0511 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 11 - Spegel, Spegel på Väggen Där

DETTA HAR HÄNT:

Konstaplarna Hall och Carlton avbryts i sitt förlösande handgemäng av en hård tuta från borgmästarens bil, slarvigt parkerad framför vattentornet på Jamaica Pond. Carlton kallas ut och Curley är allt annat än road. Han svär åt sin nyanställda hackkyckling och förbannar att Carlton inte var tillstädes kl nio som överenskommet. Carlton, som inte för sitt liv kan minnas en sådan överenskommelse, gör allt för att undvika att Hall dras in i denna cirkus. Den fnissande schackspelaren, Andrew Slim (aka Slim Jim) kliver ur fordonet och beordras att gå in o ta sig en titt. En annan hudlum, Niles, vaktar vid bilen. Hall trycker nervöst uppe på vinden och hör underhuggaren obönhörligt komma längre och längre upp i vattentornet. Eller vänta, är det rentav två inkräktare? Slim Jim samtalar nämligen med en mycket speciell person; den imaginära följeslagaren Stephan, som bara tycks existera i Slims egna tankar. Stephan viskar och varnar, allt som Slim Jim når luckan till vattentornets översta våning. Just som de båda kliver över takluckans tröskel får Slim en kraftig spark i ryggen, vilken får honom att falla handlöst framåt. Hall tar sig ner för luckan och drar igen den över Slims arm när den sträcker sig ut efter honom. Stephan beordrar vilt sin älskling att skjuta genom luckan, vilket han också gör, och kulor viner kring Hall. 

När skotten börjar hagla blir borgmästaren nervös och grabbar tag i Carlton. Carlton har tagit nog med skit och höjer sin revolver i en ansats att skjuta skallen av borgmästaren, något som Niles desperat försöker avråda honom från. Skott går av, men borgmästaren lyckas mirakulöst slita sig loss och kasta sig mot bilen. Niles och Carlton avlossar några rundor med resultatet att Niles skadeskjuts svårt och faller till marken. Innan Carlton har hunnit stoppa Curley, har denne bränt iväg med halva kroppen över passagerarsätet, ut ur Jamaica Pond. Carlton rusar in med vapnet höjt. 

Hall hänger i luckan med ena handen och försöker samtidigt att förhindra den store Slim Jim från att ta sig ner. I en kraftansträngning får han upp sitt vapen och skjuter tre skott upp genom takluckan. Slim blir träffad, men har tur; bara ett sår vid sidan av ansiktet. Några centimeter åt höger och allt hade varit förlorat. Men så hör han; tystnaden är total... Stephan har blivit träffad, kanske dödad. Vild av sorg och ursinne, och vrålande namnet på sin livskamrat kastar han sig mot nergången.
Därnere har Hall just lyckats öppna en mindre lucka ur vilken han ämnar hoppa ut (en tjärn nedanför tornet skulle fånga upp honom). När Carlton kliver in i scenen tror först Hall att den forne detektiven i egenskap av borgmästarens livvakt också ränner hans ärenden, varför han bedjande retirerar mot luckan. Samtidigt som Carltons bedyrar att det i själva verket är den forne kollegan som missförstått, att Carlton fortfarande är på den goda sidan, börjar Slim Jim öppna eld återigen; Stephan har just återkommit i triumf och både Hall och Carlton blir träffade. Ett skott från Carlton revolver missar, när Slim Jim plötsligt halkar och rasar hela stegen ner. I en slarvig manöver går vapnet av och han vådaskjuter sig själv i ansiktet. 

När Carlton ser bort mot Hall är han borta och luckan är tom. Carlton springer ut ur tornet och finner Hall livlös, flytande i tjärnen. Han hinner precis dra upp Hall, när han känner Borgmästarens kalla pipa i nacken. Carlton tvingas under pistolhot in i bilen och de kör iväg.

 

Virginia står i begrepp att gå från Horst, som försöker få henne att stanna. Han erhåller en lapp och läser att Virginia accepterar inbjudan med några förutsättningar. Virginia vill få en meningsfull syssla som rimmar med hennes olika egenskaper; kleptomani, buderfarenhet osv. Hon vill ha logi och därtill hädanefter heta Abigail. Horst accepterar kraven och berättar att hans egentliga namn är Jared Abelkader. På frågan om de ska rädda Boston, går Abigail villigt efter Jared ner i källaren. En rad märkliga konstverk, automatiserade stålkonstruktioner, klockverk och pendlar i konstant rörelse möter Abigail. Ett konstverk föreställer två kopulerande människosilhuetter, med titeln: Perpetuum Sapiens. Jared och hans bror Aziz har gjort konstverken får hon veta, och Jared visar henne också en rad, som det tycks, bebodda lägenheter belägna på källarplanet. Hon ser namnet Marion Malone på en av dörrarna, vilket klingar märkligt bekant. Även namnet Zarko, och på Abigails önskan blir de också presenterade. Den ständigt flinande, skygge mannen inne i rummet skrämmer Abigail något, som nästan är överväldigad av Horst-Villans många intryck. 

Jared leder henne till en märklig glasbehållare i vilken han placerar Abigails drottning, den fågelstora Malophora-geting som vuxit inuti henne. Han injicerar insekten med en mörkröd vätska och strax börjar drönare från Boston ansluta med frenetisk iver. Glasbehållaren fylls på av krälande insekter och drottning täcks strax av sina undersåtar. Plötsligt kliver Einstein in, till Abigails stora förvåning. De förenas försiktigt, men någonting är annorlunda. 

Både Horst och Virginia får nytt namn, Virginia blir Abigail och Ezben Horst blir Jared Abelkader.

 

Borgmästaren är minst sagt upprörd på Carlton, som långsamt börjar minnas gårdagen. Han ser för sin inre syn hur borgmästaren och Carlton besöker Madame Z, en bordell i hamnkvarteren. Carlton minns med med stigande fasa hur han tycks ha slagit följe med en glädjeflicka, som kallar sig Judy Joy. 

Borgmästaren berättar om initieringen han ska genomgå, en händelse som skrämmer Curley och gör att han tvingat med Carlton som backup. På frågan: Dö idag eller Leva för evigt, ska du svara Leva för evigt, säger borgmästaren. Carlton resignerar under de senaste dagarnas ofantliga tryck och tillsammans ankommer de Cirkus Antiversum.

Cirkusen är belamrad med folk, en väldig kö som ringlar sig inåt. De bjuds att dricka och sinnena börjar långsamt fördunklas. Dofter, ljud och andra intryck börjar långsamt trubbas av. Hand i hand, utan att förstå hur det gick till, valsas de in av de många exotiska, skitiga och medryckande cirkusaktörerna. Carlton börjar tappa greppet om fokus.

