Världens mest spelade och köpta rollspel, Dungeons & Dragons är för mig lika outforskat som de vita delarna av kartan där inte ens spelledaren vågat sätta sin fot. I mitt enda spelpass D&D hoppade jag in i en pågående kampanj som en lågbegåvad och på alla sätt resurssvag fiskarflicka som försökte förråda de andra rollpersonerna men blev nedstucken med ett spjut i ryggen av en SLP-hjälte. D&Ds regelsystem, världar och spelstil är något som jag enbart betraktat på avstånd. Samma sak gäller den våg av Old School Roleplaying, OSR-spel, som senaste åren dykt upp överallt och ersatt Story Now- rollspelen som det hippa och häftiga bland alternativa spel. För mig som Story Now-spelare har det inneburit en tillvaro på avbytarbänken medan skäggiga fyrtioåriga gubbar fyllt forumen med texter om “rulings”, “teen foot poles” och “gold as xp”. Whitehack är ett OSR-spel baserat på första versionen av Dungeons & Dragons som kom ut 1974 och kallas “The White Edition” på grund av färgen på boxen. Det är med andra ord helt rimligt att fråga sig varför jag av alla människor ska skriva om Whitehack.
Författaren till Whitehack, Christian Mehrstam, gav 2006 ut rollspelet Oktoberlandet som jag då recenserade för Dagens bok. Jag vill hävda att det fortfarande är det mest välskrivna rollspelet i Sverige. Oktoberlandet består precis som R. Talsorian Games Castle Falkenstein av texter skrivna av personer som lever i spelvärlden. Det finns inga objektiva fakta om Oktoberlandet. Istället måste spelgruppen tolka texter och på så sätt bygga sitt eget Oktoberland av alver, orcher, steampunk och klasskamp. Reglerna upplevde jag som varken särskilt bra eller dåliga men jag blev väldigt förälskad i spelvärlden vilket ledde till att jag med hjälp av Christian skrev tre äventyr som lades ut som PDF-er på Oktoberlandets hemsida. Tyvärr kom det inget mer material till spelet och Christian valde senare att plocka bort all information och alla kopplingar till spelet från internet. Jag är säker på att det finns en mängd fantastiska texter på hans dator och när jag beställde Whitehack så var det med en förhoppning om att magin från Oktoberlandet letat sig in i hans OSR-spel. Det spel som ramlade ner i mitt postfack var en tunn inbunden bok fylld av kondenserad regeltext och inga bilder, med andra ord något helt annat än Oktoberlandet.
I början av 2000-talet började allt fler spelare och spelskapare längta tillbaka till hur rollspel var i början, på 70- och 80-talet. Rollspel som Hackmaster, Necromancer och Castle & Crusades försökte återskapa de tidigare versionerna av D&D men ett problem var att företaget Wizards of the Coast ägde rättigheterna till D&D. Visserligen släppte Wizards of the Coast en Open Game License som gjorde det möjligt att i viss utsträckning använda sig av D&Ds värld och regler men många tyckte att licensen inte var så tillåtande som den borde vara. Matt Finch påbörjade ett projekt för att komma runt det här problemet. Han ville ge ut ett fritt regelsystem som kopierade de först versionerna av D&D så att spelskapare skulle kunna använda hans system utan att hamna i bråk med Wizards of the Coast. Projektet togs över av Stuart Marshall som 2006 släppte Old School Reference and Index Compilation (OSRIC). OSRIC ledde till en juridisk dispyt med Wizards of the Coast, vilken Marshall vann. Resultatet av konflikten skapade dels ett prejudikat för liknande spel och dels blev benämningen “OSRIC-kompatibelt” ett sätt att referera till Dungeons & Dragons utan att hamna i rättighetskonflikter. Spelskapare kunde med andra ord ge ut produkter utan att förhålla sig till Wizards of the Coasts. Detta ledde till en flodvåg av nya rollspel och så föddes Old School Roleplaying.
