Kära Antiversiter! Nu har Cyrus Epiphany nått en slags "leveransdel", där spelarnas antagonister, äventyrets karaktärer och situationer som uppkommit behöver absolution. Samtidigt som våra hjältar trevande har tagit sig framåt, har också berättelsens andra deltagare, sidokaraktärerna dolda bakom ramberättelsen, varit i högsta grad aktiva. Således ett avsnitt med många bakgrundsberättelser i omlopp. Vad ligger bakom Virginias trauma, pappa Arthur och Mrs Hooks sexuella cirkusnummer? Föräldrarnas utarmade tillstånd? Vem är charlatanen som försett hennes föräldrar med overksamma preparat? Hur gick det till när Virginia fick sina tänder utslagna? Vad var anledningen bakom pappa Arthurs nattliga utflykter till Dedham, eller de gånger han smitit ut i andra ärenden?Vem följer med och vem får stanna? Hur känns det att slukas av köttägget, kommer Sally och Elisabeth att omfamna varandra igen och hur smakar egentligen Lydias kyss?Möt Mrs Hook, Arthur Dalton, Lydia Carlton, Abigail, ett köttägg under stort tryck och en Ohm Al Djan med mycket på sitt bord.
Välkomna till CYRUS EPIPHANY AVSNITT 15 - Lydias kyss(nedan recap)
DETTA HAR HÄNT AVSNITT 14: GALENSKAPENS SJÖVi hör Ohmladjans berättelse, från uppväxtåren i Tanis på 200-talet f.Kr., via skapandet av portalspegeln, till anställning hos Ptolemaios II som rikets största uppfinnare. Portalspegeln var ett medel för att kunna färdas mellan speglar, något som visade sig ha en fruktansvärd baksida vid felaktigt användande. Uppfinnaren själv, den svårt missbildade Ohm Al Djan, dog bara 26 år gammal i sviterna efter portalresornas förintande bieffekt. Efter Ohms död förstördes speglarna, enligt uppfinnarens egna rekommendationer, men en kopia av ritningarna gömdes bland rosenpalatsets många herbarier. Mer än 2000 år senare skulle ritningarna dock komma att upphittas av Bröderna Abelkader. I samma ögonblick som Ohm al Djan dog lämnades det olyckliga resultatet av spegelresan, en spegelbild av Ohm, hopplöst fast i det postversum som är världen bakom spegeln.
I samma stumma pseudovärld traskar Sally och Elisabeth tröstlöst omkring, fortfarande i vattentornet där ett märkligt rött sken börjar illuminera bottenvåningen och långsamt klättra uppåt. Sally försöker övertyga en svårövertalad Elisabeth om att vad som helst kan hända, att det röda skenet kanske rentav utgör en räddning, en utgång ur denna stelfrusna, syntetiska version av verkligheten. När Sally läser det sista tillgängliga pappret, en vikt lapp belagt långt under bordet, möts hon av rader från hennes bror Douglas som i vanvettiga ordalag försöker få Sally att ”tänka om för att tänka rätt”. Hans språk lider av märkliga, ofrivilliga negationer som först gör texten svår att läsa, men när hon väl identifierat de distraherande satsadverbialen, träder budskapet långsamt fram.Sally resonerar också kring teorin att Elisabeth kan ha råkat följa med in i Sallys egna drömmar, något som den femåriga flickan har svårt att förstå. Elisabeth börjar också ifrågasätta Sallys äkthet, som om mamma vore en förklädd främling, en förvanskad kopia som bara låtsas vara hennes mamma. Elisabeth kräver mamma på svaret om vad dotterns mellannamn är, men Sallykan inte riktigt komma ihåg. Flickan springer ner för att fly från vattentornet, men fastnar i den halvtransparenta dörren som står lite på glänt.