 

Leonard är också i Antiversum, och får först anstränga sig till max för att inte slå ner plågoanden Elmer Watts, men mjuknar allt mer av interiörens berusande atmosfär. Händer smeker Leonard, och även om en och annan persedel samtidigt lyfts ur fickorna, tycks detta inte bekomma honom. Han häpnar över de stora kobror som svajar under den lille mannens flöjt, för att inte tala om magitricket med den huvudlösa mannen vars huvud bärs i famnen, tröstlöst undrande “Who am I”? Vansinne… Detta är vansinne. Och vansinnigt härligt!
När Leonard träffar Elmer Watts igen tycks stridsyxan tillfälligt begravd och de förenas i en artificiell vänskap inducerad av de preparat som cirkusens gäster förslavats av. De trängs i en alltmer yvig kö, vid vars ände någonting stort och viktigt tycks utspela sig.

 

Välkommen till CYRUS EPIPHANY AVSNITT 11 - Spegel, Spegel på väggen där

0510 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 10 - Dö idag eller leva för evigt

Ännu ett köttigt avsnitt av Cyrus Epiphany, där cirkusens antigravitation långsamt knuffar spelpjäserna Sally, Leonard, Carlton, Hall och Virginia mot en blasfemisk kongruens. Varmt välkomna & smaklig spis!

DETTA HAR HÄNT

Samtidigt som den dolda luckan i tornrummets väggar öppnar sig vaknar kommissarie Carlton, till hälften nedsänkt i en tjärn i Jamaica Pond. Han har inget minne av gårdagen, men kan snabbt avgöra att han måste ha druckit. Svårt bakfull stapplar han mot vattentornet som ligger bara några hundra meter bort.
Samtidigt har någonting hänt i väggarna efter att böckerna, som visar sig vara attrapper, dras ut enligt den specifika sifferkombinationen. Detta förvånar Hall, som trodde han bara ingått i en lek med den märkliga femåringen.
Modern Sally är fortfarande opassande full när hon langar ut föremålen som döljs i det bårlucke-stora utrymmet.
När Elisabeth bekänner att hon och Marion läst i de gamla, religiöst osande böckerna blir Sally arg och förbjuder flickan från att läsa mer. “Det är bara lögner ska du veta”, säger hon. Elisabeth såras och förvirras djupt av detta, som levt i föreställningen att texternas kunskap är något hon ska vara stolt över, tvärtom livsviktiga att lära sig.
Hall börjar frukta för flickans mående under Sallys förvaltarskap och för barnavårdsnämnden på tal, samtidigt som en mycket försiktig Carlton kliver in med mössan i hand. Han hinner knappt öppna med en artighetsfras innan magens innehåll vänder ut och in på sig och han hjälplöst spyr ut genom vattentornet.
Trots Carlsons ömkliga tillstånd låter Halls bannor ej vänta på sig. Den unge konstapeln ställer sin forne mentor mot väggen; kallar honom hycklare, kriminell och genomrutten. Carlsons försök att påvisa Halls utanförskap som en direkt livräddande manöver möts av än större ilska.
Sally samlar sällskapet för att börja berätta om de märkliga och skakande minnen som bubblat upp de senaste dagarna. Hon håller fast vid att kedjor har rört sig ovanför markytan, märkliga fenomen vid Malonevillan, samt att spegeln på översta våningen har någon form av magiska egenskaper. Carlton och Hall förenas motvilligt kring orimligheten i detta. I övrigt beskriver Sally en fruktansvärd uppväxt i klorna på någon slags sekt belagd i södra USA, om hennes egen far som varande sektens Messias. Saker som än mer skapar misstro hos poliskonstaplarna.
Förvirringen stiger när sällskapet metodiskt går igenom utrymmets innehåll; gamla brev, böcker och luntor, vissa till synes mycket gamla, en liten märklig klump förvarad i en ask, med mera. Carlton finner också en märklig, oktagon träkonstruktion, med en rad långa lådor innehållande fack. I övrigt tom. Hall finner sig bläddra i en 1600-talsverk av astronomen Edmond Halley. Verket innehåller tämligen upprörda sidanteckningar.
Sally försjunker i ett brev med hennes namn på. Brevet är skrivet av Cyrus Teed, Sallys biologiska far och också ledare för New Jerusalem. Brevet är skrivet under de sista timmarna av hans liv, december 1908, svårt misshandlad av Sheriffen i Fort Meyers.
Cyrus ber om förlåtelse för trenne saker, däribland bestraffningen i lådan som han påstår att han inte kände till. Han varnar också för Ohmaladjan (som Sally i sitt barnsliga oförstånd kallade Old Man Jan) och lär Sally att dockan är entitetens boja i denna dimension. Han avslöjar också en svaghet hos varelsen; att den inte kan vistas på platser under jord i denna dimension. Cyrus bekänner dessutom existensen av Lisa, systern som påstods ha dött vid födseln, fortfarande lever. Faderns sista önskan är att Sally ska se till så att Lisa också kliver ut i den nya världen. Brevet skakar Sally svårt, och i ett trollslag är hon nykter. Ett antal fotografier på faderns arbetsrum, styvmor Annie, platsen där Sally försökte dränka dockan - sätter sista spiken i hennes, fram till denna stund, rådande glömska.
En liten guldskimrande geléklump skapar också lyckokänslor i både Sally och Elisabeth. Konstaplarna vägrar vidröra den.
När Elisabeth vant börjar läsa ur en gammal bok med titeln ”Koresh Bible” blir inte längre Sally arg, utan denna gången förundrad. Hon frågar dottern igen vad det är de ska göra och Elisabeth svarar att de ska bege sig ut, till en ny värld. För första gången kan Sally se det hända. Hon knäböjer vid Elisabeth och tar henne i famn. ”Älskade barn”. ”Mamma...”, svarar Elisabeth med tårar i ögonen.

Stämning på frimurarlogen är god, mycket god. Leonard, som kan andas ut efter initieringen, börja fyllna till så smått när en kantat ska gå av stapeln. Ett våldsamt skådespel med Elmer Watts i en av huvudrollerna utspelar sig inför sällskapet, där ordens nyaste femtegradare hånas under närmast farsartade former. Leonards alias Mr Mason spelas på ett löjeväckande sätt, en brute som slår ner alla han möter.
Kantaten avslutas med att en ung boxare fullkomligt mosas av den enkelspårige våldsverkaren Mason, till allas stora förtjusning. Leonard är måttligt road, men skrattar osäkert med ändå. Han tänker tillbaka på matchen med yong Williams, men bestämmer sig för att boxaren inte kunde ha blivit totalt krossad, även om han motvilligt minns hur tänder flög i luften. En som inte skrattar alls är Leonards medtagne far Montgomery, som sitter på andra kortsidan av bordet.
Under högtidliga former serveras deltagarna var sin biljett till Cirkus Antiversum, och upprymt deklareras att kvällen innehåller oerhörda äventyr. Efter maten ska man samlas vid den hemliga utgången, en plats bara de vise och några av de äldre ordensbröderna känner till.
Plötsligt slås dörrarna upp och polisvisslor och hundskall fyller lokalen. En polisräd skingrar festdeltagarna. Kaos utbryter och Leonard försöker krypa bort mot trappan upp till lönndörren och lyckas få igen dörren just som en polisman rycker i handtaget. Tillsammans med ett dussin ordensbröder smyger han sedan genom husets själva konstruktion, ner för smala trappor och genom fuktiga gångar, tills han inser att sällskapet befinner sig under Boston, vid en sedan länge öde tunnelbaneperrong. Ljud av passerande tåg på avstånd skakar väggarna. Leonard hamnar på efterkälken efter att ha tappat sin biljett, men lyckas hinna ikapp gruppen och vidare in i märkliga sidogångar, mycket äldre än tunnelbanan. Via fackelupplysta korridorer når sällskapet slutligen ett läderförhänge, genom vars tak de halas upp för att slutligen ankomma - Cirkus Antiversum.

