en annan och hon får äntligen återse Virginia, om än som Abigail, och på många sätt förändrad.

VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, AVSNITT 15 - LYDIAS KYSS



söndag 19 januari 2020

0514 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 14 - Galenskapens sjö

DETTA HAR HÄNT AVSNITT 13: SALLY’S EPIPHANY
Avsnittet inleds med en redogörelse för Köttäggets upplevelser i grottorna under Estero River, hur det långsamt grodde på emotionella energier från förbipasserande djur, innan det slutligen plockades upp ur djupet och blev uppfostrat av Far, därefter adopterat av Fars fostersöner. Vi fick ta del av dess allra innersta tankar om sin egen suveränitet och Gudastatus. Köttägget är nu större än någonsin, det största köttägg som någonsin existerat i denna interstellära kupa. Det plågar köttägget, får det att spänna och dra i de känsliga slemhinnorna, som om det blivit för stort för sig själv. Det behöver växa. Det behöver kött.

Montgomery är orolig. Det Elmer Watts berättat under frimurarlogens invigningssuppé skrämde halvt slag på honom; skulle Leonard, hans egen son, vara en mördare? Han såg med egna ögon med vilken obeveklig kraft Leonard slog ner den anhållande polis som sprungit emot honom under razzian i ordenslokalen. Därefter intrycken från cirkusen, som i Montgomerys fall nästan enbart tett sig obehagliga och otäcka. Han följer Leonard med blicken längs sidorna av cirkustältet, men när Leonard tycks lämna lokalen följer Montgomery efter. Han tar sig ut genom en märklig skreva i läderväggen, in i en mörk korridor.

Sally drar fram med ett hårt grepp i Leonard, kraftfullt fösta av cirkusvakter. Han har funnit ett par fingercymbaler som han ystert spelar. Sally försöker ta reda på var Aziz för dem, men får inga riktigt klara svar. Styvbrodern känns först besvärad, skamsen, men allt mer som Sally tjatar också irriterad. 
Hon försöker också prata med Leonard, fortfarande förvirrad av påverkan från cirkusens droger, när Aziz plötsligt stegar mot henne. “Det är viktigt att du ser det här” väser han snabbt och öppnar sin handflata för att visa Sally nåt. En halvt genomskinlig sten med ett märkligt sken är det sista Sally minns innan hon omedelbart faller i påtvingad hypnos-liknande sömn.
Leonard börjar tappa i berusning vid åsynen av detta och när de muntra cirkusvakterna försöker hindra honom att gå fram till henne blir han först våldsam, men kapitulerar sedan när han ser att de är på väg åt samma håll.
Vakterna stannar Leonard och Francois, mannen i pipskägget, vid en celldörr och knuffas in.

Sally vaknar på en brits, instängd i en gammal stenkammare. I väggen invid henne kan hon se en springa in till ett närliggande rum. Hon försöker spana in utan att se något. Lättad upptäcker hon att kniven fortfarande sitter under skjortan. När dörren gnisslar upp lägger hon sig på britsen och låtsas sova, allt medan den väldige mannen med hånflinet tillsammans en äldre kvinna tar sig in. Sally ryser vid tanken på att hon hört talas om mannen, när Hall och Carlton körde i ilfart från Malonevillan. Hon gör sig redo att hugga den store bjässen i halsen och fly, men märker till sin besvikelse att det är kvinnan som istället går fram till sängen. Från hennes famn kan höras svaga ljud från ett spädbarn och Sally hejdar sig i sitt hugg. Kvinnan märker kniven och gör en ansats att ta den, men Sally rycker undan. Ett plötsligt grepp om Sallys hals gör dock att hon tvingas släppa kniven som tas om hand av den tystlåtne, euforiskt glade karln längre bort. Hon kräver hostande en förklaring och lägger sig ned igen. Kvinnan med spädbarnet lägger sig i sked med Sally, som äcklat och förfärat kan känna att spädbarnets andedräkt luktar avskyvärt. “Mamma är här, mamma är här nu…” väser Anne Ordway, Sallys fostermor från New Jerusalem, i hennes öra. Med skräck i hjärtat försöker Sally se barnets ansikte, och ser ett viljelöst spädbarnsansikte, vars ögon himlar okontrollerat. “Vad har du gjort med barnet?” viskar Sally förfärat. “Jag har tagit mig ett”, blir mor Ordways svar.
Sally lämnas ensam, ropar uppgivet mot dörren “Vad vill ni?”