Mitt i en omfamning överraskas Leonard och Francois av att celldörren öppnas och Leonards far Montgomery smyger in. Montgomery är upprörd och förtvivlad, vill ha svar på frågan om det Elmer sagt vid frimurar-suppén är sant; att Leonard skulle vara en mördare? Leonard tappar orden och gråten väller ur honom. Trots att han inte till fullo minns sitt dåd, bekänner han att det nog är så, att han kan ha dödat någon. Vred och förkrossad berättar då Montgomery vem som är Leonards egentliga mor, och om hur en ofrivillig graviditet kom att leda till något fint. Ett underbart misstag. Hur Tant Magda, kvinnan som klättrade in till Leonard på skyttebanan och nu också befinner sig i cirkusen, egentligen är Leonards biologiska mor, men att omständigheterna gjorde att Betty Ruth och Montgomery kom att ta hand om Leonard, därav det oklara födelsedatumet. Så älskad och ändå begraven i hemligheter och lögner. Chockad av denna nya information överraskas de plötsligt av att Debra, tätt följd av Lars Stenson kliver in. Debra kastar sig mot Leonard och bönfaller honom att förlåta henne. Hon är så skakad av dåligt samvete att hon knappt kan be Leonard om nåd, bara upprepa en innerlig och sann önskan om förlåtelse. Trots faderns ädla förmaningar att välja nåden, alltid söka se förlåtelsen i en människa, är Leonard allt för förvirrad och arg för att kunna tänka klart. Han får plötsliga impulser att döda, särskilt när Lars uppvisar sin allra mest överlägsna ansiktshalva och berättar om hundtävlingarna, vars förlorare alltid provocerat Stenson, men också hur han njöt av att sedan se de förlorande hundarna avlivas efter match. Analogin svarar till Leonards raseri och han gör en ansats att attackera sin forne chef. När Stenson till hälften drar en gömd revolver tätnar stämningen drastiskt och i tumultet som uppstår när Lars skjuter - men missar Leonard - kliver Francois fram med Leonards softstone i handen. Med fruktansvärd kraft slår han Stenson till döds. När sällskapet lugnat ner sig och tårarna fått strömma, samlas de förvirrat och uppjagat i en försiktig, gudfruktig kram, även om relationen Debra och Leonard emellan är långt ifrån läkt.
Vi hör Andrew Cottage’s berättelse, den evighetslånga sexuella sorg som gjort att han aldrig blivit av med oskulden, om kårens hårda mobbing och den hemliga, halvt förträngda förälskelsen till en jämnårig skolkamrat under skolåren. Cottage driver mot sanningen, gräver efter den, ger sig inte. Men sin egna sanning ligger allt för djupt. Och i den stora offensiven mot Cirkus Antiversum är Cottage vid sidan av Wilson härförare. Han måste fokusera.Polisuppbådet är redo att bege sig, klockan är sent. Sablarna är slipade inför det som kommer att bli den största polisiära insats sedan Bostonbranden 1872.På väg mot Dedham får några av mannarna syn på den brinnande vattentornet i Jamaica Pond. Någon verkar ligga utanför tornet och ekipaget stannar upp för att se efter vad som står på.Hall vaknar i röken av att en gammal kvinna kliver över honom, bärande ett spädbarn. Kvinnan tycks inte helt uppfatta Halls närvaro, svarar undflyende på hans paniska rop på hjälp och beter sig mycket märkligt. När hon lämnat tornet och försvunnit in i skogen ger hall upp, känner röken välla ner i lungorna, men räddas som genom ett mirakel av en polisman som drar honom ut på gårdsplanen.De släpar honom till tjärnen för att sänka ner hans fortfarande pyrande högerfot. Efter att ha fått hosta ur sig soten och skräcken och kvickna till lite, bandageras han. Då Hall envist vägrar bege sig till sjukhus, låter Wilson honom få ansluta till offensiven och de tar sig vidare ut mot Dedham. Mannarna, 75 till antalet, delas upp mellan skogens norra och södra ingångar och polisbussarna placeras på strategiska platser.