Virginia får långsamt tillbaka känseln i kroppen och uppfylls av en livslust hon sällan erfarit. Hon är befriad sin kräva och känner sig otroligt nog nästan helt tillfrisknad så när som på “snedheten” ui hjärnan. Hon befinner sig fortfarande i gästrummet på Horsts övervåning, men fåtöljen där han tidigare satt är tom.
Försiktigt kliver hon upp och börjar utforska rummet. Hon märker att någonting gömmer sig bakom draperiet, en näbb, någonting svart. Med eldgaffeln stöter hon till och upptäcker där en fullstor uppstoppad pingvin, tillägnad ”J. Abelkader från Richard Byrd”.
Kort därefter gör Horst entré. På Virginias begäran berättar Horst om när den unge Richard Byrd redan som femåring iakttog fåglarnas flykt och drömde om att en gång själv befinna sig däruppe. En dröm som skulle leda ända till polcirkeln. Hans äventyr fängslar Virginia.
Hon slås återigen av hur mycket mer vital och kraftfull Horst ser ut jämfört med när hon första gången träffade honom. Som om hudkostymen sitter bättre.
När Horst frågar Virginia vad hon vill göra med sitt liv lägger hon fram en idé hon har burit ett tag; att skapa en slags kombinerad historieberikande droskverksamhet, där passagerarna bjuds på mat och kultur, samt historiska fakta om byggnader och platser på vägen. Horst tar hennes vision på största allvar och de upprättar en budget.
På frågan om varför Virginia är hos Horst svarar han att vissa människor dras till varandra, att det finns en poesi i tingens slumpmässiga synkronicitet. Han berättar vidare att det finns sätt att förstärka den fysiska attraktionen. Han visar också Virginia den levande färgen: en märklig, åttkantig låda med intrikata små lådor innehållande fack. Han placerar några små bitar av någonting mjukt i två av lådorna, vrider om och drar ut en ny liten låda på föremålets topp. Han beordrar henne plötsligt att gråta, vilket hon inte känner att hon kan. Så snart hon rör den första biten, nästan geléaktig i sin karaktär, genomfars hon av en outsäglig, vällande gråt som utan möjlighet att stoppa, rullar i tunga tårar för hennes kinder. Känslan landar i en lättad, nygråten känsla. Hon får därefter vidröra en ny bit och en överraskande varm, euforisk lyckokänsla strömmar plötsligt genom henne. Horst berättar att köttägget i Antiversum i själva verket är en kombination av två livsformer; en svamp och en märklig, köttslig organism som bara existerar i området kring nedgången. Han blir mer och mer exalterad, vilket skrämmer Virginia. Hon reser sig upp och gör en ansats att gå därifrån.

I tornrummet undersöker sällskapet den lilla gulaktiga klump som de funnit i det dolda utrymmet. Sally prövar försiktigt biten som hon tror är en bit marmelad. En lyckokänsla som Sally inte känt sedan hon var gift med sin avlidne man intar henne. Hon ger Elisabeth av biten under Halls högljudda protester, som än mer känner oro för den lilla flickans välmående under Sallys förmyndarskap.
Mor och dotter sjunker in i ett märkligt, lojt lyckotillstånd. Sally slår igång en jazzskiva och tycks plötsligt personlighetsförändrad, glad och yster.
Hall försöker förklara för Sally att hennes humörsvängningar är obehagliga för barnet. Något de båda ignorerar.
Sally och Elisabeth går upp på vattentornets högsta våning för att titta på spegeln igen. Konstaplarna följer frustrerat efter. Elisabeth vill dock hellre visa sin mamma någonting vid en av skottgluggarna. “Spegeln får man inte röra, har Marion sagt”. Det framgår långsamt att “Flickgubben”, Elisabeths låtsaskompis, är den vidrige handfotingen Ohmladjan. Sally kramar om sin dotter och varnar för denna ondskefulla varelse och hans lögner. De förenas i ovanlig kärleksfullhet.
Sally vill plötsligt avsluta besöket och gör en ansats att visa ut Carlton och Hall. När de inte tycks vilja gå bär Sally upp Elisabeth på vattentornets övre plan och inför ögonen på de chockade konstaplarna  beger de sig in i spegeln på ett otroligt sätt. Ofattbart.
Hur poliserna än försöker förstå hur tricket gått till kan de inte begripa vad som pågår. Ilskan triggar Hall att åter ifrågasätta Carltons ledarskap och moraliska motiv. Alldeles som Carlton ska överge spegeln råkar hans hand glida in i själva spegelytan, som om den vore en illusion. Han backar några steg och ramlar omkull. När Hall tittar närmare kan han se fyra märkliga, levande bilder inuti spegeln. I en av de orimliga bilderna kan han se Sally och Elisabeth hukande ta sig in. Mitt i detta bisarra ögonblick överraskas Hall av en snyting från Carlton som tröttnat på Halls påhopp.
Konstaplarnas skism briserar i fullt slagsmål och de hamnar snart i backen. Loja knytnävsslag landar slutligen i en utmattad återhämtning.

Einstein är påväg till Baldwins residens, som han har tagit reda på ligger på Temple Road 12, för att hämnas brodern Einstophers misshandel. Med sig har han det särskilda paketet som han fått av cirkusen, innehållande terpentin, trasor och eldstickor. Innehållet i byltet ska användas på tre särskilt utvalda sjukhusinstitutioner, men ingenting hindrar väl att han utnyttjar paketet en aning till sin egen privata hämnd?
Han tar sig in i fastigheten och upp de tre våningarna för att genast antända en telefonskrubb invid lägenheten. Plötsligt avbryts Einstein av en enorm karl, full som en alika, som han desperat försöker få ner för trapporna. Elden tar sig och Einstein tvingas slutligen kasta sig ner f för att inte själv fatta eld. Han flyr in i natten allt som M. Baldwins lägenhet och huset i övrigt långsamt övertänds.
Ett stycke bort ställer han sig att iaktta skådespelet, och råkar hamna bredvid en ung kvinna, tveklöst i färd med ett ohederligt yrke. En transaktion senare och de slinker båda in i grändens mörker.

VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, avsnitt 10: Dö idag eller leva för evigt

0509 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 09 - Den Levande Färgen

Hej kära PodCon-lyssnare! Här kommer så ett köttigt avsnitt av Curys Epiphany, där vi äntligen får stifta bekantskap med den levande färgen, bland andra blasfemiska bekantskaper. En utförlig redogörelse för vad som hänt finner ni här under - strösslad med spoilers så bara för den som är a jour med äventyrets vidrigheter. Kram!

DETTA HAR HÄNT:

När Carltons persienner är uppdragna är kontoret “öppet för besök”, medan när de är nerdragna signalerar detta behov av absolut ensamhet. Hall är i polishögkvarteret och har alldeles nyligen nåtts av nyheten att den boxare som misshandlats svårt under en illegal match mot den mycket starkare Mr Mason, under natten har avlidit av sina skador, som i rapporten beskrivs som ovanligt hänsynslösa.
Persiennerna är uppe även om Carlton själv inte är tillstädes, varför Leslie obrytt kliver in och svarar i telefonen när den ringer. Hall svarar djärvt i Carltons namn, och i andra änden hörs den unge, oerfarne polisadepten Andrew Cottage. När Hall förstår att Cottage är i vattentornet på Jamaica Pond skyndar han sig dit.

Leonard känner sig hemlös, förvirrad och oälskad. Desperat försöker han förklara Debras nyfunna beteende med graviditet-relaterade personlighetsförändringar, även om förklaringen ekar tomt i Leonard. Någonting är ur led, men vad?
Han beger sig till deras gemensamma lägenhet, som inom några dagar skall vara urblåst till förmån för nya hyregäster - bara för att finna den övergiven. Debra har lämnat mat och ej bäddat sängen, vilket känns okaraktäristiskt och slarvigt, tänker Leonard oroligt.
På golvet invid sovrumsdörren finner han en knapp, tillhörande arbetsoverallen som Leonard använder på bruket. Hans egna byxor saknar dock ingen knapp, vilket är märkligt. Han stoppar den i fickan.
Från fönstret får han syn på sin syster Judy, just i färd med sitt oheliga gebit, samt en kostymklädd man på väg att göda detta sorgliga leverne. Leonard tappar besinningen och rusar ner för att stoppa händelseutvecklingen. Till sin förvåning ser han att den presumtiva kunden inte är någon annan än Elmer Watts, vårdaren med födelsemärket som plågat Leonard tidigare.
Förtvivlat försöker Leonard dra med sig Judy, som tvärvägrar, och när Elmer försöker ingripa får han en rejäl känga. Nervöst smiter vårdaren från platsen.

På väg tillbaka till lägenheten med Judy i ett hårt grepp stannar plötsligt en täckt bil. En magerlagd man i 35-årsåldern påkallar hans uppmärksamhet och när Leonard försiktigt närmar sig överrumplas han av tre andra män som tillsammans med den första lyckas dra in Leonard i bilen. Han binds och påförs ögonbindel och de drar iväg med en rivstart. Leonard hinner uppleva några kaotiska minuter av panik innan han plötsligt inser vad det är som sker. En initiationsrit till frimurarorden som Leonard är medlem av. Han kan andas ut och njuta av riten, nästan som om han vore en betraktare, trots att ögonen förblir övertäckta. När de låtsat grymma ceremonierna är avslutade leds Leonard in i en stor sal. Ögonbindeln åker av och han möts av hundratals ordensbröders hurrarop och euforiska ovationer. Exalterat ser han sig omkring men dämpas i sin glädje då han ser att fadern Montgomery är den ende som inte ler.

Carltons första dag med Curley visar sig bli en smärre mardröm i leda. Borgmästaren drar med sig polisutredaren på diverse ärenden, presenterar honom för affärskollegor och tvingar utredaren att uthärda Curleys vidriga, osnutna ungar och djupt beklämda hustru, varvat med snaskiga, oombedda detaljer om konkurrenter - skvaller varvat med sanning och ren bullshit. Så snart Carlton får möjligheten tappar han borgmästaren på dennes dyra whisky, vilket gör dagen någon lättare att uthärda.
Curley landar slutligen vid sin jaktstuga, där Carlton och en annan livvakt, en man som på ett ytterst irriterande sätt skrattar åt sina egna schackdrag, tvingas vakta borgmästaren medan denne fiskar i två timmar. Då och då avbryts Curley av telefonsamtal, något Carlton uppfattar som rörande den döda Etta Hicks, kvinnan som upphittats i Charles river ganska nyligen.
På natten väcks de av den ilsket ringande telefonen och borgmästaren uppvisar inledningsvis förvirring och rädsla, verkar paniskt rädd för något eller någon, men sansar sig snabbt. Något senare hörs en bil tuta från uppfarten och Curley beger sig ut i mörkret. Som ny rekryt slipper Carlton dock ingå i misshandeln som utspelar sig på gården, då Etta Hicks bror misshandlas till nära på oigenkännlighet. En sur känsla av hyckleri och omoral svider i Carlton, som dämpar ångesten med mer whisky.

Hall möts av en mycket berusad Sally som uppvisar nästan hotfull inställning, vevar och beter sig. Det som först är smått komiskt blir snabbt allvar när Hall inte kan låta bli att oroas över barnets välmående efter att ha fått en smak av hur föräldraskapet tycks fungera. Han försöker prata med Elisabeth för att bättre få en bild av hur hon mår, men lyckas inte dra något resonabelt ur den märkliga flickan som trots sin ringa ålder uttrycker sig både redigt och lillgammalt.
Men vad hon säger förvirrar Hall. Elisabeth är full av förväntan inför någonting som snart ska ske; någonting som har med biblioteket på andra våningen att göra. Flickan räknar till 4, sedan 5, sedan 9 sedan 3. När klockan slår tolv smäller någonting till i tornets väggar och flickan instruerar Hall att samtidigt dra i de utvalda böckerna med motsvarande position som siffrorna hon tidigare har räknat upp. Ett hemligt utrymme blottas nere i köket där Sally står och diskar.

Christopher O’Mullen och hans underhuggare Frank Stance letar efter den försvunna Virginia i skogarna kring Dedham, utan resultat. Känslorna till den unga Virginia har blossat upp på ett nästan övernaturligt sätt, ända sedan den där dagen i pokerrummet då croupieren Green avrättades. Frank är ängslig över chefens reaktion på att han inte lyckats föra Virginia tillbaka till huvudkvarteret, men Christopher är sammanbiten snarare än arg, vilket oroar Frank nästan mer. Den irländske gangsterledaren finner Virginias tandprotes i bilen, vilken han stoppar i fickan.
Tecken från dikesgrenen vittnar om att Virginia har tagit sig längre in i skogen och de följer spåren så gott de kan i kvällsmörkret. Efter ett fruktlöst letande finner de slutligen en lada, på vars loft de hittar hennes, nu utrymda, nattkvarter. De fortsätter att leta.

