Hej kära PodCon-lyssnare! Här kommer så ett köttigt avsnitt av Curys Epiphany, där vi äntligen får stifta bekantskap med den levande färgen, bland andra blasfemiska bekantskaper. En utförlig redogörelse för vad som hänt finner ni här under - strösslad med spoilers så bara för den som är a jour med äventyrets vidrigheter. Kram!
DETTA HAR HÄNT:
När Carltons persienner är uppdragna är kontoret “öppet för besök”, medan när de är nerdragna signalerar detta behov av absolut ensamhet. Hall är i polishögkvarteret och har alldeles nyligen nåtts av nyheten att den boxare som misshandlats svårt under en illegal match mot den mycket starkare Mr Mason, under natten har avlidit av sina skador, som i rapporten beskrivs som ovanligt hänsynslösa.
Persiennerna är uppe även om Carlton själv inte är tillstädes, varför Leslie obrytt kliver in och svarar i telefonen när den ringer. Hall svarar djärvt i Carltons namn, och i andra änden hörs den unge, oerfarne polisadepten Andrew Cottage. När Hall förstår att Cottage är i vattentornet på Jamaica Pond skyndar han sig dit.
Leonard känner sig hemlös, förvirrad och oälskad. Desperat försöker han förklara Debras nyfunna beteende med graviditet-relaterade personlighetsförändringar, även om förklaringen ekar tomt i Leonard. Någonting är ur led, men vad?
Han beger sig till deras gemensamma lägenhet, som inom några dagar skall vara urblåst till förmån för nya hyregäster - bara för att finna den övergiven. Debra har lämnat mat och ej bäddat sängen, vilket känns okaraktäristiskt och slarvigt, tänker Leonard oroligt.
På golvet invid sovrumsdörren finner han en knapp, tillhörande arbetsoverallen som Leonard använder på bruket. Hans egna byxor saknar dock ingen knapp, vilket är märkligt. Han stoppar den i fickan.
Från fönstret får han syn på sin syster Judy, just i färd med sitt oheliga gebit, samt en kostymklädd man på väg att göda detta sorgliga leverne. Leonard tappar besinningen och rusar ner för att stoppa händelseutvecklingen. Till sin förvåning ser han att den presumtiva kunden inte är någon annan än Elmer Watts, vårdaren med födelsemärket som plågat Leonard tidigare.
Förtvivlat försöker Leonard dra med sig Judy, som tvärvägrar, och när Elmer försöker ingripa får han en rejäl känga. Nervöst smiter vårdaren från platsen.
På väg tillbaka till lägenheten med Judy i ett hårt grepp stannar plötsligt en täckt bil. En magerlagd man i 35-årsåldern påkallar hans uppmärksamhet och när Leonard försiktigt närmar sig överrumplas han av tre andra män som tillsammans med den första lyckas dra in Leonard i bilen. Han binds och påförs ögonbindel och de drar iväg med en rivstart. Leonard hinner uppleva några kaotiska minuter av panik innan han plötsligt inser vad det är som sker. En initiationsrit till frimurarorden som Leonard är medlem av. Han kan andas ut och njuta av riten, nästan som om han vore en betraktare, trots att ögonen förblir övertäckta. När de låtsat grymma ceremonierna är avslutade leds Leonard in i en stor sal. Ögonbindeln åker av och han möts av hundratals ordensbröders hurrarop och euforiska ovationer. Exalterat ser han sig omkring men dämpas i sin glädje då han ser att fadern Montgomery är den ende som inte ler.
Carltons första dag med Curley visar sig bli en smärre mardröm i leda. Borgmästaren drar med sig polisutredaren på diverse ärenden, presenterar honom för affärskollegor och tvingar utredaren att uthärda Curleys vidriga, osnutna ungar och djupt beklämda hustru, varvat med snaskiga, oombedda detaljer om konkurrenter - skvaller varvat med sanning och ren bullshit. Så snart Carlton får möjligheten tappar han borgmästaren på dennes dyra whisky, vilket gör dagen någon lättare att uthärda.
Curley landar slutligen vid sin jaktstuga, där Carlton och en annan livvakt, en man som på ett ytterst irriterande sätt skrattar åt sina egna schackdrag, tvingas vakta borgmästaren medan denne fiskar i två timmar. Då och då avbryts Curley av telefonsamtal, något Carlton uppfattar som rörande den döda Etta Hicks, kvinnan som upphittats i Charles river ganska nyligen.
På natten väcks de av den ilsket ringande telefonen och borgmästaren uppvisar inledningsvis förvirring och rädsla, verkar paniskt rädd för något eller någon, men sansar sig snabbt. Något senare hörs en bil tuta från uppfarten och Curley beger sig ut i mörkret. Som ny rekryt slipper Carlton dock ingå i misshandeln som utspelar sig på gården, då Etta Hicks bror misshandlas till nära på oigenkännlighet. En sur känsla av hyckleri och omoral svider i Carlton, som dämpar ångesten med mer whisky.
Hall möts av en mycket berusad Sally som uppvisar nästan hotfull inställning, vevar och beter sig. Det som först är smått komiskt blir snabbt allvar när Hall inte kan låta bli att oroas över barnets välmående efter att ha fått en smak av hur föräldraskapet tycks fungera. Han försöker prata med Elisabeth för att bättre få en bild av hur hon mår, men lyckas inte dra något resonabelt ur den märkliga flickan som trots sin ringa ålder uttrycker sig både redigt och lillgammalt.
