DETTA HAR HÄNT:
Virginia förföljer sin pappa ut i natten, men blir också tveksam om det verkligen är hennes pappa då han har en raskhet i stegen som känns mycket okaraktäristisk. Stegen leder till Dedhamskogen, där fadern samtalar med Dr. Parnasse. Pappans självförminskande tendens kryper i Virginia där hon ligger och lyssnar och hon slås av hur både behaglig och skrämmande doktorns röst är.
De båda männen tycks göra en transaktion och därefter avsluta, men när pappan vänder för att gå tillbaka och Dr Parnasse åter beger sig in i skogen igen, väljer ändå Virginia ändå att inte förfölja ytterligare utan att istället bege sig hemåt.
Leonard erhåller ett brev från hyresvärden Ernest Leigh som innebär stor hyreshöjning. Den ekonomiska oron stiger. När Debra frågar om de inte kunde skaffa ett till barn säger Leonard nej med minnet av deras tidigare tragiska missfall fortfarande färskt i minnet.
Sally ertappar Dr Stevens med en yngre sköterska och skäller ut honom efter noter. Doktorn påminner henne om en nyårsafton för några år sedan där han påtvingade sig en skamlös kyss, medan Sally i sin förvirrande berusning för ett ögonblick trodde sig kyssa sin nyligen avlidne man. Ett övergrepp som Sally orättvist nog känner ånger över, snarare än raseri inför. Doktorn tröttnar på de fortsatta utskällningarna och greppar henne plötsligt om halsen, vilket blir för mycket för Sally som bryter ihop under ett regn av doktorns spefulla kommentarer.
När Sally kommer hem föreslår Malone att Marions död ska rubriceras som naturlig och inte självförvållad, på grund av hans politiska uppdrag, något Sally utan omsvep accepterar. Malone levererar därefter beskedet att Sally och dottern Elisabeth inte kan bo kvar; han har åtaganden, viktiga uppdrag som kräver hans tid, och ser sig inte som lämplig far till Elisabeth. Han vill att de flyttar ut med omedelbar verkan. Sally tar det med lugn, även om hon innerst inne blir rasande.
Malone överraskar därefter ytterligare med att berätta att han i själva verket aldrig känt Marion på djupet, att hon alltid varit en gåta för honom. Sally, som själv upplevt samma sak, påpekar detta och de förenas försiktigt i denna ovisshet.
Sally inser att hon behöver läsa Marions dagböcker, tanken på att hon skulle ha begått självmord känns allt mer orimlig. Hon ger sig upp på vinden för att leta efter dagböckerna och finner en docka, tämligen välgjord med en mekanism som tillåter den att stänga och öppna ögonen beroende på hur man håller den. Dockan skrämmer halvt slag på Sally utan tydlig orsak och hon kastar den i golvet så den går sönder. När hon sedan vilt rotar vidare finner hon visserligen några dagböcker, men bara från då Marion var 11, 12 och 13 år gammal. Ingenting före och ingenting efter detta, trots att Sally vet att Marion förde dagbok från och med att hon blev skrivkunnig, ända fram till sin död.
Virginia beger sig till Leonard för att låna en såg då bluesmusikern Einsteins egna har gått sönder. De bestämmer att de ska ses efter arbetstid så att Virginia kan låna Leonards egna såg, en såg han egentligen inte har men i all stress påstår sig kunna skaffa.
Samtidigt har Debra fått besök av Sally och de samtalar förtroligt om skuld och skam, om Marions självmord och förståelse kring detta. Sally tycker Debra är behaglig att prata med eftersom hon är så pass “enkel” och tillmötesgående att Sally kan skräddarsy de svar hon egentligen själv vill ha. En kontakt dem emellan har ändå knutits.
När Virginia dyker upp för att hämta sin såg drabbas Sally återigen av sin hemliga lust, något hon själv upplever som högst olustigt. Virginia kritiserar Sally för sin känslokyla och ett mindre gräl uppstår, där Sally envist försvarar avsaknaden av sorg och tårar med yrkets avigsidor. Allt är bara kött, säger hon. Virginia replikerar att det också finns blod. “Inte bara kött utan också kött och blod”. Vissa saker har betydelse, hävdar hon envist, och att sörja är bara något som människor gör.