Virginia vaknar i ett överdådigt, men gammaldags inrett sovgemak. Hon kan inte röra sig, kroppen är tungt medicinerad, men den hemska krävan på hennes nacke är gudskelov borta. När hon försöker ropa möts hon av ett konstruerat eko från en röst hon alltför väl känner igen och snart inser hon att Mr Horst sitter i en fåtölj i dunklet. Han ser friskare ut än sist hon såg honom, skinnet tycks ha dragits åt något. Den tidigare alldeles för stora hudkostymen passar bättre.
Horst beskriver Virginias tillfälliga förlamning som ett resultat av någonting han kallar för “astralhypnos”, en behandling hon behövt genomgå för att överleva operationen som utförts på henne. Han placerar också en liten silvertacka på nattduksbordet och berättar att silvret är resultatet av den giftiga getingens bett och efterföljande “befruktning”. Malophoran låter sin avkomma slåss om livet inne i den artificiella livmoder som uppstår under bettet. Silvret är en restprodukt som Malophoran gentilt efterlämnar sig, även om just silverförgiftningen normalt är det som till sist dödar den bitna. Horst ger henne silvret som en slags gåva, därefter frågar han om Virginia vill se det levande resultatet av hennes bett, ty det skiljer sig markant från alla andra bett på en viktig punkt; hennes kräva har inhyst en större och långt viktigare gäst. En drottning.
Hon får se varelsen, en väldig insekt stor som en kråka. Virginia iakttar förfärat och chockat insekten som vuxit under hennes hud. Horst avslutar med att hon är välkommen ner när astralhypnosen släppt. “En tjuv kan känna sig trygg här, eftersom vi alla är tjuvar”.

Dr Günthers, chefsläkare på Danver Mental Hospital, är nervös. Klockan börjar närma sig halv tre och snart ska den vedervärdiga varelsen med fothänderna komma. Syster Hersch har förberett med att låsa upp de särskilda dörrar som ska hjälpa de intagna att nå skogarna bakom Danvers, och doktorn har också förberett sjukhuset enligt Ol’ man Jans specifika instruktioner.
Günthers tidigare dyrkan av Herden och de två bröderna Abelkader har den senaste tiden fått stryka på foten för en stigande skräck inför ordens allt mer bisarra ambitioner. De delar en önskan om att åse underjorden, kolonisera Antiversum, men medlet för att nå dit delar dem.
Precis klockan tre svävar den lille mannen med den stora hatten in genom Günthers kontorsfönster, förbi galler och allt, för att mirakulöst landa på golvet framför den chockade Hersch och doktorn. Det är en viktig natt och Günthers tänker göra som sekten önskar denna gång, men framöver ämnar han ta sig en ordentlig funderare på vad han borde göra. Herdens uppenbarelse är fortfarande gällande, men medlen för att nå målet kan se olika ut och doktorn har också kontakter.
Trummor börjar låta från den lilla varelsens obehagliga trumma och Danvers väggar börjar vibrera från hundratals patienters stigande känslostorm. Doften av brandrök börjar stiga från två av sidobyggnaderna, som bestämt.
Plötsligt uppenbarar sig en av Günthers patienter, Lydia Baldwin, en kvinna vars behandling, både den traditionella som hon genomgått och Günther och Antiversums egna, misslyckats vilket gjort henne fullständigt katatonisk. Nu står hon plötsligt i dörröppningen, framhostande fragment av ord. Blicken klar och öppen, glödande av ett slags förväntansfullt ursinne. Magen knyter sig på Günther, men kvinnan stirrar bara ett blint ögonblick på sin doktor, som om hon inte känner igen honom, innan hon flyr ut i natten för att sammanstråla med sina nyblivna systrar och bröder.   

Välkomna till avsnitt 9 av Cyrus Epiphany: Den Levande Färgen

Smaklig spis!

/PodCon

0508 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 08 - 4 5 9 3

Hej på er! Här kommer del 8 i berättelsen om Sally, Leonard och Virginia, samt detektiverna John Carlton & Leslie Hall. På grund av en fläkt som blåste mot mikrofonen är första 33 minuterna av sämre ljudkvalite då jag behövde skära rejält för att få bort bruset.. Därefter riktades dock fläkten åt annat håll och ljudet blir normalt.

Smaklig spis!
/PodCon

DETTA HAR HÄNT:
Debra tröttnar på Elisabeths nonsensiala och envisa felaktigheter angående bibelns mest basala beskaffenheter och konfronterar Sally i hennes föräldraskap, såväl som kristna bildning. Grälet avslutas med att Debra rusar från skyttebanan i vredesmod.
När Sally pratar med Elisabeth vill flickan ivrigt bege sig till vattentornet då hon och Marion tillbringat mycket tid där. Mycket mer tid än Sally hade en aning om. Det tycks som om dottern och tvillingsystern haft långa, moderliga och givande samtal med varandra som Sally helt har missat. Enligt Elisabeth ska de också ha läst ur gamla böcker och flickan är närmast förtvivlad av saknad till vattentornet.

Leonard vaknar i en iskall omfamning med den fruktansvärda insikten att kvinnan bredvid honom i sängen inte är Debra utan en vilt främmande kvinna med långt, vitt hår. Leonards skrik tillkallar Sally som beordrar den galna kvinnan att omedelbart lämna platsen. Trots hennes fräsande och spottande inser Leonard att det är samma person som stirrade på honom från fönstret i sidobyggnaden vid Boston Medical Center, men också otroligt nog en gammal bekant från barndomen. Tant Agda som spelade munspel och gjorde ett särskilt, medryckande intryck. Hon, men utmärglad och vanvettig, kastar sig över Sally, fäktar vilt och försöker säga till Leonard att han inte vet sanningen, och någonting om Montgomery, Leonards far. De föser ut henne och hon försvinner ut i skogen igen.
När Leonard förstår att Debra är borta blir han utom sig av oro och eftersöker henne. Av en slump träffar han Carlton som kommer tillbaka till skyttebanan efter att ha blankat ute vid Danvers efter samtalet med Gunthers tidigare. Carlton håller nära på att köra på den plötsligt uppdykande Leonard, som än mer gör ett intryck av att ha förlorat förståndet.