OSR-rörelsen återvänder till de tidiga rollspelen och när det gäller D&D innebär det regelversionerna från “The White box” 1974 fram till mitten av åttiotalet där Advanced D&D 2ed som släpptes 1989 är det definitiva brottet. Spel som Traveller, Runequest och Tunnels and Trolls lyfts också fram av OSR-spelarna. Så vad är det då som är så himla annorlunda med OSR-spel och vad var det som hände på åttiotalet som enligt OSR-spelare förgiftade branschen och spelandet? De spel som kom på slutet av åttiotalet och på nittiotalet kallas ofta traditionella rollspel, “traddiga” spel vilket omfattar allt från senare versioner av Dungeons & Dragons till Vampire, Drakar och Demoner Expert och Kult. En skillnad mellan traddiga spel och OSR är förhållningssättet till berättelser och dramaturgi. I traddiga spel är berättelsen viktig och ofta försöker man återskapa filmer och böckers dramaturgi. Detta kan göras genom att till exempel ha färdigskrivna äventyr där rollpersonerna ska ta sig från början till slut. Rollpersonerna är hjältar med allt vad det innebär och eftersom hjältarna helst ska överleva så finns det en inbyggd spelbalans där motståndet anpassas efter rollpersonernas förmågor. Många av de saker som rollpersonerna kan göra i världen abstraheras till färdigheter. Istället för att prata med en karaktär så slår man för övertala, istället för att beskriva hur man tar sig upp för trädet slår man för klättra.
I OSR-spel finns det inget fokus på att skapa en viss berättelse eller dramaturgi. Världen är ett hex crawl, eller sandlåda där rollpersonerna i princip kan gå vart som helst och göra vad som helst. Deras val kommer att skapa en berättelse oavsett. Rollpersonerna är inte hjältar utan snarare “murder hobos” eller äventyrare. De kan dö närsomhelst och har absolut inga hjälte-egenskaper. Spelledarens roll är att agera Referee, den person som ska avgöra hur väl rollpersonernas handlingar lyckas, vilka faror de möter och vad som är rimligt i världen. Det finns oftast inga abstraherade färdigheter. Vissa saker som strid och magi avgörs med tärningsslag men det mesta av rollpersonens handlingar beskrivs steg för steg, i spelvärlden. Om rollpersonen letar i ett rum så är det upp till spelaren att beskriva hur rollpersonen letar och upp till spelledaren att avgöra om hen utlöser fällan eller hittar den hemliga dörren. Förmågan att göra detta på ett bra sätt kallas i OSR-kretsar Player Skill och skulle lite elakt kunna översättas till förmågan att läsa, tolka och förekomma den spelledare som man råkar ha framför sig. Player Skill leder också till situationer där rollpersonerna känner på allt de stöter på i spelvärlden med långa pinnar för att inte drabbas av fällor, hyr oskyldiga bybor för att tvinga dem gå in först i nya rum och söker igenom varje centimeter av grottans golv innan de kliver in. Fokuset på att inte ta risker är inte ett så konstigt beteende i OSR-spel eftersom det inte finns någon spelbalans. Nästa monster kan lika gärna vara en vänligt inställd svartalf som en drake, det är upp till spelarna och deras rollpersoner att hantera situationen.
Dagens OSR-spel kan lite grovt delas upp i tre olika typer, de som försöker imitera de tidiga rollspelen, de som försöker återskapa samma känsla som spelen skapade förr i tiden och de spel som “hackar” 70-talens spel för att göra dem bättre. Whitehack utger sig för att tillhöra den sista kategorin, namnet Whitehack kommer som sagt av att reglerna är ett hack på den första versionen av D&D från 1974. Spelet har fått större spridning i engelskspråkiga länder än i Sverige och när man läser recensioner och spelrapporter så är det två saker som upprepas. Konsumenterna är sura över att behöva betala för spelet istället för att ladda ned det gratis som PDF och de allra flesta öser lovord över olika delar av Whitehacks regelsystem.