Hall står på trottoaren och väntar på taxin till tågstationen i Weatherville, Vermont. Året är 1924. Mor är insvept i sjal och far, med sin barska rynka, står plikttroget och väntar invid Leslie med sina två resväskor. Ett ansträngt samtal tar form, där föräldrarna med små medel får Leslie att känna sig allt mer förminskad, i skuggan av brodern och dennes militära karriär. Med på ytan kärleksfullt förbarmande uttalanden, hör ändå Leslie de besvikna, uppgivna undertonerna, något som provocerar honom oändligt. Vinden blir starkare. 
“Kommer inte den där bilen snart?” muttrar modern ängsligt, medan fadern torkar en tår framkallad av den tilltagande blåsten. 
Plötsligt svänger taxin runt kröken och närmar sig. “Då kom den där taxin ändå…” suckar modern, medan fadern spänner ögonen i sin son en sista gång.  “Så du har verkligen bestämt dig?” frågar han. “Ja”, svarar Leslie med bestämdhet i rösten, samtidigt som det suger till i magen av insikten att han här tar ett beslut som kommer påverka hans liv på ett allomfattande sätt. Han inser också att hela anledningen till att han nu står här till stor del beror på den irritation och det trots som han känt inför sina föräldrars envisa snålhet kring positiv feedback. 
Faderns hand möter Leslies i en sista allvarlig handskakning, när plötsligt fadern faller uppåt, rakt upp i himlen. Även modern, taxibilen, Leslies väskor med sitt varierade innehåll, faller uppåt, som om själva gravitationskraften upphört att fungera.
Leslie lyckas få tag i en brevlåda, och moderns sjal, men greppet är svagt. Sjalen virvlar upp i den mörka rymden. Han ser sig om efter något att att hugga tag i, när han långsamt vaknar, till hälften nedsänkt i Jamaica Pond. Sjalen har förvandlats till ett knippe näckrosor som Leslie krampaktigt håller tag i under vattenytan. Han är skadad, skjuten i armen, och blodet har runnit ända ner till tjärnen vari halva hans kropp också ligger nedsänkt. Han kravlar sig upp, går smärtsamt mot tornet där en telefon svagt ringer. Han undviker liket av en man på gårdsplanen framför tornet och tar sig mödosamt in. När han slutligen når den ilsket ringande telefonen hör han först bara flåsande andning. Sedan en svag stämma. “Jag söker Sally”. En märklig monolog tar form, en mansröst kastar ur sig märkliga meningar, mer eller mindre hänvisande till det som Sally pratade om den gången Hall senast var här, sekter, utgångar och instängdhet. Klockans fråga, kuggfrågan… Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Klockan tickar, klockan går, när du inte förstår…” Samtalet avslutas med att mansrösten uppjagat ber Sally lämna världen, när tiden är mogen. “Hon måste ut, Sally måste ut!” och sedan en avbrytande röst, plötsligt demonisk i sin natur “Hon måste in…”. Klick.
Leslie står chockat med luren i handen, lyckas på något sätt ringa efter en ambulans innan benen slutar bära och han rasar till golvet. 
Han sitter så en stund och pustar ut, när ett klickande ljud fångar hans öra. Han halvkryper mödosamt in till köksregionen och ser till sin förfäran att spisen och skåpsluckorna ovanför står i brand. Panikslaget försöker han släpa sig mot ytterdörren och räddningen. Det blir en ojäm,n kamp och Leslie förlorar medvetandet i det allt mer övertända tornet.

Vi möter polischef Wilson, vars karriär egentligen bara har varit en radda av simpla undanflykter. Efter stort själsligt sökande har han nu beslutat sig för att sätta stopp för den dekadenta cirkusen i mitten av Dedham. Getinginvasionen, skakade vittnesmål från besökare, glädjeflickan Judys vittnesmål om ockulta ceremonier, sexmagi och andra saker, de vilsna patienterna från Danver och Boston MC med flera anstalter som översvämmat både sjukhus och polisstation... Allt måste få ett slut. 
Ett lag om 70 konstaplar, ledda av Wilson och den nye rekryten Andrew Cottage, som visat sig mycket användbar när det kom till att finna ärliga poliser i kåren. Tillsammans ska de storma cirkusen och arrestera varenda prominent ansikte som dyker upp, och i värsta fall om de stöter på motstånd, nedgöra varje cirkusmedlem de ser.

Sally och Elisabeth har vandrat planlöst i Boston, vandrat i en öppen sjukhuskorridor, där Sally råkade se en skymt av Dr Stevens i reflexionen av en stilettkniv på ett operationsbord i en av de tomma, perfekta sjukhussalarna. Nu står de i vattentornet igen och Sally har försökt prata med den allt mer distanserade Elisabeth, håglös och ointresserad av att försöka fly. “Vem det än är som skämtat med oss”, väser en allt galnare Sally, “så tänker jag inte gå med på det… Tänker inte gå med på det.” 
Ett plötsligt rött sken fångar plötsligt Sallys blick. Ett diffust ljus från köksregionen. Sally kliver in i köksutrymmet, och ser till sin förvåning att spisen är alldeles röd och tycks stråla utan värme. Hon gör en halvhjärtad ansats att stänga av spisen utan att lyckas. Hon går tillbaka upp till Elisabeth vid spegeln, när hon lägger märke till att papper har börjat framträda på bordet i biblioteket. Hon skyndar vidare upp och försöker hitta Elisabeth. I stegen innan tornets högsta våning har en halvtransparant figur börjat framträda. En spökversion av en klassisk gangstertyp, vars ansikte är bortskjutet. Delar av hjärnan har börjat klarna mot väggen bakom. Elisabeth kan inte låta bli att dra handen genom halvbilden och erfar en obehaglig, stum känsla, ungefär som när man försöker få liv i en avsomnad kroppsdel. 
När hon senare gör en ansats att läsa det som råkat hamna med rätt sida uppåt i biblioteket, drabbas hon svårt av texternas innehåll. Så bekanta, så skrämmande, så vansiniga och samtidigt så självklart sanna. Cyrus Teeds vision, epiphany och mission. Varför Sally i hela sitt liv strävat bort från den ruttnande, dekadenta världen får sin outhärdliga förklaring. Hon har alltid velat ut ur världen. Ut ur kupan, ut ur det instängda versum som egentligen är vår värld. Hon vill ut, men sitter samtidigt fast i detta halvdunkel till verklighet.

VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, Avsnitt 14 - GALENSKAPENS SJÖ

tisdag 24 december 2019

0513 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 13 - Sally's Epiphany



God jul och gott nytt avsnitt av Cyrus Epiphany önskar PodCon! 
Tack för att ni lyssnar och följer Sallys, Leonards, Abigail och Carltons fotspår in i vårt outgrundliga versum!