Sally får höra av Elisabeth att hon har en låtsaskompis, en person som kallar sig flickgubben. Innan hon kunnat gräva mer i detta återvänder Carlton och Leonard med Marions dagböcker. Sally börjar botanisera bland dem.
Leonard ber om skjuts till sitt hem ifall att Debra har begett sig dit. De fastnar i de massiva demonstrationerna om bättre arbetsförhållanden för Bostons arbetare. “No more Curley bull”. “Salary is Equality” är något av det som skanderas. Mitt i folkmassan strävar sig den lilla falangen som kallar sig “arbetarnas intresseorganisation”, ledd av rektorssonen James McCartney, nästan motströms i den vilda folksamlingen. De tycks inte helt välkomna bland de råbarkade hamnarbetarna, men Leonard kliver ur bilen och fram till pojkarna som efter lite dividerande ger Leonard en pamflett med kommunistisk information. Från ingenstans kliver plötsligt poliser upp till McCartney och arresterar honom under våldsam protest, allt som Leonard kastar sig tillbaka i bilen och resan fortsätter.
Väl hemma upptäcker Leonard att Lars Stenson är på besök. När Leonard undrar hur hustrun mår vill hon veta hur det står till med faktumet att Leonard eventuellt har dödat någon, något Leonard inte helt kan besvara.
Lars försöker ge skenet av att anledningen till hans besök handlar om demonstrationerna vid Back Bay, där hela laget ska delta. När Leonard ifrågasätter Stensons lojalitet mot arbetarna i egenskap av välavlönad chef, vänder Lars till att fiska efter en ny boxningsmatch med Mr Mason i ringen. Leonard avböjer tveksamt och Stenson lämnar lägenheten under ganska hånfulla tillrop.
Ett försiktigt och förljuget samtal mellan Debra och Leonard tar form.
På väg från lägenheten stöter han ihop med en granne, Mr Morris, djupt skakad och gråtande i trapphallen. Den gamle mannen berättar att hans hustru avlidit från ett insektsbett hon fått för några dagar sedan. En allt större förvirring över tingens vara drabbar Leonard.

Virginia är rasande över sin situation. Först kidnappad av gangsters och sedan hållen fången av den obehaglige doktorn som förgiftat hennes föräldrar med giftiga soppor. Känslan av att hjärnan “halkat snett” är överhängande och nästan olidlig. Smärtan i nacken bultar när hon lyckas fly från sin far och dr Parnasse. På vägen stöter hon på Max, en person från konstnärskollektivet på våning tre, som oroligt tar sig an henne. Hon förklarar att hon behöver bege sig till vattentornet, och Max skjutsar henne dit även om han argumenterar att sjukhuset nog är en lämpligare destination. Alldeles innan de når tornet svimmar hon och när de möter Sally känns Virginias läge akut. De vänder och åker raka vägen till Boston Medical Center.
Sjukhuset är brandskadat och överlag känns stämningen kaotisk. Det tycks också råda någon slags flirtig, oprofessionell stämning mellan den manliga och kvinnliga sjukhuspersonalen som Sally verkligen inte välsignar. Kollegan Mrs Winters berättar om nattens hårda tryck på avdelningen. Elva mord och lika många mordförsök, och så den märkliga geting som fått många människor att insjukna. Dränerade bett tycks innehålla små blöta, silverfärgade getingar och även om innehållet gröps ur insjuknar patienterna av en märklig silverförgiftning som hittills tagit kol på samtliga som drabbats.
Alldeles som Virginia körs in för akut operation finner Sally fem biljetter, inklämda i hennes hand. Det är biljetter till Cirkus Antiversum, fem till antalet. Operation visar sig bli lång och svår. Carlton beordras att åka och hämta flickans föräldrar då läget känns hopplöst.

När Carlton når Virginias hem märker han till sin oerhörda förvåning att Dr Gunther befinner sig där, trots att de samtalat på Danvers för mindre än några timmar sedan. När Carlton berättar att Virginia ligger för döden på Boston Medical Center beger sig Dr Gunthers omedelbart dit. Kvar står Carlton i stor förvirring. Han ringer till sin nye chef, borgmästare Curley som utan omsvep beordrar honom att omedelbart komma till Curley-administration.

På sjukhuset avbryts operationen plötsligt av att Dr Gunthers i sällskap av några vårdare kliver in och övertar patienten.  När Sally gör en ansats att följa med möts hon av aggressiva utrop från vårdarna och kylighet från Dr Gunthers. Trots Sallys protester forslas Virginia in i en sjukvagn och försvinner därifrån.

Kvällen lägger sig över vattentornet, sällskapet är uppgivet och Sally förtvivlad över Virginias uppdykande och därpå försvinnande. Hon börjar upprivet att läsa igenom Marions dagböcker och hamnar i en flodvåg av minnen. Allt kommer tillbaka, underjordsverserna som Sally och Marion tvingades lära sig genom hemska piskrapp. Minnesbilder av hur hon och fadern besökt underjorden, klappat den väldiga fågeln vars inälvor hänger utanför. Hon minns bestraffningen i lådan, där hon tvingats be om ursäkt till dockan som inte vill heta Lisa utan Ol’ Man Jan. Hon minns också flykten genom skogen, där dockans gnyende hotar att avslöja deras gömställe, varför hon håller handen över dess mun. Den femåriga Sally tvingas slutligen lämna dockan och fly genom träsket, allt som hundarnas skall och Ol’ Man Jans tjutande klagan kallar bakom henne.

0507 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 7 - Ol' Man Jan

DETTA HAR HÄNT:

Stämningen i det lilla huset vid skyttebanan är ansträngd, vankelmodig. Leonard plågas oerhört av samvetskval över att ha dödat en person, något som Debra inte kan godta. Hans rabblande böner tycks aldrig sina.

Carlton och Hall beger sig för att hämta lådorna innehållande Marions anteckningar och passar samtidigt på att försöka få grepp om vad som har hänt. Efter viss tveksamhet bestämmer de sig för att åka tillbaka till stationen, om inte för att få en överblick över hur överheten ser på intermezzot vid Malone-Villan.

De överraskas av en polisstation i full aktivitet. Carlton kallas omedelbart in till polischefen. 

Debra anförtror sig till Sally om den ängslan hon känner inför sin makes otäcka förändring. När Sally försöker få Debra att förstå hur hjältemodigt Leonard räddat Sally vid Malone-Villan, tycks orden inte göra verkan. Debra behöver bekänna något ytterligare, prata med någon om det helvete hon gått omkring i de senaste sex månaderna...

Hon berättar i förtroende att barnet hon bär på inte är Leonards, utan i själva verket dennes chef Lars Stenson, som Debra lärde känna redan som tonåring. När de träffades igen många år senare, i samma veva som Leonard fick anställning vid bruket, återuppstod kärleken med obarmhärtig styrka och intensitet och Debra blev kort därefter gravid. Nu är hon uppriven och fullständigt vilse. Sally beordrar henne att välja.

På stationen blir Carlton uppkallad till Polischef Wilson, som till Carltons förvåning tycks mer än positiv till hur kvällens händelser har hanterats. Snart ser Carlton också borgmästaren, överväldigad av tacksamhet. Carlton erbjuds en tjänst i Curleys administration, mot en lön som vida överstiger den han för närvarande har. Carlton känner sig inmålad i ett hörn, men accepterar med en känsla av att någonting just kan ha gått väldigt snett.