Sally vaknar av den kalla beröringen från en skeletthand genom öppningen i väggen, men hur hon än kräver svar, ropar och förmanar, möts hon bara av en djup, ihålig andning. Hon bryter sig loss, och tar sig mot dörren även om hon vet att den är låst. Utan förvarning öppnas plötsligt cellen och en illaluktande karl knuffas in, rakt i famnen på Sally. De dråsar i backen, allt som mannen rabblar olika siffror och lösryckta meningar. “För att tänka rätt behöver man tänka om”. Med en iskall rysning inser Sally att det är hennes bror Douglas som kastats in i cellen. De sjunker ihop, håller hårt i varandra. Hon kan se att hans ögon saknas, tycks utslitna ur sina hålor. Douglas pratar frenetiskt om porten, om galenskapens sjö som han bränt sig på, om hur han var tvungen att dricka. Plötsligt blir han rädd och viskar upphetsat att bröderna inte vet, att de inte känner till allt. “Uppåt”, säger han och pekar neråt. “Den som lever får se”, samt utropet “Choctaw!”, som han uppjagat vrålar om och om ingen. "The time for elevation is... not!" gapar han osammanhängande. Plötsligt stoppar han in något i Sallys mun; en liten pergamentrulle som han förvarat inuti sin tomma ögonhåla. Hon spottar äcklat ut den, vecklar försiktigt ut den men kan inte läsa innehållet i halvdunklet. “Du kan hinna överleva Sally” viskar Douglas i nåt slags nyvunnet fokus, innan han återigen brister ut kaotiska vrål och kast. Sally slumrar mitt i dårhusets vrål men vaknar åter av att celldörren öppnas. En kvinna, till synes förvirrad och ovan vid mörkret, släpps in. Sally kastar sig fram för att hinna ut innan celldörren slår igen, men hejdas av vad hon får se. Marion Malone, Sallys tvillingsyster, står livs levande framför henne. “Vad är min brudklänning?” är allt hon återupprepar. Sally bankar paniskt på dörren, rabblandet från brodern och systerns svamlande blir för mycket för Sally. Hon drar knivbladet över Marions hals och ser först blodet forsa ur halspulsådern, när hon plötsligt inser att hon inte längre har sin kniv. Galenskapen eskalerar när Mor Annie Ordway skanderar hur vackert och vidrigt det är att familjen nu åter är samlad. Äntligen återförenade! Sally fräser att hon hatar Annie, som replikerar att de nog båda är överens om det. “Du dör före mig”, varnar Sally och Mrs Ordway drar igen dörren med en, inte helt säker hand. Nästa gång Sally öppnar ögonen är ljuset annorlunda, lokalen en annan och hon får äntligen återse Virginia, om än som Abigail, och på många sätt förändrad.
VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, AVSNITT 15 - LYDIAS KYSS
Välkomna till CYRUS EPIPHANY AVSNITT 15 - Lydias kyss(nedan recap)
DETTA HAR HÄNT AVSNITT 14: GALENSKAPENS SJÖVi hör Ohmladjans berättelse, från uppväxtåren i Tanis på 200-talet f.Kr., via skapandet av portalspegeln, till anställning hos Ptolemaios II som rikets största uppfinnare. Portalspegeln var ett medel för att kunna färdas mellan speglar, något som visade sig ha en fruktansvärd baksida vid felaktigt användande. Uppfinnaren själv, den svårt missbildade Ohm Al Djan, dog bara 26 år gammal i sviterna efter portalresornas förintande bieffekt. Efter Ohms död förstördes speglarna, enligt uppfinnarens egna rekommendationer, men en kopia av ritningarna gömdes bland rosenpalatsets många herbarier. Mer än 2000 år senare skulle ritningarna dock komma att upphittas av Bröderna Abelkader. I samma ögonblick som Ohm al Djan dog lämnades det olyckliga resultatet av spegelresan, en spegelbild av Ohm, hopplöst fast i det postversum som är världen bakom spegeln.