Leonard har kommit över en såg som han också lånar Virginia.
När sällskapet har gått hem och Leonard och Debra ska sova, bekänner hustrun att hon är gravid och att hennes fråga tidigare egentligen rörde sig om ett faktum. Leonard vänder i sin hållning och välkomnar miraklet, samtidigt som oron väller upp inom honom.
Sally drömmer att hon befinner sig vid sin systers lucka på bårhuset under Boston Medical Center, en plats hon även tillbringat mycket tid vid i vaket tillstånd. Ett hickande ljud transplanterar sig från Sally till utanför henne och hon kryper in i luckan. Som en död ligger hon sedan där, när hon plötsligt förnimmer närvaron av en man, en liten figur som får plats i utrymmet trots att det borde vara för trångt. Figurens näsa tycks röra sig som ett långt finger, sniffande.
När Hon i drömmen ber varelsen gå med orden “Jag är död”, väser figuren att han vet detta, varpå han ger sig på henne med sina små händer. Sally kämpar för sitt liv igen och vaknar med ett ryck.
Virginia är på väg att leverera en medicin med etiketten “Nekrolin” till en kund, bara angedd med en adress, Dawn Street 12. Hon anländer till den gamla villan och lyssnar till märklig, suggestiv musik som strömmar ur fönstret. Hon visas in av den ängslige butlern och träffar den sjuklige Mr Horst, vars hud påminner om en några nummer för stor kostym. Horst frågar Virginia hur det känns att vara så ung, något 17-åriga virginia inte förstår, hon känner sig inte ung. Horst pratar också om att leva på skuggsidan, något hon inte heller påstår sig göra. På väg därifrån faller hon för frestelsen och stjäl en liten ask som glömts kvar ute på verandan.
När hon återvänder till sin uppdragsgivare har hon glömt vad Horst egentligen sa, när han vill ha sin nästa dos Nekrolin, vilket Mr Mercury blir mycket stressad och arg över. Hon tvingas därför bege sig tillbaka.
När hon för andra gången når Horstvillan skymtar hon en förfärlig figur, kort med överdimensionerad hatt och vad som till Virginias fasa tycks vara händer, där hans fötter torde vara. Fingrar som sticker ut under långrocken. Hon gömmer sig men ringer sedan på då sällskapet klivit in. Väl därinne visas hon efter mycket tjat ånyo in till Horst och bekänner då att hon stulit asken, något han till hennes förvåning förlåter genom att istället ge den till henne som en gåva. Den märklige lille mannen ser hon inte till.
Sally väcks upp av ett upprört samtal från Dr Stevens som berättar att någonting har hänt med Sallys syster Marion. Sally tar med sig Leonard och beger sig till bårhuset där en nervös och nyutsprungen polisadept förtvivlat försöker få koll på vad som skett. Luckan låst och kroppen borta. Sally skäller ut polisen efter noter och kräver att ärendet tas om hand av någon mer kompetent, varpå polisadepten lämnar sjukhuset. Sally kryper, liksom i drömmen men denna gång under Leonards försiktiga protester, åter in i luckan och drabbas där av en panisk drömupplevelse, ett minne där hon flyr med sina syskon i ett träsk. Hon håller någonting i famnen, dockan som egentligen är hennes lillasyster men som mamma har sagt bara är en docka. Den gnyr och ger ifrån sig ljud, dess ögon kan öppna och stänga såsom dockan som Sally fann på vinden, men femåriga Sally vet att dockan är på riktigt. I minnet hör hon de flåsande ljuden från det som jagar dem, de människor och djur som letar efter dem. Plågat återupplever hon hur hon gömmer sig i ett ihåligt träd för att undkomma förföljarna och hur hon håller handen över dockans mun för att den inte ska avslöja deras gömställe. Dockan gnyr i hennes famn och femåriga Sally håller allt hårdare… När Leonard lyckas få ut henne är Sally i paniskt tillstånd och kan inte sluta gråta.
Välkomna till avsnitt 3: CIRKUS ANTIVERSUM