Smaklig spis!
/PodCon

PS lyssna ansvarsfullt idag! <3 font="">



DETTA HAR HÄNT:

AVSNITT 12: PROVERSUM ANTIVERSUM OCH INTERVERSUM
Abigail sitter med gjutpasta i munnen medan Jared skapar en tandprotes åt henne. Han berättar lösryckta delar ur sitt och broderns liv. Efter gjutningen får Abigail äta av ett kunskapens äpple, litet svart och sött i smaken. Berättelsen om två bröder tar form.
JAREDS HISTORIA
När Jared och hans tio år yngre bror Aziz lämnades barnlösa efter föräldrarnas tragiska död i en bilolycka, stod deras öde helt i Guds händer. Eller snarare som det kom att visa sig, en tysk affärsman vid namn Gustave Damkohler. Bröderna bodde hos paret Damkohler och deras son Edwin i 6 månader innan familjen flyttade till Florida för att ansluta till New Jerusalem. Hur Gustave och Cyrus lärt känna varandra vet inte Jared, men så snart de anlänt ingick de i arbetet med att bygga denna sista utpost, samt förbereda för Det Stora Lämnandet. “Öppnelsen”, som Cyrus kallade den.
Första tiden med människorna i New Jerusalem var omvälvande, men mest drabbande var ändå mötet med dess ledare, Cyrus. Herden tycktes se någonting i bröderna, en slags “kunskapstörst” som ingen annan tidigare hade noterat. Bröderna fick tidigt lära sig om de andra som redan lämnat världen; “Likt Inca-folket, Olmec-folket från Mexiko, Nabateafolket i Petra, Aksumiterna med flera har gjort, skall också vi, Folket av Koresh, utvandra”, berättade han.
Snart blev de invigda i allt mer hemliga kunskaper och idéer. “Koresh” som han kallade sig, hade fått en uppenbarelse, en epiphany, vari jordens sanna natur hade uppenbarat sig. Denna natur var så naturvidrig i våra öron, att få människor kunde acceptera den. “Det som inte accepteras, förnekas. Men existerar likväl”, brukade han säga.
Cyrus berättade vidare att hans anfader, Joshua Teed, först fått lärdomen av en himmelsk gudomlighet vid namn Agghat. Herden hade funnit texterna i en av anfaderns fastigheter, ett renoverat vattentorn, och utvecklat dess fulla potential. Det fanns portar ner, ut i den nya världen. En av dessa portar skulle ligga i anslutning till New Jerusalem, i grottorna under Estero river.
De unga bröderna kände sig dock allt mer ouppfyllda. Många av de djupaste hemligheterna kring denna nya värld, detta nya universum, delade Cyrus enbart med sina biologiska barn; Sally, Marion och Douglas. En flicka hade också fötts 1898, Elisabeth, men dött strax efter födseln som bröderna fått det berättat, men det var innan deras ankomst. Portens exakta position och tidpunkten för öppnandet ingick dock inte i brödernas läroplan.
De kände sig allt mer utfrysta av den de älskat mest, den som tagit dem till sig i första ledet, vilket Cyrus en dag plötsligt kompenserade genom att i gengäld inviga dem i regenererings-processernas hemligheter, de om livsuppehållande återuppväckelse. Därigenom återuppstod också kärleken till Herden.
Världsbilden låg dock alltid utanför deras räckvidd. Hur såg den ut? Vad fanns där nere? En kväll överhörde Jared Herden prata med sin hustru Annie Ordway om existensen av ett Antiversum.
När Cyrus lagt sig smög Jared in och stal Cyrus anteckningsblock. Innehållet kom att göra ett stort intryck på Jared, vid det här laget 22 år gammal. Där framgick att portarna öppnas med ett visst, fast intervall och herdens tidiga beräkningar var plötsligt deras. Enligt anteckningsblocket öppnas portarna var 4593:e år, ett ögonblick då världarna åter kan mötas och befrukta varandra.
2667 f.Kr., 7260 f.Kr., 11.853 f.Kr. Osv in i historiens dunkel har öppnelsen skett. Nästa gång den sker är på midsommarafton, 26 juni 1926 e.Kr., ett datum som då låg långt in i framtiden.
Bröderna fick aldrig veta mer om världsbilden, var exakt portarna ner ligger begravda eller hur den andra världen ser ut. Bara att den existerar.
Relationen med herdens biologiska barn, tvillingsystrarna Sally och Marion samt brodern Douglas, blev allt mer anspänd. Herden tycktes inviga dem i andra, djupare mysterier, älska dem mer. Bitterheten steg i bröderna, men detta vändes snabbt då herden plötsligt en dag var borta; förvunnen, som uppslukad av jorden. Även finansiären Gustave Damkohler stod ingenstans att finna, vilket snart skapade misstanken om att affärsmannen skulle ha mördat herden.
Bröderna Abelkader bildade ett tillfälligt ledarskap tillsammans med Anne Ordway, Koreshs hustru, men de 512 människorna i sekten var utom sig av oro och sorg och kunde inte stillas.
I 6 långa veckor var Koresh borta, och när han slutligen återvände var han mycket svag. Han vägrade träffa några lärjungar och höll sig inomhus i veckor innan han till sist återvände till dem, förvisso med en nyvunnen glöd, men också ett stort mörker. Hans beräkningar hade stämt, sa han. Märket låg just där det borde ligga, porten till den nya världen. “Upp och ut” som ett av samfundets 8 budord så förvirrande talte.
Senare skulle bröderna få höra att Herden begett sig ner i grottorna tillsammans med sin vän Gustave. Vännen hade blivit kvar i djupet, men Cyrus hade återvänt med en oerhörd skatt. Olika exemplar av svampar, blommor och även insekter samt mindre djur. Han hade funnit en helt ny fauna i grottornas djup, nådde långt djupare än de gjort när man senast undersökte grottorna. Choctaw-indianernas legender hade stämt.
När Koresh blivit starkare begav han sig tillbaka till grottorna, men bröderna fick aldrig veta den exakta vägen till grottornas mittpunkt, porten ner. Vid ett tillfälle gjorde de själva i hemlighet ett försök, med resultatet att Aziz nära miste livet i ett fall. Bannorna från Herden var så stränga att bröderna fick samtalsförbud sinsemellan i tre månader.
På var sitt håll odlade Jared och Aziz sin vrede, men när det började bli dags att upphäva samtalsförbudet överraskade Herden dem med en oväntad kärleksgåva. Ett ägg. En svart, mjuk köttklump.
