0507 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 7 - Ol' Man Jan

DETTA HAR HÄNT:

Stämningen i det lilla huset vid skyttebanan är ansträngd, vankelmodig. Leonard plågas oerhört av samvetskval över att ha dödat en person, något som Debra inte kan godta. Hans rabblande böner tycks aldrig sina.

Carlton och Hall beger sig för att hämta lådorna innehållande Marions anteckningar och passar samtidigt på att försöka få grepp om vad som har hänt. Efter viss tveksamhet bestämmer de sig för att åka tillbaka till stationen, om inte för att få en överblick över hur överheten ser på intermezzot vid Malone-Villan.

De överraskas av en polisstation i full aktivitet. Carlton kallas omedelbart in till polischefen. 

Debra anförtror sig till Sally om den ängslan hon känner inför sin makes otäcka förändring. När Sally försöker få Debra att förstå hur hjältemodigt Leonard räddat Sally vid Malone-Villan, tycks orden inte göra verkan. Debra behöver bekänna något ytterligare, prata med någon om det helvete hon gått omkring i de senaste sex månaderna...

Hon berättar i förtroende att barnet hon bär på inte är Leonards, utan i själva verket dennes chef Lars Stenson, som Debra lärde känna redan som tonåring. När de träffades igen många år senare, i samma veva som Leonard fick anställning vid bruket, återuppstod kärleken med obarmhärtig styrka och intensitet och Debra blev kort därefter gravid. Nu är hon uppriven och fullständigt vilse. Sally beordrar henne att välja.

På stationen blir Carlton uppkallad till Polischef Wilson, som till Carltons förvåning tycks mer än positiv till hur kvällens händelser har hanterats. Snart ser Carlton också borgmästaren, överväldigad av tacksamhet. Carlton erbjuds en tjänst i Curleys administration, mot en lön som vida överstiger den han för närvarande har. Carlton känner sig inmålad i ett hörn, men accepterar med en känsla av att någonting just kan ha gått väldigt snett.

Efter mötet med chefen beger sig Carlton tillbaka till Malone-villan för att hämta lådan med Marions dagböcker och möts där av en scen som vittnar om stort våld, skotthål och glassplitter - väggar täckta i blod, eller? Carlton känner sig förvirrad. Inget blod vid fönstret där Baldwin ska ha skjutit någon, inget blod på spaden som han sa sig ha använt mot en annan förövare. Vad är det som sker egentligen?

Nästa morgon påväg till jobbet greppar polisinspektör Leslie Hall, numera bortkopplad från Carlton och satt på helt andra sysslor -tidningen, som vittnar om nattens fasansfulla händelser. Tre mentalsjukhus har härjats av mordbrand. Hundratals patienter och tvångsintagna har rymt eller saknas bland de döda. Danver Mental hospital, där Carltons fru Lydia ligger, är ett av dem. Sidoannexet där både Sally och Leonard har arbetet - om än på var sin sida av väggen, är ett annat sjukhus som ansatts.

Så snart Carlton nås av insikten att hans fru kan vara i stor fara, kastar han sig ut till Danver Mental Hospital och får där prata med Lydias läkare, tillika hospitalets föreståndare; Dr Gunthers. Doktorn förklarar att Lydia är spårlöst försvunnen, och att även hennes personliga tillhörigheter är borta vilket han tycker är märkligt, mystiskt, ja rentav spännande. 

Carlton, som sånär svimmar av det doktorn säger, missar Gunthers illa dolda förtjusning över nattens skeenden och försvinner iväg i bisarra, medryckande tankar. Han stirrar ut bland de oändliga träden och undrar om Lydia är där ute någonstans, kanske i fri flykt bland de fuktiga löven.

Samtidigt drömmer Leonard en fasansfull dröm där barnet föds, men tycks ha ett litet hål rakt igenom huvudet. Barnet blir större och större och klättrar upp på Leonard, väser: “Han som sväljer själar! Han sväljer själar…”. Barnet har nu helt blivit Debra, men en Debra med långt, grått hår, smala armar, vassa naglar och iskall hud. Utmattad och förvirrad somnar Leonard i denna oroliga kärlekskram.

Virginia vaknar i sin egen säng, nerbäddad i sitt hem. Hennes pappa ser märkligt upplivad ut, kraftfull i sin hy och mer aktiv och levande än vad Virginia kan minnas ha upplevt honom på evigheter. Han berättar att Virginia hittats på bakgården, fortfarande bunden och i dåligt skick. Hur de bar in henne och sedan bäddade ner henne. Nu är hon hemma i trygg hamn. 

Virginia sörjer att hon och hennes far aldrig har kommit varandra så nära, att den ömsinthet han visar henne nu har varit saknad länge.
När hon sedan inser att Dr Parnasse är den som tillsammans med Arthur Dalton burit in henne, blir hon rasande. Doktorn, som kliver in i rummet, får hård kritik av Virginia som menar att han förstört hennes föräldrar till att bli vandrande vålnader, men doktorn avsvär sig anklagelserna och menar tvärtom att det var först när Parnasse kom in i bilden som de faktiskt började bli bättre. Han vill också förmå Virginia att äta märkliga mediciner och piller mot sticket och den tillhörande bölden hon har på sin nacke. Annars kommer hon inte att klara sig. Virginia vägrar envist, trots de fruktansvärda smärtorna i nacken. Parnasse berättar att det är ett bett från en Mallophora Argentum som Virginiaa fått. En mycket ovanlig insekt som lägger sin avkomma under huden på varelser. Även om man lyckas avlägsna bölden uppstår en dödlig blodförgiftning från insekternas egna silverproduktion. 

Virginia fortsätter att vägra ta några piller men kämpar samtidigt mot smärtan och yrseln. Hjälplöst faller hon i doktorns våld och medvetslöshetens aningslöshet. Deras mumlande röster som ett allt större töcken.

Välkommen till CYRUS EPIPHANY - AVSNITT 7 - Ol’ Man Jan