Nils tycker: Förbannad

”Vad skulle du göra om du hade magiska krafter?

Skulle du hämnas på de som sårat dig?

De som skadat dig.

De som hatar dig.

Vad skulle du säga om jag berättade att du redan har det inom dig?”

Visst är tonåren magiska? I alla fall i efterhand när man tagit sig igenom helvetet. Vid få andra tillfällen i livet är kärleken så förblindande, tristessen så paralyserande, hatet så bottenlöst och sorgen så evig. Socialt utanförskap är skoningslöst och varje sekund sorteras agnar från vetet. De egna problemen är allomfattande och överskuggar andra människors svårigheter. Jag kan inte ha varit den enda trettonåring som önskade mig övernaturliga krafter för att få henne att se mig eller för att själv bli osynlig när Gänget drog förbi i korridoren.

 

John Jonsson ger oss chansen att återuppleva högstadietiden men den här gången beväpnade med magi. Rollspelet Förbannad ges ut på Myling förlag och är författarens första spel. Det är ett tunt häfte på sextio sidor med så mycket luft i texten att det nog skulle få plats på tre-fyra A4-sidor. Förbannad är ett typiskt indiespel, hemmasnickrat, smalt och byggt för att snabbt kunna plockas upp och börja spela.

 

Förbannad är inspirerat av John Ajvide Lindqvists böcker Människohamn och Lilla stjärna. Det påminner också om teveserier som De drabbade och Buffy, och boken och filmen Cirkeln. Rollpersonerna är en grupp tonårsvänner och de har alla någon form av hinder som gör dem socialt utsatta. Hindret kan vara övervikt, sjukdom, fattigdom och andra saker som tonåringar kan använda för att stöta bort och märka ut jämnåriga som annorlunda. Gruppen av vänner har ett problem eller ett hot i någon form och till skillnad från klassiska tonåringar- med-magi-berättelser är problemet inte övernaturligt. Det som hotar kan vara att tvingas byta klass, en mobbare som ska börja i klassen eller att ett hus ska byggas ovanpå den magiska mötesplatsen. Samtidigt finns det en antagonist som kan vara en elak lärare, en obehaglig gubbe eller någon annan typ av skrämmande person för tonåringar. Rollpersonerna har på något sätt fått magiska krafter och ska under spelets gång använda dessa för att motarbeta antagonisten och hindra hotet från att uppfyllas. Då är spelet slut.

 

Rollpersonen har förutom ett hinder även en specialisering, alltså något som man är extra bra på, till exempel matematik eller sjunga. Spelaren fördelar poäng på fem grundegenskaper. De icke-magiska egenskaperna är charm, fysik och intellekt. Rollpersonen har också insikt som handlar om att upptäcka och förstå övernaturlig kraft, och magi som man använder för att lägga besvärjelser. Krafterna som rollpersonerna har är enligt John ”mindre magier” snarare än förmågan att böja verkligheten eller att spana in i evigheten. Exakt vad som menas med detta framgår inte men jag antar att man kan göra det mesta av det som karaktärerna i Cirkeln klarar av. För att göra något magiskt måste karaktären suga kraft ur sig själv, ur andra levande varelser, ur blod eller ur växter. Spelledaren bestämmer hur mycket kraft som behövs. Det finns ett par exempel att utgå från men tyvärr är det ändå ganska otydligt hur magi fungerar och hur mycket kraft olika besvärjelser kostar.

 

Förbannad kan spelas på två olika sätt, som en längre kampanj eller som ett enkvällsscenario. Spelgruppen bestämmer tillsammans var och när berättelsen utspelar sig och skapar sedan ett par personer och platser och ritar en relationskarta. Platser och personer är antingen negativa eller positiva. Negativa platser är ställen som tagits över av mobbare eller där rollpersonerna på andra sätt blir trakasserade eller förföljda. Positiva platser är trygga och vänliga. Personer med negativt värde är elaka och farliga medan personer med positivt värde är vänliga och säkra. Berättelsens antagonist har ett hotvärde och rollpersonerna kan inte besegra hen förrän de påverkat platserna och personerna så att deras värden sammanräknat blivit lika högt som antagonistens hotvärde. Första delen av berättelsen handlar alltså om att förändra negativa platser och personer så att de blir positiva. Finalen är att utmana antagonisten och förhindra hotet.

 

Förutom det förarbete som gruppen gör tillsammans ska spelledaren i hemlighet krydda berättelsen med magiska platser och varelser och ändra förutsättningen för magi. Hen kan också skapa fler antagonister och ”mentala sjukdomar”. Tyvärr beskrivs inte vad det innebär att spelledaren skapar mentala sjukdomar. När spelet börjar går man från scen till scen. Varje scen ska utspela sig någonstans på relationskartan eller tillsammans med någon av de personer som gruppen hittat på. Efter scenen kan värdet på personen eller platsen förändras beroende på vad som skett.