Efter mötet med chefen beger sig Carlton tillbaka till Malone-villan för att hämta lådan med Marions dagböcker och möts där av en scen som vittnar om stort våld, skotthål och glassplitter - väggar täckta i blod, eller? Carlton känner sig förvirrad. Inget blod vid fönstret där Baldwin ska ha skjutit någon, inget blod på spaden som han sa sig ha använt mot en annan förövare. Vad är det som sker egentligen?

Nästa morgon påväg till jobbet greppar polisinspektör Leslie Hall, numera bortkopplad från Carlton och satt på helt andra sysslor -tidningen, som vittnar om nattens fasansfulla händelser. Tre mentalsjukhus har härjats av mordbrand. Hundratals patienter och tvångsintagna har rymt eller saknas bland de döda. Danver Mental hospital, där Carltons fru Lydia ligger, är ett av dem. Sidoannexet där både Sally och Leonard har arbetet - om än på var sin sida av väggen, är ett annat sjukhus som ansatts.

Så snart Carlton nås av insikten att hans fru kan vara i stor fara, kastar han sig ut till Danver Mental Hospital och får där prata med Lydias läkare, tillika hospitalets föreståndare; Dr Gunthers. Doktorn förklarar att Lydia är spårlöst försvunnen, och att även hennes personliga tillhörigheter är borta vilket han tycker är märkligt, mystiskt, ja rentav spännande. 

Carlton, som sånär svimmar av det doktorn säger, missar Gunthers illa dolda förtjusning över nattens skeenden och försvinner iväg i bisarra, medryckande tankar. Han stirrar ut bland de oändliga träden och undrar om Lydia är där ute någonstans, kanske i fri flykt bland de fuktiga löven.

Samtidigt drömmer Leonard en fasansfull dröm där barnet föds, men tycks ha ett litet hål rakt igenom huvudet. Barnet blir större och större och klättrar upp på Leonard, väser: “Han som sväljer själar! Han sväljer själar…”. Barnet har nu helt blivit Debra, men en Debra med långt, grått hår, smala armar, vassa naglar och iskall hud. Utmattad och förvirrad somnar Leonard i denna oroliga kärlekskram.

Virginia vaknar i sin egen säng, nerbäddad i sitt hem. Hennes pappa ser märkligt upplivad ut, kraftfull i sin hy och mer aktiv och levande än vad Virginia kan minnas ha upplevt honom på evigheter. Han berättar att Virginia hittats på bakgården, fortfarande bunden och i dåligt skick. Hur de bar in henne och sedan bäddade ner henne. Nu är hon hemma i trygg hamn. 

Virginia sörjer att hon och hennes far aldrig har kommit varandra så nära, att den ömsinthet han visar henne nu har varit saknad länge.
När hon sedan inser att Dr Parnasse är den som tillsammans med Arthur Dalton burit in henne, blir hon rasande. Doktorn, som kliver in i rummet, får hård kritik av Virginia som menar att han förstört hennes föräldrar till att bli vandrande vålnader, men doktorn avsvär sig anklagelserna och menar tvärtom att det var först när Parnasse kom in i bilden som de faktiskt började bli bättre. Han vill också förmå Virginia att äta märkliga mediciner och piller mot sticket och den tillhörande bölden hon har på sin nacke. Annars kommer hon inte att klara sig. Virginia vägrar envist, trots de fruktansvärda smärtorna i nacken. Parnasse berättar att det är ett bett från en Mallophora Argentum som Virginiaa fått. En mycket ovanlig insekt som lägger sin avkomma under huden på varelser. Även om man lyckas avlägsna bölden uppstår en dödlig blodförgiftning från insekternas egna silverproduktion. 

Virginia fortsätter att vägra ta några piller men kämpar samtidigt mot smärtan och yrseln. Hjälplöst faller hon i doktorns våld och medvetslöshetens aningslöshet. Deras mumlande röster som ett allt större töcken.

Välkommen till CYRUS EPIPHANY - AVSNITT 7 - Ol’ Man Jan

0506 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 6 - Debras bekännelse

DETTA HAR HÄNT Efter att med nöd och näppe ha lyckats fly från sin kidnappare, vandrar Virginia omkring i skogen, alltmer härjad av sitt getingbett. Hon somnar högst upp i en lada. Efter de skakande upplevelserna vid Malone-Villan samlas sällskapet vid en skyttebana strax utanför Boston, en plats där Carlton tror dem vara säkra. De orimliga vittnesmålen från Sally och Leonard förvirrar detektiverna, och Carlton fasar också för hur det hela skall tas emot hos polischefen. Involveringen av Curley känns minst sagt oroväckande. Debra, som tillsammans med Elisabeth upphämtas av Hall och Carlton i vattentornet, bär på en mörk hemlighet. En sanning hon snart inte längre klarar av att bära. Välkommen till fortsättningen av Cyrus Epiphany, avsnitt 06: Debras bekännelse.

0505 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 5 - Intermezzot vid Malone-villan

DETTA HAR HÄNT:
Sally tar sig an den sörjande Leonard och erbjuder honom husrum i det vattentorn som Sally har ärvt från sin syster Marion. Leonard berättar att han skådat den heliga jungfrun Maria och Sally försöker lugna honom med biologiska förklaringsmodeller, hur vår hjärna skapar den typen av visioner vid extrema situationer. Leonard fortsätter dock envist att beskriva sin syn, hur både Sally och Virginia ingått i den och hur den heliga jungfrun nedstigit från skyn, men det är först när han nämner Nya Jerusalem som Sally stannar upp i sin förnuftiga utläggning.
En rysning väcker minnen från barndomen och Sally är nära att drabbas av en ny panikattack. Plötsligt knackar det på dörren, två poliskonstaplar kliver på, en viss John Carlton med sin kollega Leslie Hall. Dessa har blivit tilldelade fallet med en försvunnen konstnär, en Douglas O’Connor, samt uppsamlandet av ett antal tavlor som innan konstnärens utställning på Boston Museum of Fine Arts behöver komplettera samlingen. Carlton har dessutom fått information om att Sallys syster Marion mystiskt har försvunnit från bårhuset, vilket varnar om märkligheter. Det är mycket som osar katt och konstaplarna är båda försiktigt reserverade.