I samma stumma pseudovärld traskar Sally och Elisabeth tröstlöst omkring, fortfarande i vattentornet där ett märkligt rött sken börjar illuminera bottenvåningen och långsamt klättra uppåt. Sally försöker övertyga en svårövertalad Elisabeth om att vad som helst kan hända, att det röda skenet kanske rentav utgör en räddning, en utgång ur denna stelfrusna, syntetiska version av verkligheten. När Sally läser det sista tillgängliga pappret, en vikt lapp belagt långt under bordet, möts hon av rader från hennes bror Douglas som i vanvettiga ordalag försöker få Sally att ”tänka om för att tänka rätt”. Hans språk lider av märkliga, ofrivilliga negationer som först gör texten svår att läsa, men när hon väl identifierat de distraherande satsadverbialen, träder budskapet långsamt fram.Sally resonerar också kring teorin att Elisabeth kan ha råkat följa med in i Sallys egna drömmar, något som den femåriga flickan har svårt att förstå. Elisabeth börjar också ifrågasätta Sallys äkthet, som om mamma vore en förklädd främling, en förvanskad kopia som bara låtsas vara hennes mamma. Elisabeth kräver mamma på svaret om vad dotterns mellannamn är, men Sallykan inte riktigt komma ihåg. Flickan springer ner för att fly från vattentornet, men fastnar i den halvtransparenta dörren som står lite på glänt.
Mitt i en omfamning överraskas Leonard och Francois av att celldörren öppnas och Leonards far Montgomery smyger in. Montgomery är upprörd och förtvivlad, vill ha svar på frågan om det Elmer sagt vid frimurar-suppén är sant; att Leonard skulle vara en mördare? Leonard tappar orden och gråten väller ur honom. Trots att han inte till fullo minns sitt dåd, bekänner han att det nog är så, att han kan ha dödat någon. Vred och förkrossad berättar då Montgomery vem som är Leonards egentliga mor, och om hur en ofrivillig graviditet kom att leda till något fint. Ett underbart misstag. Hur Tant Magda, kvinnan som klättrade in till Leonard på skyttebanan och nu också befinner sig i cirkusen, egentligen är Leonards biologiska mor, men att omständigheterna gjorde att Betty Ruth och Montgomery kom att ta hand om Leonard, därav det oklara födelsedatumet. Så älskad och ändå begraven i hemligheter och lögner. Chockad av denna nya information överraskas de plötsligt av att Debra, tätt följd av Lars Stenson kliver in. Debra kastar sig mot Leonard och bönfaller honom att förlåta henne. Hon är så skakad av dåligt samvete att hon knappt kan be Leonard om nåd, bara upprepa en innerlig och sann önskan om förlåtelse. Trots faderns ädla förmaningar att välja nåden, alltid söka se förlåtelsen i en människa, är Leonard allt för förvirrad och arg för att kunna tänka klart. Han får plötsliga impulser att döda, särskilt när Lars uppvisar sin allra mest överlägsna ansiktshalva och berättar om hundtävlingarna, vars förlorare alltid provocerat Stenson, men också hur han njöt av att sedan se de förlorande hundarna avlivas efter match. Analogin svarar till Leonards raseri och han gör en ansats att attackera sin forne chef. När Stenson till hälften drar en gömd revolver tätnar stämningen drastiskt och i tumultet som uppstår när Lars skjuter - men missar Leonard - kliver Francois fram med Leonards softstone i handen. Med fruktansvärd kraft slår han Stenson till döds. När sällskapet lugnat ner sig och tårarna fått strömma, samlas de förvirrat och uppjagat i en försiktig, gudfruktig kram, även om relationen Debra och Leonard emellan är långt ifrån läkt.