Men vad hon säger förvirrar Hall. Elisabeth är full av förväntan inför någonting som snart ska ske; någonting som har med biblioteket på andra våningen att göra. Flickan räknar till 4, sedan 5, sedan 9 sedan 3. När klockan slår tolv smäller någonting till i tornets väggar och flickan instruerar Hall att samtidigt dra i de utvalda böckerna med motsvarande position som siffrorna hon tidigare har räknat upp. Ett hemligt utrymme blottas nere i köket där Sally står och diskar.
Christopher O’Mullen och hans underhuggare Frank Stance letar efter den försvunna Virginia i skogarna kring Dedham, utan resultat. Känslorna till den unga Virginia har blossat upp på ett nästan övernaturligt sätt, ända sedan den där dagen i pokerrummet då croupieren Green avrättades. Frank är ängslig över chefens reaktion på att han inte lyckats föra Virginia tillbaka till huvudkvarteret, men Christopher är sammanbiten snarare än arg, vilket oroar Frank nästan mer. Den irländske gangsterledaren finner Virginias tandprotes i bilen, vilken han stoppar i fickan.
Tecken från dikesgrenen vittnar om att Virginia har tagit sig längre in i skogen och de följer spåren så gott de kan i kvällsmörkret. Efter ett fruktlöst letande finner de slutligen en lada, på vars loft de hittar hennes, nu utrymda, nattkvarter. De fortsätter att leta.
Virginia vaknar i ett överdådigt, men gammaldags inrett sovgemak. Hon kan inte röra sig, kroppen är tungt medicinerad, men den hemska krävan på hennes nacke är gudskelov borta. När hon försöker ropa möts hon av ett konstruerat eko från en röst hon alltför väl känner igen och snart inser hon att Mr Horst sitter i en fåtölj i dunklet. Han ser friskare ut än sist hon såg honom, skinnet tycks ha dragits åt något. Den tidigare alldeles för stora hudkostymen passar bättre.
Horst beskriver Virginias tillfälliga förlamning som ett resultat av någonting han kallar för “astralhypnos”, en behandling hon behövt genomgå för att överleva operationen som utförts på henne. Han placerar också en liten silvertacka på nattduksbordet och berättar att silvret är resultatet av den giftiga getingens bett och efterföljande “befruktning”. Malophoran låter sin avkomma slåss om livet inne i den artificiella livmoder som uppstår under bettet. Silvret är en restprodukt som Malophoran gentilt efterlämnar sig, även om just silverförgiftningen normalt är det som till sist dödar den bitna. Horst ger henne silvret som en slags gåva, därefter frågar han om Virginia vill se det levande resultatet av hennes bett, ty det skiljer sig markant från alla andra bett på en viktig punkt; hennes kräva har inhyst en större och långt viktigare gäst. En drottning.
Hon får se varelsen, en väldig insekt stor som en kråka. Virginia iakttar förfärat och chockat insekten som vuxit under hennes hud. Horst avslutar med att hon är välkommen ner när astralhypnosen släppt. “En tjuv kan känna sig trygg här, eftersom vi alla är tjuvar”.
Dr Günthers, chefsläkare på Danver Mental Hospital, är nervös. Klockan börjar närma sig halv tre och snart ska den vedervärdiga varelsen med fothänderna komma. Syster Hersch har förberett med att låsa upp de särskilda dörrar som ska hjälpa de intagna att nå skogarna bakom Danvers, och doktorn har också förberett sjukhuset enligt Ol’ man Jans specifika instruktioner.
Günthers tidigare dyrkan av Herden och de två bröderna Abelkader har den senaste tiden fått stryka på foten för en stigande skräck inför ordens allt mer bisarra ambitioner. De delar en önskan om att åse underjorden, kolonisera Antiversum, men medlet för att nå dit delar dem.
Precis klockan tre svävar den lille mannen med den stora hatten in genom Günthers kontorsfönster, förbi galler och allt, för att mirakulöst landa på golvet framför den chockade Hersch och doktorn. Det är en viktig natt och Günthers tänker göra som sekten önskar denna gång, men framöver ämnar han ta sig en ordentlig funderare på vad han borde göra. Herdens uppenbarelse är fortfarande gällande, men medlen för att nå målet kan se olika ut och doktorn har också kontakter.
Trummor börjar låta från den lilla varelsens obehagliga trumma och Danvers väggar börjar vibrera från hundratals patienters stigande känslostorm. Doften av brandrök börjar stiga från två av sidobyggnaderna, som bestämt.
Plötsligt uppenbarar sig en av Günthers patienter, Lydia Baldwin, en kvinna vars behandling, både den traditionella som hon genomgått och Günther och Antiversums egna, misslyckats vilket gjort henne fullständigt katatonisk. Nu står hon plötsligt i dörröppningen, framhostande fragment av ord. Blicken klar och öppen, glödande av ett slags förväntansfullt ursinne. Magen knyter sig på Günther, men kvinnan stirrar bara ett blint ögonblick på sin doktor, som om hon inte känner igen honom, innan hon flyr ut i natten för att sammanstråla med sina nyblivna systrar och bröder.
Välkomna till avsnitt 9 av Cyrus Epiphany: Den Levande Färgen
Smaklig spis!
/PodCon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar