0512 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 12 - Proversum, Antiversum, Interversum

DETTA HAR HÄNT AVSNITT 11

Einstein, som efter bara någon vecka i cirkusen redan tappat sugen på de köttsliga, dekadenta lekarna, har valt att sätta sig i utkanten av av dedhamskogens krön för att spela. En försiktig stämma gör sig hörd, tillhörande Elmer Watts som stått och iakttagit Einstein en stund utan att våga stiga fram. Efter lite inledande smicker får Elmer ur sig det han kommit för att berätta; Att Einsteins bror Einstopher har avlidit till följd av boxaren Leonard Baldwins orimliga misshandel, och vad mer är, att förövaren just mu befinner sig på cirkusområdet. Einstein tappar all sans och ger sig av för att söka upp Leonard och döda honom. 

Samtidigt flyter Leonard runt bland svindlande sinnesförvirrande upplevelser och akter. Han ser den fruktansvärda varelsen “Bröderna Rodriguez/missfostret från Finestrat”, han ser en man bärande sitt egna huvud i en låda, mässande “Who am I?”, där är ormtjusare, vita kongolesiska elefanter i krigsmålning och mycket mer. Påverkad bortom rim och reson står Leonard helt nära scenen och funderar på att rycka skynket av missfostret däruppe, när en trevlig man med grått pipskägg plötsligt kysser Leonard i en plötslig impuls, något muraren inte reagerar nämnvärt över.
Leonard ömsom leds, ömsom knuffas vidare in bland sevärdheterna, virologiska, mineralogiska, naturhistoriska och andra, avdelningar passerar revy. Levande kvastfeningar, stora tigerrandiga pungvargar, montrar innehållande kända och okända sjukdomar... I den mineralogiska avdelningen finner Leonard något som kallas “Softstones”; stenfärgade klumpar med samma doft, tyngd och allmänna struktur som en sten, men mjuk. Han stoppar på sig en softstone när en aptitretande doft plötsligt fångar honom och han finner sig stående på en väldig basar. Trots läckerheterna väljer Leonard att inte låta sig frestas, av nyfikenhet på vad för andra godsaker som kan finnas runt hörnet. Dessvärre tycks utbudet snabbt tappa i kvalitet och ju längre Leonard går, desto mer härsket är intrycket. Förtvivlat försöker han vända om utan att lyckas finna vägen tillbaka och varorna som bjuds är nu nästan förruttnade. Blanka stycken av kött som Leonard till sist av hunger nödgas äta av, med resultatet att magen genast vänder sig ut och in. Till sist lyckas Leonard finna vägen ut ur basaren genom en läderstrut i ett hörn.

Från dramatiken i vattentornet kliver Sally och Elisabeth genom spegeln, men finner sig till sin oerhörda förvåning kliva ut i tornrummet igen, varifrån de kom. Som drömlika reflexioner syns konstaplarna röra sig innan de evaporerar bort och lämnar dem ensamma. Tornet ser på ytan likadant ut, även om allt är tyst, perfekt ordnat och tycks obebott. Ett märkligt, inre tryck plågar dem. Förvirrat letar de sig neråt, bara för att märka att även resten av tornet är märkligt öde. Ingenting de tar på känns riktigt på riktigt, som om fingrarna inte helt lyckas åstadkomma en kontaktyta. Telefonen är som en teaterrekvisita, omöjlig att ringa ifrån och när de försöker dra i böckerna inser de att ingenting går att påverka. Allt är som sammansmält med väggar och golv, bokhyllan likt en verklighetstrogen tapet. Utomhus är ljudet instängt, som i ett litet rum, och rädslan stiger snabbt i dem.
Plötsligt slits Sally ur Elisabeths lilla hand och placeras som av en universell, väldig kraft framför en spegel, i perfekt, obönhörlig synkronicitet med sig själv, framför ett sminkbord i en cirkusloge. Upplevelsen är skräckinjagande, men upphör gudskelov inom kort och Sally kastas tillbaka till där hon nyss var, hos sin dotter i den tysta låtsasvärlden.

I en parallell verklighet kliver samtidigt Elisabeth och Sally in i ett omöjligt rum bortom spegeln, vad som visar sig vara en sidoingång till cirkus Antiversum via de underjordiska ruinerna i mitten av den stora Dedhamgläntan; “Dedhams Den”.
Med bultande hjärtan avancerar de inåt. Elisabeth tycks tro att Marion Malone finns längre in, att hon fortfarande lever, någonting Sally förtvivlat försöker få ur hennes skalle, men flickan envisas. Det som börjar som en massiv kritik från Elisabeth; hur Marion var bättre på att kramas, bättre på att berätta och bättre på att sjunga, börjar Sally plötsligt att sjunga. Ur hennes mun strömmar melodin som hon, utan att veta om det, kunnat sedan hon var i Elisabeths ålder.

1.

One and right, and two and right 

and down the hole we go

Far end tunnel leads the way to cave with green and gold

Step into the third of left 

and then the fifth on right

Soon you have within your gaze,

 a room of awe and sight

2.

Climb the fifth of ten from left, 

Ladder made of roots and bones

Down to strange and glowing shore

Walk the steps from natural stones

But not the tenth (håller varnande upp pekfingret)

‘cause then you fall

Safe and sound on the other side

Thus continues our ride

Verserna har Elisabeth fått lära sig av Marion, och eftersom Sally och Marion lärt sig ramsan av samma person, Fader Cyrus, blir Elisabeth överlycklig av igenkänningen och de båda förenade i sällsynt samförstånd och kärlek.
Längre in öppnar sig en loge med allehanda kringströdd bråte, gammal lump, några större sminkspeglar, små burar och pinnstolar. När Sally får en skymt av sig själv i spegeln känner hon en märklig tvådelad känsla, som om en annan persons känsloliv pockar på att få kliva in. Förvirrat iakttar hon det nästan skelettartade, utmärglade ansiktet i spegeln, som utstrålar panisk skräck.
Slutligen når de vägs ände, tunneln tar slut i en lädervägg, men mantrat “Upp och Ut” får dem att se upp i taket, där ett snitt avslöjar en väg upp. Sally tvingas lyfta upp Elisabeth som hastigt klättrar upp, men innan Sally lyckats hämta en stol och själv tagit sig upp så tycks Elisabeth vara som uppslukad av marken.
Sally kommer in i en väldig cirkusmanege, tom sånär som en stor trälår i mitten av det väldiga lädertältet. Förtvivlat ropar hon efter Elisabeth utan att få svar, och när hon går runt lådan för att se dess innehåll stannar nästan hjärtat i bröstet på henne.
En väldig köttklump, märkligt levande, utstrålande en slags bisarr “nöjdhet”, får Sally ur balans. Samtidigt blir hon också medveten om hundratals nakna människor som försiktigt viskande närmar sig runt om henne. Hon skriker förtvivlat på folkmassan och kör därefter in kniven i köttägget, utan märkbart resultat. Med vapnet i ett krampaktigt grepp ställer sig Sally med ryggen mot lådan och inväntar fienden. 

Carlton har successivt tappat fokuset, allt som cirkusens distraktioner börjar hypnotisera honom. Han kämpar febrilt för att behålla sansen, men känner allt mer hur paniken börjar ansätta honom. Sällskapet leds till en plats alldeles utanför cirkusen, i skogen. Facklor är tända och de invalda placeras på knä i rad, iklädda ceremoniella rockar.
Mannen med det skeva ansiktet, tidigare introducerad på nöjesetablissemanget Blodomploppet (där han inbjöd Sally till samtal med Jared), leder själva ceremonin. Tiotalet cirkusmedlemmar beväpnade med sabel och pistol överser initieringen. I sin hand håller “Skevansiktet”, eller George Kinley som han heter, ett vapen med märkligt överdimensionerad pipa, vars like Carlton aldrig tidigare sett.
Samtliga deltagare får frågan: “Hodie non morietur in æternum vive”,(Dö idag eller leva för evigt). De som svarar “Hodie non Morieteur” skjuts i hjärtat och faller ihop med svart vätska, löddrande ur mungipor och ögonvitor. De som svarar in æternum vive ikläds ögonbindel och leds bort.
När turen kommer till Curley tycks han inte förstå frågan, han stammar, svarar både “Dö idag” och “leva för evigt”, tills han plötsligt skjuts av George Kinley och faller död ner. Något senare svarar Carlton “in aeternum vive” och leds gudskelov bort, men alldeles som ögonbindeln träs på får han en skymt av sin hustru Lydia, som febrigt och förälskat iakttar honom på avstånd.

Välkomna till CYRUS EPIPHANY, avsnitt 12 - Proversum, Antiversum och Interversum.