Whitehack är ett lika välgjort spel som Oktoberlandet men väldigt annorlunda. Det består nästan bara av regler och texten är så kortfattad att jag som saknar D&D-erfarenhet behöver läsa stycken flera gånger och slå upp begrepp i sammanfattningen i slutet av boken. Redan på första sidan kastas man in i att skapa en rollperson. Rollpersonerna tillhör en av tre klasser, The Deft, The Strong eller The Wise. Valet av klass avgör vilken sorts förmågor rollpersonen får och hur hennes utveckling av Hit Points och Attack Value kommer att bli. En Deft rollperson använder sin skicklighet oavsett om hon är krigare, magiker eller bibliotekarie, Strong använder sin styrka och har förmågor för strid och den som är Wise har övernaturliga förmågor som kan vara magi, uppfinningar eller magiska stridstekniker. Yrke och klass är i stort sett bara kosmetika. Det finns ett par färdiggjorda karaktärer som kan vara till exempel en Strong Pitfighter, en Deft Kobold Assassin, en Wise Twisted Thief eller en Strong Watcher Bard. Längre fram i regelboken beskrivs ytterligare tre klasser, The Brave, The Fortunate och Species as Class (alltså att spela till exempel isjätte som klass). Spelledaren uppmanas vänta med att introducera dessa specialklasser till senare i kampanjen så att de känns exklusiva och kan användas som tröst för den spelare vars rollperson dött och behöver starta om med en ny karaktär.
Alla rollpersoner är kopplade till grupper i spelvärlden, till exempel Watcher, Thief, Evil, Kobold eller Pit Fighter. På level 1 har man två grupper som kopplas till någon av de fem grundegenskaperna, Strenght, Dexterity, Constitution, Intelligence, Wisdom och Charisma. När man använder en grundegenskap och gör något där man skulle kunna få bonus för ens grupptillhörighet så lyckas man lättare på slaget. Spelaren benämner gruppen när rollpersonen skapas och avgör vad det är för grupp. Spelet ger alltså spelaren rätten att definiera ett område i spelvärlden. Spelledaren kan använda gruppen för att skapa äventyr och spelledarpersoner och grupptillhörigheten kan även ge negativa modifikationer till slag. En som tjuv som tillhör ett tjuvgille kan få svårare att charma sig in på mötet med ett konkurrerande tjuvgille, och en halvlängdsman får det troligtvis svårare i armbrottning eftersom hen är mindre och klenare än människor. Spelgruppens val och bedömningar formar grupperna under spelets gång.
Två delar av regelsystemet sticker ut för mig. Det första är auktionssystemet som kan användas när karaktärer tävlar mot varandra till exempel i en jakt eller ett parti schack. Konflikten avgörs genom budgivning och sedan tärningsslag i tur och ordning tills någon har vunnit hela konflikten. Systemet känns både spännande, speligt och snabbt. För mig kopplar jag denna typ av minisystem där ett slag löser en hel konflikt till Story Now-spel snarare än OSR och jag misstänker att denna del är just inhackad i originalsystemet. Den andra delen av regelsystemet som känns spännande är hur Whitehack hanterar magi. Rollpersoner som är Wise får två mirakel på level 1. Dessa definieras genom ett ord eller en mening. När spelaren sedan använder miraklet i spel för första gången uppmanas spelaren definiera miraklet, alltså att återigen skapa en bit av spelvärlden i pågående spel. Många gånger är det säkert självklart vad ett mirakel innebär, “Turn Undead” eller “Lightning Bolt”, men det kan också vara mer otydligt, “Patrok, Demon of Passage” eller “Weird Bombs”. Spelaren beskriver vad hon vill göra med sitt mirakel och spelledaren berättar hur mycket det kommer att kosta och hur svårt det kommer att bli. Spelaren kan då föreslå begränsningar för att sänka kostnaden och öka chansen att lyckas. Tanken är att skapa en förhandling där spelaren återigen får chansen att skapa en liten del av spelvärlden genom att till exempel säga att miraklet kräver ögon från en hydra eller kunskap som finns hos trollet under bron. Plötsligt finns det hydror och troll i spelvärlden och spelledaren har fått hjälp med två miniäventyr, att skaffa de ingredienser som miraklet kräver.
Den tråkigaste delen av regelsystemet är reglerna för strid som påminner om de flesta spel i genren. Det finns visserligen lite taktiska val men i grunden tycks det handla om att turas om att slå varandra med sitt vapen. I början av kampanjen kan striderna avgöras på ett eller ett par slag men eftersom antalet Hit Points ökar med levels men inte vapenskadan så blir striderna längre och längre desto bättre rollpersonerna blir.