Föremålet, sa Cyrus, kom från världen utanför, en liten klump av levande materia som han upphittat i slemsäcken nere i grottorna. Cyrus kallade det ett köttägg, en organism med förmågan att lagra emotioner. Ett slags emotionellt batteri. Herden hade själv ett annat ägg, som laddades av Marion, en av tvillingflickorna, eftersom hennes emotionella tillstånd var så harmoniskt, så kärleksfullt och altruistiskt, att ägget färgades av henne. Det blev sedan ett slags lyckobatteri för hela New Jerusalem, vad som skulle bli början på en kort, lycklig tid för samfundet.
Brödernas ägg däremot mottog annan emotionell input, deras skymfade stolthet, avund, vrede och hat fick fäste i den lilla klumpen och började genereras på nytt.
Bröderna höll sig för sig själva och fördjupade sina utforskningar av gränsen mellan det levande och det döda, men studierna gick dåligt.
Kort därefter skickades bröderna på en lång studietid i Italien, Konstantinopel (eller Istanbul som republiken Turkiet numera vill ha det till), samt vissa utvalda platser i Orienten, vilket ledde till ett extensivt utgrävande av Tanis, gamla Djanet. Via tusenåriga ritningar och anteckningar, upphittade i Tanis ruiner, lyckades bröderna bygga så kallade portalspeglar. Genom dessa kom de i kontakt med Ohmladjan och deras samarbete kunde ta sin början.
Ohmladjan, som för tillfället var “arbetslös”, dvs utan förankring i vår värld, accepterade brödernas invit och lät sig bojas med hjälp av en docka.
När bröderna kom hem kunde de stolt presentera både Ohmladjan och spegelvärlden, något Cyrus först var mycket tveksamt till.
Motkravet från Cyrus var dock att dockan skulle vara i hans ägo och inte brödernas, som en garant för att entitetens boja var i tryggt förvar. Till brödernas stora upprördhet, gav Koresh dockan nästan omedelbart till sin dotter Sally, men när hon ville byta namn på den, behandlade den illa, blev bröderna ursinniga.
Anne Ordway, som kanske än mer än Cyrus fäst sig vid Ohladjan, bestraffade Sally hårt när hon försökt slänga dockan i Estero river. Att den lilla Sally överlevde bestraffningen i lådan vad ofattbart.
Men långsamt bevekades Herden, allt som varelsen kunde berätta om alkemistiska hemligheter dolda för människan. De anmärkningsvärda resultaten talade sitt tydliga språk, entiteten tycktes vilja dem väl. Ohmladjan visade också känsloäggets fulla potential och relationen mellan de olika känslosvamparna och köttäggen som Cyrus plockat upp ur djupet.
Känsloägget är i sig själv neutralt, berättade Ohmladjan, men kan laddas till att bli olika slags känslobattreri, antingen “Ljusägg”, “Glädjeägg”, “Kraftägg”, “Blodägg”, “Sorgeägg”, “Mörkerägg”, “Sömnägg” eller “Köttägg”. Dessa har olika potentiella funktioner, och vet man hur de fungerar kan de vara enormt stärkande, sammansvärjande, beroendeframkallande osv, beroende på vilket ägg.
Ohmladjan lärde dem också viktiga moment i regenereringsprocessen och visade dem hur man kunde utvinna känslosvamparna på tinkturer mot olika emotionella besvär eller tillstånd.
Återupplivningsförsöken nådde nya framgångar, och nu när även Cyrus översåg deras experiment stärktes relationen med Herden för var dag som gick. Allt pekade uppåt, då plötsligt, i december 1908, New Jerusalem rämnade i ett enda, fruktansvärt slag. Herden misshandlades till döds av Sheriffen i Fort Meyers, som satt samman en lynchmobb, trötta som de var på den grandiose galningens Messiaskomnplex.
När herden inte, som utlovat, återuppstod (trots brödernas förtvivlade försök) rämnade samfundet i två falanger. Dels den gamla skaran, där man bestämde sig för att fortsätta vänta på Herdens återuppståndelse, dels den andra, mer progressiva gruppen, som ville ge sig ut i världen och bygga en ny kyrka, ett nytt samfund. Dit hörde bröderna, som alldeles innan Herden avled fått tillåtelse att starta en ny order; The New Koreshan Templars.
Kroppen begravdes i en zinkkista, men under en fruktansvärd storm några veckor senare, stal bröderna kroppen. Zinkkistan kastade de i havet, vilket omskrevs i tidningarna som att stormen till slut tagit Cyrus till sin rätta hemvist.
Bröderna Abelkader fnyser åt Cyrus, herden. De tillkännager hans genialitet, men som människa? En feg, falsk och galen man, ej värd att älska. Han lärde dem dock att det finns en dold värld, nere i djupet. Ett antiversum att upptäcka. “Vi har funnit inseglet, nergången, men gångarna in är för farliga och komplexa. Cyrus kunde vägen dit, och lärde den till sina barn”.
Marion valde tragiskt nog att ta sitt eget liv hellre än att ge dem vägbeskrivningen, men ett regenereringsförsök gjordes och hon vaknade ur sin död. Under processen hade Marion dock förlorat stora delar av de minnen och upplevelser som lagrats i hennes hjärna. Hennes tal var närmast omöjligt att tyda och bara några få ord har de lyckats utvinna ur henne. De hoppas att Sally också kan ramsan eller vägen dit, annars är hoppet ute.
Nyligen har bröderna fått reda på att vägbeskrivningen lärts in som en ramsa och att Marion fört den vidare till Sallys dotter Elisabeth. Ohmladjan har försökt lirka ramsan ur barnet men hennes minne är ojämnt och många verser verkar saknas.
Bröderna känner alltså till de tusenåriga cykler som förseglar märket, porten, och har räknat ut när nästa öppnelse ska äga rum. Via anteckningsboken och andra detaljer som nått dem, förstår de att jorden är ihålig, att det existerar nivåer av liv i djupet. Halleys manuskript var det sista som Cyrus studerade innan han dog, varför bröderna går på Halleys teori i brist på Herdens hemliga texter.