Sällskapet beger sig till konstnärens residens, dit Sally har nyckel. Lägenheten, belagd högst upp i ett smutsigt hyreshus på Battery Street, visar sig vara en enda röra. Staflin trängs med färdiga tavlor och i lägenheten ståtar också en stor mängd exotiska blommor och växter. Platsen stinker av allehanda osunda dofter, bland annat den av lik och snart finner även konstaplarna ett manslik invirat i lakan under sängen. Feta insekter surrar dovt i lägenhetens dunkla vrår.
Kroppen, en man, dock ganska snart konstaterat som ej varande Mr O’Connor själv, är svårt demolerad och har fått armarna brutna bakåt på ett fruktansvärt sätt, vilket chockerar alla utom möjligen den garvade detektiven.
Ett pistolskott tycks ha avfyrats, vilket också bekräftas av hyresvärdinnan, som vittnar om att folk kommit och gått, att konstnären ofta hade folk över som hyresvärdinnan ej uppskattat närvaron av. Hon minns en afton där hon ska ha överhört upprörda röster och ljudet av en trumma.
I lägenheten finner de också spår av narkotikamissbruk, anteckningar och märkliga böcker, matematiska till sin karaktär.
Anteckningarna beskriver lösryckta fraser, bland dem namnet Ester och siffrorna 4 5 9 3. Delar av en symbol kan också anas på ett papper, vilken detektiverna sett en gång innan, i en lokal använd för smuggelgods i industriområdet.
Sally får veta att Douglas tavlor, de som inte återfinns i lägenheten, redan har tagits till National museum of Fine arts i Boston, något hon inte hade en aning om.

Efter den kaotiska natten i Cirkus Antiversum strövar Virginia fritt omkring, och hamnar slutligen på en speak easy där hon super sig redlös. Av en slump siktas hon av Sally och de beger sig allesammans till Leonard.

Virginia får amfetaminbaserad huvudvärksmedicin (Ritoflex) av Sally och går och lägger sig igen. I sömnen som slutligen tar över henne drabbas Virginia av en tillintetgörande vision där hon klyvs i två stycken och släpps fri från sin egen kropp. En fem meter hög kvinna står på knä en bit framför henne i ökenlandskapet. Samma budskap som vi tidigare mött upprepas men denna gången genom Virginias egna mun.
“Jag skall leda det utvalda folket mot det nya Jerusalem. Upp och ut”.
Den provocerande värden, Mr Leigh, dyker upp för att avkräva hyreshöjningen. Leonard gör allt som står i sin mentala makt för att inte klippa till den råttliknande mannen, vars sakletande personlighet får byxorna att skramlar av allehanda småsaker. Leonard är några dollar kort, men Sally sticker till honom ett kuvert med pengar som gör att han kan betala sin hyra. Även om Leonard försöker återlämna det resterande beloppet bestäms att han får låna pengarna av Sally för eventuella framtida utgifter.
Oaktat att hyresvärden fått betalt är Mr Leigh ändå väldigt skeptisk till vad som pågår inne i Leonards lägenhet, särskilt då en likblek flicka i 17-årsåldern skymtas i sängkammaren.
Mr Leigh går slutligen från lägenheten i vredesmod, med ett pärlband av hotelser strödda i sina spår.
Virginia vaknar och en dispyt mellan Sally och Virginia gror långsamt. Sally är skeptisk till drickandet som Virginia hänfallit till och Virginia försöker få Sally att förstå i vilken värld Virginia lever. Hur annorlunda saker är där hon är.
Telefonen i hallen ringer. På andra sidan luren väntar Malone som vill göra det tydligt att han har ett mycket viktigt möte och inte vill bli störd under några som helst omständigheter. Han skickar resterande saker och nycklar till vattentornet med bud.

En ovanligt stor geting lösgör sig plötsligt ur Leonards kläder och börjar flyga runt i rummet. Leonard ska just klippa till den med en tidning när han ser dess färgsättning - silver - och hejdar sig. Sally lyckas träffa den med sin sko men insekten verkar bara tillfälligt tillplattad, innan den flyger vidare. Den hovrar runt sällskapet innan den slutligen lyckas bita Virginia i nacken. De motar ut den ur lägenheten, ut i korridoren där den verkar bita någon mer, att döma av de svordomar som hörs därifrån.

Sally mottager bud med tornrummets nycklar, samt avi om dagboken. Med i försändelsen kommer också ett anonymt brev med texten till en ramsa. Orden väcker någonting länge vilande inom Sally. Det är en lång ramsa, mycket längre än den första vers som nu levererats till henne från okänd avsändare.
Texten lyder:

1.

One and right, and two and right 

and down the hole we go

Far end tunnel leads the way to cave with green and gold

Step into the third of left 

and then the fifth on right

Soon you have within your gaze,

 a room of awe and sight

Sällskapet gör sig hemmastadda i det märkliga vattentornet, som tycks vara inrett som bostad med hall, bibliotek, pentry. Tre våningar högt. Små skottgluggar delvis täckta av murgröna perforerar vägarna i alla väderstreck. Sista våningen är förseglad med en stängd lucka. Det luktar sött på ett köttigt sätt och Virginia tycker doften känns vagt och alarmerande bekant. Hon drar sig därför för att gå upp den sista biten.
Leonard och Sally tar sig dock upp och finner där ett kaotiskt och smutsigt sovkvarter fullt av bäddar och slafar. I mitten av rummet syns en ca 30 cm hög tingest, enkelt övertäckt av ett litet skynke. De avtäcker tingesten och upptäcker en mindre klump, köttig i sin karaktär. I rummets ena ände är en stor spegel placerad, vars yta är suddig av oxidering.
Från en av skottgluggarna ser Leonard en man stå och iaktta dem, men när han ger sig ut för att försöker hinna upp mannen är denne försvunnen.
Sally drabbas då plötsligt av en oförklarlig, men likväl öronbedövande upphetsning och försöker kyssa Virginia, något mottagaren inte alls uppskattar. Sally ber om ursäkt, men Virginia vill inte höra på utan stövlar ut ur tornet i vredesmod.

Sally inser sin märkliga förvandling och krossar klumpen med en stekpanna, något som tycks häva förtrollningen även om förälskelsen till Virginia är något hon mer eller mindre alltid bär på. När Virginia i frustration cirkulerar i området påkallar en man hennes uppmärksamhet, det är hantlangaren från Klöverfältet; Frank. Han vill att hon ska komma till honom och när hon tveksamt närmar sig blir hon varse en pistol som han riktar mot henne. Hon ropar efter Leonard men denne hinner inte mer än att ta sig till fönstret igen för att se hur den hotfulle, om än euforiskt gestikulerade mannen motar in Virginia i en mörk bil och lämnar platsen.
De återkallar konstaplarna som vid beskrivning av mannen kopplar honom till den irländska maffia-fallangen och bröderna O’Mullen. Ett oroligt lugn lägger sig över kvällen.

Sally drömmer om sin pappa, men inte den person som hon alltid har sett som sin pappa, Paul O'connor, utan en annan man, ändå märkligt bekant. De strövar hand i hand genom märkliga, grottliknande gångar och Sally tvingas också bära huva, vilket gör minnesintrycken än svårare att skilja åt. Hon minns vagt en bestialisk fågel, som Far låter henne klappa, slemmiga förnimmelser av inre organ och andra märkliga saker, vilket tvingar henne att förskjuta minnet som högst fantasifullt, även om det ringer an som en djupt liggande sanning. En sanning hon kämpat i ett helt liv för att förtränga.

Välkomna till avsnitt 5 i Cyrus Epiphany:
Intermezzot vid Malone-Villan.