Vi hör Andrew Cottage’s berättelse, den evighetslånga sexuella sorg som gjort att han aldrig blivit av med oskulden, om kårens hårda mobbing och den hemliga, halvt förträngda förälskelsen till en jämnårig skolkamrat under skolåren. Cottage driver mot sanningen, gräver efter den, ger sig inte. Men sin egna sanning ligger allt för djupt. Och i den stora offensiven mot Cirkus Antiversum är Cottage vid sidan av Wilson härförare. Han måste fokusera.Polisuppbådet är redo att bege sig, klockan är sent. Sablarna är slipade inför det som kommer att bli den största polisiära insats sedan Bostonbranden 1872.På väg mot Dedham får några av mannarna syn på den brinnande vattentornet i Jamaica Pond. Någon verkar ligga utanför tornet och ekipaget stannar upp för att se efter vad som står på.Hall vaknar i röken av att en gammal kvinna kliver över honom, bärande ett spädbarn. Kvinnan tycks inte helt uppfatta Halls närvaro, svarar undflyende på hans paniska rop på hjälp och beter sig mycket märkligt. När hon lämnat tornet och försvunnit in i skogen ger hall upp, känner röken välla ner i lungorna, men räddas som genom ett mirakel av en polisman som drar honom ut på gårdsplanen.De släpar honom till tjärnen för att sänka ner hans fortfarande pyrande högerfot. Efter att ha fått hosta ur sig soten och skräcken och kvickna till lite, bandageras han. Då Hall envist vägrar bege sig till sjukhus, låter Wilson honom få ansluta till offensiven och de tar sig vidare ut mot Dedham. Mannarna, 75 till antalet, delas upp mellan skogens norra och södra ingångar och polisbussarna placeras på strategiska platser.
Sally vaknar av den kalla beröringen från en skeletthand genom öppningen i väggen, men hur hon än kräver svar, ropar och förmanar, möts hon bara av en djup, ihålig andning. Hon bryter sig loss, och tar sig mot dörren även om hon vet att den är låst. Utan förvarning öppnas plötsligt cellen och en illaluktande karl knuffas in, rakt i famnen på Sally. De dråsar i backen, allt som mannen rabblar olika siffror och lösryckta meningar. “För att tänka rätt behöver man tänka om”. Med en iskall rysning inser Sally att det är hennes bror Douglas som kastats in i cellen. De sjunker ihop, håller hårt i varandra. Hon kan se att hans ögon saknas, tycks utslitna ur sina hålor. Douglas pratar frenetiskt om porten, om galenskapens sjö som han bränt sig på, om hur han var tvungen att dricka. Plötsligt blir han rädd och viskar upphetsat att bröderna inte vet, att de inte känner till allt. “Uppåt”, säger han och pekar neråt. “Den som lever får se”, samt utropet “Choctaw!”, som han uppjagat vrålar om och om ingen. "The time for elevation is... not!" gapar han osammanhängande. Plötsligt stoppar han in något i Sallys mun; en liten pergamentrulle som han förvarat inuti sin tomma ögonhåla. Hon spottar äcklat ut den, vecklar försiktigt ut den men kan inte läsa innehållet i halvdunklet. “Du kan hinna överleva Sally” viskar Douglas i nåt slags nyvunnet fokus, innan han återigen brister ut kaotiska vrål och kast. Sally slumrar mitt i dårhusets vrål men vaknar åter av att celldörren öppnas. En kvinna, till synes förvirrad och ovan vid mörkret, släpps in. Sally kastar sig fram för att hinna ut innan celldörren slår igen, men hejdas av vad hon får se. Marion Malone, Sallys tvillingsyster, står livs levande framför henne. “Vad är min brudklänning?” är allt hon återupprepar. Sally bankar paniskt på dörren, rabblandet från brodern och systerns svamlande blir för mycket för Sally. Hon drar knivbladet över Marions hals och ser först blodet forsa ur halspulsådern, när hon plötsligt inser att hon inte längre har sin kniv. Galenskapen eskalerar när Mor Annie Ordway skanderar hur vackert och vidrigt det är att familjen nu åter är samlad. Äntligen återförenade! Sally fräser att hon hatar Annie, som replikerar att de nog båda är överens om det. “Du dör före mig”, varnar Sally och Mrs Ordway drar igen dörren med en, inte helt säker hand. Nästa gång Sally öppnar ögonen är ljuset annorlunda, lokalen en annan och hon får äntligen återse Virginia, om än som Abigail, och på många sätt förändrad.
VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, AVSNITT 15 - LYDIAS KYSS