Under den senaste i raden av exkursioner in i grottorna som bröderna har gjort, blev Jared biten av en giftig fjäril och svårt sjuk. Även den yngsta av Kinley-bröderna; George Kinley, liksom Cyrus hustru Anne Ordway, föll offer för fjärilen. De hann inte få upp Jared i tid för vård, snart hade hans hjärta stannat och huden, vilket fjärilens gift gör, hade lossnat från musklerna och hängde som om några nummer för stor. Även Kinley och senare Anne Ordway avled under strapatsen att forsla ut de bitna.
Aziz arbetade dag och natt med sin regenerering av brodern och George, och lyckades till slut, trots att de då varit döda i över 72 timmar. Men själen återkom, initierad av de enorma mängder känsloinduktioner, utvunna ur svamparna, som Aziz pumpade in i deras kroppar. Gnistan brann åter, men glöden var borta. Jared genomgick en mycket svår konvalescens och fick lära sin kropp att minnas vad den en gång kunnat.
Efter många plågsamma månader har nu läkningen slutligen börjat visa sig, men Jared lider fortfarande av sviterna från processen, och Kinleys ansikte tycks aldrig sitta helt fast förankrat på hans kranium.
Cirkusen är i Boston sedan två månader. Inatt ska den stora befruktningsceremonin ske och cirkusen kommer att få ett tillskott på hundratals personer. Därefter ska de påbörja arbetet med den sista utposten, samt byggandet av kapseln som ska skydda dem i själva nedträdandet, öppnelsen av Antiversum.
Jared berättar också om en dold värld, förutom den som finns bakom porten, ett slags “Interversum” som löper genom jordens olika bergskedjor. En helt egen flora och fauna vari Cyrus upphittat köttäggen, den levande färgen och andra ting.
Abigail räknar förvirrat ut 2667 f.Kr + 4593 år och landar 1926. Det är i år. Hon accepterar inbjudan att följa med, men har vissa förbehåll. Hon vill välja vissa som medresenärer, och vissa inte. Hon har blivit sviken av vänskap, tappat tron på den. Jared accepterar överraskande detta och berättar också, efter ett längre telefonsamtal, att Christopher O’Mullen, den yngre av de irländska gangsterbröderna, är beredd att betala 10.000 dollar för Abigail. Han verkar tro att hon far illa i cirkusen. Jared föreslår att de ska höja och sedan döda honom. Abigail klappar händer av förtjusning.
Tänderna är klara, de sitter perfekt. Hon kysser hans händer av tacksamhet, men i bilfärden mot Dedham-gläntan, blir Abigail fundersam över hur det är att döda någon. Jared erbjuder henne chansen att få veta och så når de Dedham.
Abigail får bevittna en hjärttransformation av de skjutna ny-initierade. Långa, myrslok-liknande tungor lirkar sig ur köttägget och dyker ner i hjärteroten, och de kvicknar långsamt till. Den förre borgmästaren blänger på Abigail som blänger tillbaka. En märklig hotfull ilska har stigit i henne och hon kan knappt hålla händerna stilla.
Vi får följa Leslie Halls ädelmodiga hustru Madelie Halls uppgång och fall när det provisoriska läger som hon och en handfull eldsjälar byggt attackeras av en flock tigerrandiga Pungvargar, kort efter att Dr Gunthers gjort ett sista försök att övertala henne att släppa patienterna till Danver. Bland patienterna skymtas Virginia, då dödssjuk och förvirrad, efter sin övernattning i ladan.
Bland offren syns också Dr Mansueto Boff, den enda som stod upp för Madelie när hon först tagit initiativet till ett provisoriskt sjukläger. Likaså Max Ross, en konstnär sprungen ur konstnärskollektivet på våning 3, och Madelies far Vasily, omkommer.
Einstein stannar i steget när han påminner sig om att Leonard är boxare och därmed farlig. Han vänder åter för att lokalisera sågen som han tappat, innan han åter beger sig in för att söka upp sin fiende. Han finner Leonard i Bazar Bizarre, ståendes med ansiktet mot en lädervägg, förtvivlat mumsande på en obefintlig maträtt. När Einstein tvekande närmar sig vänder sig plötsligt Leonard om och stirrar på Einstein, som i reflex backar och drar sig in i skuggorna igen. Med ett hjärta som bultar i takt med de trummande rytmerna förföljer Einstein Leonard vidare in i cirkusen, i bröstet en blandad känsla som både varslar om explosiv närkontakt men som också drar stråk av njutning genom honom.
Plötsligt har Leonard lyckats krypa in i en strutliknande avslutning i tältets ena ände, ut i den stängda Entomologiska avdelningen.
Han vandrar fascinerat förbi glasmontrar fulla av krälande insekter, någon innehåller ett hästhuvud vars kloka ögon tycks blinka, alldeles nersölat av guld från de krälande getingarna. En ilning av rädsla når Leonard genom berusningen och genast börjar en ilsken fjäril dunsa mot en akvarievägg alldeles invid honom, efterlämnande ett klibbigt gift mot glaset.
Einstein attackerar plötsligt med sågen och gör ett fult sår över halva Leonards ansikte, som chockat stapplar bort mellan glasmontrarna. I rörelsen välter Einstein en mindre monter och insekter börjar frigöra sig i lokalen.
Einstein bidar sin tid, slår krokar kring den blodige boxaren, gör ett nytt försök som missar. Plötsligt överraskar Leonard med en av sina ökända högerkrokar. Einstein faller ihop och boxaren stapplar förvirrat ut ur avdelningen. Så fort Einstein kvicknar till tar han sig istället i motsatt riktning med en mängd känslor svidande i hjärtat.
Elisabeth klättrar före sin mamma upp i det ofantliga tältet, ännu tomt på människor. Väl innehållande köttägget, som skrämmer halvt slag på femåriga Elisabeth, strax på flykt in i en av manegens alla utgångar.
Hon irrar i långa, tältklädda korridorer, märkligt tomma på människor. Hör dock ljudet av liv och rörelse på andra sidan skinnväggarna, men när hon trycker händerna för att få kontakt med någon utbrister en Kongolesisk elefant ett väldigt tjut, som får henne att hoppa till av rädsla.