I slutet av regelboken finns ett exempel på en kampanj, The White Curse, med två inledande äventyr. Världen är milt sagt utflippad men väldigt kul. Rollpersonerna spelar antingen Watchers som försöker häva den förbannelse som kastat världen in i evig vinter eller Witch Cultists som försöker hjälpa den odöda häxmästaren att återvända från dödsriket. Häxmästarens förbannelse ligger kvar i världen som en smitta som har förvridit alver, halvlängdsmän och dvärgar och tvingat ett släkte av vetenskapligt högtstående fisk-humanoider upp från vattnet. Spelet börjar i staden Ode, byggd på sidorna av en spricka ner i ett berg där flygande taxis körda av tama drakdjur tar folk mellan olika platser. Äventyr ut i vildmarken kan göras på ryggen av gigantiska sniglar och en parallell verklighet, The Black, möjliggör dimensionsfärder och upptäcktsresande i Häxmästarens rike. Inledningsäventyret The Chapterhouse Murders är ett detektiväventyr i Staden Ode och det andra äventyret, Pale Orc, är en klassisk quest ut i vildmarken.
Den mest intressanta delen av Whitehack är ett kort stycke om hur man spelleder Whitehack. Christian förklarar att reglerna inte är till för att hjälpa spelgruppen skapa en berättelse eller som stöd till fantasin. Snarare ska de vara en struktur för spelet och avgränsa och utmana det gemensamma berättandet. Christian slår fast att spelare inte behöver hjälp att fantisera, redan som barn lär vi oss låtsas-leka. Texten är som ett traktat där Christian indirekt vänder sig mot både de traddiga spelens färdigskrivna berättelser som låter spelgruppen främst vara åskådare och Story Now- spelens fokus på regler som hjälper gruppen bygga berättelser. Christian säger att vi människor klarar detta själva, vi har klarat det i alla tider och det finns inget rätt eller fel så länge vi inte låser oss av regelböcker som tar ifrån oss makten och möjligheten att använda vår kreativitet. Whitehack genomsyras av den här tanken, uppfinn och upptäck tillsammans, ta det som det kommer, gör er egen spelvärld. Typiska D&D-monster beskrivs genom en fåordig lista där jag som inte känner till ursprunget uppmanas använda min fantasi för att tolka monstrens namn och egenskaper. Det jag slås av när jag ögnar igenom monsterlistan är D&Ds förkärlek för slemmiga monster i flytande- eller gasform, Ochre Jelly, Grey Ooze, Fungus, Gelatinous Cube, Rust monster, Black Pudding, Lichen. Onekligen kittlas min fantasi.
Christian skriver att Whitehack ska passa både de spelare som vill fokusera på regler och problemlösning och de som vill skapa en berättelse tillsammans eller som spelar för att få leva sig in i att vara en annan person. Jag tror inte att spelet passar alla. Min känsla är att Whitehack gör sig bäst för de som vill skapa en spelvärld allt eftersom och som trivs med att spelledarens kreativa uppgift ibland delas ut till spelarna. För de som ogillar improvisation och vill ha omfattande spelvärldar med orubbliga sanningar och fördefinierade monster, magi och grupper så finns det nog spel som lämpar sig bättre.
Whitehack är ett väldigt bra spel som gjort att även jag vill prova OSR-spel. Spelets ständiga inbjudan till att delta och tolka själv gör att jag tror det skulle passa min spelgrupp som sedan långt tillbaka lagt de tunga världsböckerna på hyllan och vant sig vid att använda sin egen fantasi. Det är lätt att tänka sig att Whitehack skulle kunna utgöra en grund för en kampanj som skulle börja som ett frö och växa sig hur stor som helst, och jag tror att Whitehacks regler skulle hålla hela vägen och säkert visa upp sig i sin prakt desto mer de användes. Den syn på fantasi och medskapande som genomsyrar spelet gör att jag ser en koppling tillbaka från Whitehack till Oktoberlandets subjektiva världsbeskrivning och plötsligt känns det inte konstigt att de två spelen följt på varandra. Jag kan inte låta bli att undra om bristen på uppföljande material till Oktoberlandet hade något att göra med OSRIC och den våg av OSR-produkter som följde och som kanske också sköljde med sig Christian från Oktoberlandets underjordiska revolutioner till The White Curse och Häxmästarens förvridna arv.
Tack till forumiterna på Rollspel.nu som lärt mig allt jag kan om OSR (och tack för att ni finns, av en mängd andra orsaker)!
Tips för OSR-intresserade är den eminenta podcasten Viskningar från kryptan.