 

I inledningstexten skriver John Jonsson att Förbannad är ett magisystem snarare än ett komplett rollspel med en värld. Inom kort kommer världsbeskrivningen En förbannad värld. När jag läser texten är min känsla precis det motsatta. Jag får bilder av en otroligt spännande tonårsvärld med mystiska varelser och elaka gubbar. Det känns som om jag skulle kunna spela hur många pass som helst av Förbannad utan att behöva en textrad mer om världen. Regelsystemet är däremot otydligt för mig. Jag hoppas och tror att det beror på att författaren inte riktigt lyckas förmedla det system som han byggt och som säkert är jättebra. Tyvärr har jag som läsare inte tillgång till samma förförståelse som författaren. Det som inte finns i texten förblir osagt. Det känns otydligt vilken typ av magi man kan göra, hur det går till när man lägger en besvärjelse, hur mycket kraft som behövs, och vilka ramar som finns. Ett par spelexempel hade säkert löst detta problem.

 

Det finns en exempelkampanj i slutet av boken. Rollpersonerna är fyra unga tjejer som tecknas inkännande: damp-Madde, serbiska Dzenita, Sara som är tidigt utvecklad och Felicia som med sin rikemansbakgrund hälsar läsaren med en Star Trek-hälsning.  Vännerna har fått reda på att det ska hållas en sångtävling på skolan och om de inte gör något åt det så kommer de att tvingas upp på scen! Antagonisten är den sliskiga företagaren Martin Bergholm som har tajta kläder, gles mustasch och täcksprej för att dölja flinten. Hotet i berättelsen är att jämnåriga David Ollila ska börja i klassen igen.

 

Hotet David är ett av flera exempel på dåliga val av författaren.  David är en pojke med en utvecklingsstörning och han beskrivs som ”den vidrigaste varelsen som finns på jorden”. Han är överviktig och stinker av flatulens. David är besatt av rollpersonerna och med pilska ögon och ivriga händer försöker han tafsa på dem. När andra personer är i närheten blir han, trots sin utvecklingsstörning, lugn och subtil så att ingen märker vad han sysslar med. Han beskrivs som lömsk och en person som lätt blir lärarens gullegris.

 

Jag kan förstå att fyra fjortonåriga flickor kan tycka att en utvecklingsstörd jämnårig kille är både äcklig och jobbig. Författaren är dock inte en tonåring utan en fullvuxen man som borde veta bättre än att utmåla utvecklingsstörda på det sättet. Om man ska prata om hinder och utanförskap så är det nog ingen av berättelsens rollpersoner som har det lika illa som David, och han har inte ens magi att ta hjälp av. Det hela blir inte bättre av Förbannad också har med en beskrivning av antagonisten Turbo-Lasse, en mentalt efterbliven dagdrivare som talar med träd och antastar ensamma.

 

Det känns som om John i sin iver att skriva ett spel om att slå tillbaka mot alla mobbare glömt bort att titta på vilka värderingar han själv förmedlar med sin text. Detta gör så klart inte Förbannad till ett dåligt spel. Jag tror att man i sin egen spelgrupp där man vet att alla vid bordet har koll på sina värderingar kan använda en utvecklingsstörd person som antagonist. I en utgiven produkt är det dock lika opassande som en snål jude eller en blodtörstig muslim.

 

Dessa val hänger troligtvis samman med något som faktiskt gör mig förbannad och det är slarvet med redigering och korrekturläsning. Visst är vi alla olika duktiga på att skriva och det är trots allt Johns första spel men att inte ens köra texten genom Words rättstavningsprogram är bara slappt. Trots sin ringa omfattning kräver spelet flera genomläsningar för att man ska förstå det. På många ställen saknas själva bryggan mellan det som författaren vet och det som står i texten. Utan denna inramning tappar orden sin innebörd och det blir svårt att förstå vad som menas. Texten har en hel del stavfel och John blandar ny rad och nytt stycke på ett sätt som inte känns genomtänkt.

 

Du som läser detta kan säkert undra varför jag med alla mina invändningar skriver om Förbannad överhuvudtaget. Anledningen är att jag tror att det är ett jäkla bra spel. Settingen är väldigt lyckad. Alla kan relatera till sin egen tonårstid och de som någon gång varit mobbade eller utstötta kommer att kasta sig över möjligheten att den här gången få slå tillbaka. Systemet för att skapa kampanjer och scener känns genomtänkt och jag tror att magisystemet fungerar bra. Problemet är som sagt att John inte riktigt lyckas förmedla det eftersom han valt att släppa spelet innan texten är färdig. Jag önskar att jag kunde få spela Förbannad med John på något konvent och se hur det ter sig i hans händer.

 

Just nu känner jag mig som läraren som skäller på tonåringen längst bak i klassen som skiter i allt och tuggar tuggummi och har fötterna på bordet men som skulle kunna slå resten av klassen på fingrarna i matematik om han bara ville. Det är frustrerande med potential som inte blir uppfylld. Om jag kunde trolla så skulle jag få John att ge ut Förbannad igen, men den här gången först efter att han gjort sina hemläxor.