Slutligen når hon en slags ringlande återvändsgränd, avslutad i en ihopsydd strut. Bakom henne lösgör sig nya ljud från bakgrundskulissen, flåsande och smärtsamma steg bakom henne i den snirkliga korridoren. Hon kämpar med stygnen för att ta sig ut, utan resultat, allt som den stora varelsen strövar närmare. Det är Bröderna Rodriguez, missfostret från finestrat, en ohyggligt mardrömslik uppenbarelse. Den enorma tvillingen uppvisar en förvåning i sina ansikten när han får syn på Elisabeth. “Elsbeth… Elsbth…” försöker han säga, medan saliv rinner ur hans mun ner på henne. När monstrositeten är helt nära överraskar flickan genom att fly bakåt, mellan tvillingens ben, som märkligt nog inte gör en ansats att följa efter, något som får henne att tveka. Hon vänder sig om och ser att det som nyss varit en mardrömslik uppenbarelse nu har förvandlats till någonting annat; En liten person med lockar och läppstift. Plötsligt står hon där, flickgubben.
Carlton knuffas framåt allt som paniken pulserar i honom. Såg han rätt? Lydia? Samtidigt som känslorna tycks rinna av honom, allt sedan drycken han nyss fått har börjat verka. En allt större nöjd likgiltighet drar över honom.
Han leds in tillsammans med de andra som svarat samma sak på frågan om de vill dö idag eller leva för evigt. Han inser att den äldre O’Mullenbrodern, Patrick, är en som likt Carlton leddes in.
Ett mindre tält möter dem. Virginia, flickan som Carlton minns från besöket i konstnärsverkstaden på Castle Road. Känslan han fick när han såg henne den där gången; att hon behöver hans hjälp. Även denna känsla är dock inbakad i dryckens känslomässigt blästrande effekt och han står bara dumt och stirrar medan mannen med det skeva ansiktet, George Kinley, delar ut små svarta äpplen. Carlton gör en ansats att inte svälja biten han försiktigt nyper från sitt äpple, men kapitulerar när saften ändå rinner ner i halsen. Omkring honom faller folk ner i skakande, euforiska konvulsioner.
Leonard hamnar i en väldig kö av mer eller mindre nakna människor som ringlar sig in i cirkusens största tält. Redan innan de åser köttägget har många börjat älska med varandra och klä av sig. Leonard följer deras exempel, men behåller sin softstone i handen samtidigt som han flyter in i massan av kroppar, tungor och kön. I mitten det krumbuktande köttstycket, nästan i dans. Ett ägg i svängning. Små pip av ventilerad ånga undslipper köttet allt som energin stiger i rummet.
Mitt i folkhopen ser plötsligt Leonard Debra, inbegripen i en sexakt med Lars Stenson. Leonard går fram, kliver upp på Stensons ansikte, när Debra förälskat förkunnar att barnet inte är hans, utan deras. “Det är vårt barn nu. Vi kan leva tillsammans, alla tre”. En skevhet når Leonard genom berusningen och han släpper Debra. Mannen från tidigare med vitt pipskägg tar plötsligt Leonards hand, nu helt naken, och tillsammans tar de sig vidare in i orgien. De kysser varandra återigen.
Sally kastas framåt när trälådan brister av äggets inneboende upphetsning. Hennes sjuksköterskehatt är på sniskan, något som aldrig tidigare har hänt. Hon spanar förtvivlat omkring efter en utväg ur människomuren, vars olika kroppar har fallit över sig själva och omger henne i otuckt. Plötsligt ser hon Leonard, spritt språngande naken. Hon ifrågasätter först fruktlöst det opassande med detta, men stoppas i sitt tal av en ofantlig signal från den enorma grammofonspelaren på scenen. Ett himmelskt bröl ljuder i lokalen och alla fryser i sina aktiviteter. En man på scenen har stoppat ceremonien då han fått syn på Sally. Det är Aziz, vars ögon slår in i Sally som varande källan till det som fick henne att förälska sig i sin framlidne man. Förvirrat låter hon sig ledas, tillsammans med Leonard och mannen i pipskägg, som trots en armbåge i ansiktet från Sally, vägrar släppa greppet om Leonards hand. Ytterligare händer ansluter sig, en kvinnas och en mans, och de slingrar sig ut ur den allt mer tilltagande sexorgien bakom dem.
“Sally, vad gör du här?” viskar Aziz, uppenbart skakad. “Var är Elisabeth?” svarar Sally. “Ta mig till henne...” Aziz ber om ursäkt och tar sällskapet vidare ut ur lokalen. Hon kan känna hur hans hand darrar.
I skogen många kilometer därifrån väntar Christopher och Frank på att möta Mr Horst för överlämnandet av Virginia mot 10.000 dollar. Bakom dem, gömt bland ruttnande löv, ligger ett vapen. En förberedelse de irländska gangstrarna gjort innan mötet.
Ohmladjan har berättat för Virginia och George Kinley exakt hur Frank och Christopher kommer att stå, när George ska nedgöra dem båda med sin bil - är planen.
Efter en kort ordväxling, där Mr Horst helt fräckt höjt summan med femtusen dollar (något Christopher bara accepterar för att få situationen överstånden), hamnar plötslig Frank och Christoper i Georges ljuskägla, och han stampar gasen i botten.
Christopher slungas ut i skogen och Frank hamnar under de rivande däcken och förblir stilla. Halvt medvetslös lyckas Christopher få tag i det gömda vapnet, samtidigt som han dras tillbaka av någon som snarat honom och släpar honom bortåt. När han snurrar runt för att skjuta finner han sig plötsligt siktande på objektet för sin kärlek, Virginia, och han förmår inte trycka av.
George ser händelseförloppet och böjer sig ut ur bilen för att skjuta. Ett skott slår in i Christoper, som förvånas över distansen i känslan. Trots att han själv utdelat flera skott, har han aldrig upplevt känslan av att träffas.
Några timmar senare, när morgonljuset nått Boston, läser en tioårig pojke sin pappas morgontidning i studiesyfte. Krigsrubriker angående borgmästarens plötsliga sjukdom alldeles innan omval går Kenny ointresserat förbi. Men en artikel fångar honom, om hur den märkliga getinginvasion som drabbat Boston, lika plötsligt befriats från den. Det omnämns också en cirkus som mycket bestämt frånsäger sig all delaktighet i den exotiska besökaren närvaro.
VÄLKOMMEN TILL CYRUS EPIPHANY AVSNITT 13: Sally's Epiphany

tisdag 12 november 2019

0512 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 12 - Proversum, Antiversum, Interversum


DETTA HAR HÄNT AVSNITT 11

Einstein, som efter bara någon vecka i cirkusen redan tappat sugen på de köttsliga, dekadenta lekarna, har valt att sätta sig i utkanten av av dedhamskogens krön för att spela. En försiktig stämma gör sig hörd, tillhörande Elmer Watts som stått och iakttagit Einstein en stund utan att våga stiga fram. Efter lite inledande smicker får Elmer ur sig det han kommit för att berätta; Att Einsteins bror Einstopher har avlidit till följd av boxaren Leonard Baldwins orimliga misshandel, och vad mer är, att förövaren just mu befinner sig på cirkusområdet. Einstein tappar all sans och ger sig av för att söka upp Leonard och döda honom. 
Samtidigt flyter Leonard runt bland svindlande sinnesförvirrande upplevelser och akter. Han ser den fruktansvärda varelsen “Bröderna Rodriguez/missfostret från Finestrat”, han ser en man bärande sitt egna huvud i en låda, mässande “Who am I?”, där är ormtjusare, vita kongolesiska elefanter i krigsmålning och mycket mer. Påverkad bortom rim och reson står Leonard helt nära scenen och funderar på att rycka skynket av missfostret däruppe, när en trevlig man med grått pipskägg plötsligt kysser Leonard i en plötslig impuls, något muraren inte reagerar nämnvärt över.
Leonard ömsom leds, ömsom knuffas vidare in bland sevärdheterna, virologiska, mineralogiska, naturhistoriska och andra, avdelningar passerar revy. Levande kvastfeningar, stora tigerrandiga pungvargar, montrar innehållande kända och okända sjukdomar... I den mineralogiska avdelningen finner Leonard något som kallas “Softstones”; stenfärgade klumpar med samma doft, tyngd och allmänna struktur som en sten, men mjuk. Han stoppar på sig en softstone när en aptitretande doft plötsligt fångar honom och han finner sig stående på en väldig basar. Trots läckerheterna väljer Leonard att inte låta sig frestas, av nyfikenhet på vad för andra godsaker som kan finnas runt hörnet. Dessvärre tycks utbudet snabbt tappa i kvalitet och ju längre Leonard går, desto mer härsket är intrycket. Förtvivlat försöker han vända om utan att lyckas finna vägen tillbaka och varorna som bjuds är nu nästan förruttnade. Blanka stycken av kött som Leonard till sist av hunger nödgas äta av, med resultatet att magen genast vänder sig ut och in. Till sist lyckas Leonard finna vägen ut ur basaren genom en läderstrut i ett hörn.
Från dramatiken i vattentornet kliver Sally och Elisabeth genom spegeln, men finner sig till sin oerhörda förvåning kliva ut i tornrummet igen, varifrån de kom. Som drömlika reflexioner syns konstaplarna röra sig innan de evaporerar bort och lämnar dem ensamma. Tornet ser på ytan likadant ut, även om allt är tyst, perfekt ordnat och tycks obebott. Ett märkligt, inre tryck plågar dem. Förvirrat letar de sig neråt, bara för att märka att även resten av tornet är märkligt öde. Ingenting de tar på känns riktigt på riktigt, som om fingrarna inte helt lyckas åstadkomma en kontaktyta. Telefonen är som en teaterrekvisita, omöjlig att ringa ifrån och när de försöker dra i böckerna inser de att ingenting går att påverka. Allt är som sammansmält med väggar och golv, bokhyllan likt en verklighetstrogen tapet. Utomhus är ljudet instängt, som i ett litet rum, och rädslan stiger snabbt i dem.
Plötsligt slits Sally ur Elisabeths lilla hand och placeras som av en universell, väldig kraft framför en spegel, i perfekt, obönhörlig synkronicitet med sig själv, framför ett sminkbord i en cirkusloge. Upplevelsen är skräckinjagande, men upphör gudskelov inom kort och Sally kastas tillbaka till där hon nyss var, hos sin dotter i den tysta låtsasvärlden.

