Nils tycker: Genlab Alfa

Det är värt att fundera på hur det kommer sig att olika inkarnationer av Mutant blir så bra spel. Fria Ligans version är inget undantag. Jag misstänker att det har att göra med en inbyggd tematik. Rädslan för undergången är lika aktuell idag med miljöförstöring, IS och oljekonflikter, som den var under Kalla kriget när första versionen av Mutant skrevs och spelades.  

Jag har lyckats lägga tassarna på Mutant: Genlab Alfa, uppföljaren till Mutant: År Noll, och kunde inte motstå impulsen att försöka mig på en recension. I Genlab Alfa får vi möta djurmutanter som är inlåsta i ett paradis i svenska fjällen. Djurklanerna bevakas av drönare, övervakningskameror och robotar som när som helst kan kidnappa försöksdjur till fruktansvärda experiment. Djuren drömmer om att människan ska återvända och rädda dem.

Tematiken i Genlab Alfa är så genomgående att jag har svårt för att bestämma mig för vilken vinkel jag ska använda. Jag tänker på Sovjetunion och Östtyskland. Övervakningen är total och vem som helst kan vara rapportör. De Kafka-aktiga lagarna går inte att förstå eller förutse. Fast man skulle lika gärna kunna prata om judar i Nazisternas läger eller varför inte om tonåringar som vill lämna föräldrarnas vakande blickar för att kasta sig in i flocken och låta driften ta över. För driften är ständigt närvarande i spelet. Vildsinnet kan ge kraft men också blockera de mänskliga sidorna, språket, förnuftet och kulturen. Rang i flocken ger möjlighet att dominera andra.

Underliggande konflikt genomsyrar spelet på alla nivåer, bild, text och regler. Tokroliga djurmänniskor med fluga och solglasögon blandas med djurförsök, tvångsmatning och en brutal värld. Kontroll i konflikt med längtan efter frihet.

Reglerna är ett hopkok från olika spel med lite egna inslag, och de är riktigt bra. Det går snabbt, det är kul, och det finns ofta val för spelarna. Spelgruppen är alltid ett tärningsslag från nästa katastrof. Markörer för “vildsinnespoäng”, krubb, vatten och pilar, spelkort för artefakter och djurförmågor och speciella tärningar gör att det blir lite brädspelkänsla när gruppen rör sig på kartan över Paradisdalen. Spelet engagerar och underhåller.

Om det finns kritik mot reglerna så handlar det om att Fria Ligan inte grävt tillräckligt djupt i Story Now skattkistan när de designat reglerna för sociala konflikter. Mekaniken har kört i diket mitt mellan basic roleplaying och Solar System. När du vill smickra, ljuga eller manipulera slår du initiativ, som om man är på väg att dunka varandra i huvudet med klubbor. Den som slår högst får börja. Om du vinner får du vad du vill ha. Det blir upp till spelledaren att bedöma skillnaden mellan att be någon om en morot eller att be hen riskera sitt liv.   

I grundspelet Mutant: År Noll är berättelsen en sandlåda med fokus på rollpersonerna och de konflikter som uppstår. Allt kan hända och det är upp till spelarna att agera. Mutant: Genlab Alfa innehåller en tydligt rälsad kampanj som egentligen är spelet. Jag gillar verkligen det här sättet att skriva rollspel. Regler och setting är byggda för att stödja den berättelse som ska berättas.

Kampanjen heter Flykten från Paradiset och innehåller en hel del roliga karaktärer, spännande händelser och ett maffigt slut. Händelserna tycks vara ganska styrda men det kompenseras av att det finns gott om utrymme att fylla ut historian med egna äventyr där rollpersonerna i större utsträckning kan göra som de vill. Jag blir för första gången på länge sugen på att spelleda en rälsad kampanj och det är ju ett bra tecken.

Jag vill uppmana rollspelare och nybörjare att prova Fria Ligans Mutant. Det är verkligen bra.

Nils tycker: Genlab Alfa