I en parallell verklighet kliver samtidigt Elisabeth och Sally in i ett omöjligt rum bortom spegeln, vad som visar sig vara en sidoingång till cirkus Antiversum via de underjordiska ruinerna i mitten av den stora Dedhamgläntan; “Dedhams Den”.
Med bultande hjärtan avancerar de inåt. Elisabeth tycks tro att Marion Malone finns längre in, att hon fortfarande lever, någonting Sally förtvivlat försöker få ur hennes skalle, men flickan envisas. Det som börjar som en massiv kritik från Elisabeth; hur Marion var bättre på att kramas, bättre på att berätta och bättre på att sjunga, börjar Sally plötsligt att sjunga. Ur hennes mun strömmar melodin som hon, utan att veta om det, kunnat sedan hon var i Elisabeths ålder.


1.
One and right, and two and right 
and down the hole we go
Far end tunnel leads the way to cave with green and gold
Step into the third of left 
and then the fifth on right
Soon you have within your gaze,
 a room of awe and sight

2.
Climb the fifth of ten from left, 
Ladder made of roots and bones
Down to strange and glowing shore
Walk the steps from natural stones
But not the tenth (håller varnande upp pekfingret)
cause then you fall
Safe and sound on the other side
Thus continues our ride

Verserna har Elisabeth fått lära sig av Marion, och eftersom Sally och Marion lärt sig ramsan av samma person, Fader Cyrus, blir Elisabeth överlycklig av igenkänningen och de båda förenade i sällsynt samförstånd och kärlek.
Längre in öppnar sig en loge med allehanda kringströdd bråte, gammal lump, några större sminkspeglar, små burar och pinnstolar. När Sally får en skymt av sig själv i spegeln känner hon en märklig tvådelad känsla, som om en annan persons känsloliv pockar på att få kliva in. Förvirrat iakttar hon det nästan skelettartade, utmärglade ansiktet i spegeln, som utstrålar panisk skräck.
Slutligen når de vägs ände, tunneln tar slut i en lädervägg, men mantrat “Upp och Ut” får dem att se upp i taket, där ett snitt avslöjar en väg upp. Sally tvingas lyfta upp Elisabeth som hastigt klättrar upp, men innan Sally lyckats hämta en stol och själv tagit sig upp så tycks Elisabeth vara som uppslukad av marken.
Sally kommer in i en väldig cirkusmanege, tom sånär som en stor trälår i mitten av det väldiga lädertältet. Förtvivlat ropar hon efter Elisabeth utan att få svar, och när hon går runt lådan för att se dess innehåll stannar nästan hjärtat i bröstet på henne.
En väldig köttklump, märkligt levande, utstrålande en slags bisarr “nöjdhet”, får Sally ur balans. Samtidigt blir hon också medveten om hundratals nakna människor som försiktigt viskande närmar sig runt om henne. Hon skriker förtvivlat på folkmassan och kör därefter in kniven i köttägget, utan märkbart resultat. Med vapnet i ett krampaktigt grepp ställer sig Sally med ryggen mot lådan och inväntar fienden. 
Carlton har successivt tappat fokuset, allt som cirkusens distraktioner börjar hypnotisera honom. Han kämpar febrilt för att behålla sansen, men känner allt mer hur paniken börjar ansätta honom. Sällskapet leds till en plats alldeles utanför cirkusen, i skogen. Facklor är tända och de invalda placeras på knä i rad, iklädda ceremoniella rockar.
Mannen med det skeva ansiktet, tidigare introducerad på nöjesetablissemanget Blodomploppet (där han inbjöd Sally till samtal med Jared), leder själva ceremonin. Tiotalet cirkusmedlemmar beväpnade med sabel och pistol överser initieringen. I sin hand håller “Skevansiktet”, eller George Kinley som han heter, ett vapen med märkligt överdimensionerad pipa, vars like Carlton aldrig tidigare sett.
Samtliga deltagare får frågan: “Hodie non morietur in æternum vive”,(Dö idag eller leva för evigt). De som svarar “Hodie non Morieteur” skjuts i hjärtat och faller ihop med svart vätska, löddrande ur mungipor och ögonvitor. De som svarar in æternum vive ikläds ögonbindel och leds bort.
När turen kommer till Curley tycks han inte förstå frågan, han stammar, svarar både “Dö idag” och “leva för evigt”, tills han plötsligt skjuts av George Kinley och faller död ner. Något senare svarar Carlton “in aeternum vive” och leds gudskelov bort, men alldeles som ögonbindeln träs på får han en skymt av sin hustru Lydia, som febrigt och förälskat iakttar honom på avstånd.


Välkomna till CYRUS EPIPHANY, avsnitt 12 - Proversum, Antiversum och Interversum.