0514 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 14 - Galenskapens sjö

DETTA HAR HÄNT AVSNITT 13: SALLY’S EPIPHANY

Avsnittet inleds med en redogörelse för Köttäggets upplevelser i grottorna under Estero River, hur det långsamt grodde på emotionella energier från förbipasserande djur, innan det slutligen plockades upp ur djupet och blev uppfostrat av Far, därefter adopterat av Fars fostersöner. Vi fick ta del av dess allra innersta tankar om sin egen suveränitet och Gudastatus. Köttägget är nu större än någonsin, det största köttägg som någonsin existerat i denna interstellära kupa. Det plågar köttägget, får det att spänna och dra i de känsliga slemhinnorna, som om det blivit för stort för sig själv. Det behöver växa. Det behöver kött.

Montgomery är orolig. Det Elmer Watts berättat under frimurarlogens invigningssuppé skrämde halvt slag på honom; skulle Leonard, hans egen son, vara en mördare? Han såg med egna ögon med vilken obeveklig kraft Leonard slog ner den anhållande polis som sprungit emot honom under razzian i ordenslokalen. Därefter intrycken från cirkusen, som i Montgomerys fall nästan enbart tett sig obehagliga och otäcka. Han följer Leonard med blicken längs sidorna av cirkustältet, men när Leonard tycks lämna lokalen följer Montgomery efter. Han tar sig ut genom en märklig skreva i läderväggen, in i en mörk korridor.

Sally drar fram med ett hårt grepp i Leonard, kraftfullt fösta av cirkusvakter. Han har funnit ett par fingercymbaler som han ystert spelar. Sally försöker ta reda på var Aziz för dem, men får inga riktigt klara svar. Styvbrodern känns först besvärad, skamsen, men allt mer som Sally tjatar också irriterad. 

Hon försöker också prata med Leonard, fortfarande förvirrad av påverkan från cirkusens droger, när Aziz plötsligt stegar mot henne. “Det är viktigt att du ser det här” väser han snabbt och öppnar sin handflata för att visa Sally nåt. En halvt genomskinlig sten med ett märkligt sken är det sista Sally minns innan hon omedelbart faller i påtvingad hypnos-liknande sömn.

Leonard börjar tappa i berusning vid åsynen av detta och när de muntra cirkusvakterna försöker hindra honom att gå fram till henne blir han först våldsam, men kapitulerar sedan när han ser att de är på väg åt samma håll.

Vakterna stannar Leonard och Francois, mannen i pipskägget, vid en celldörr och knuffas in.

Sally vaknar på en brits, instängd i en gammal stenkammare. I väggen invid henne kan hon se en springa in till ett närliggande rum. Hon försöker spana in utan att se något. Lättad upptäcker hon att kniven fortfarande sitter under skjortan. När dörren gnisslar upp lägger hon sig på britsen och låtsas sova, allt medan den väldige mannen med hånflinet tillsammans en äldre kvinna tar sig in. Sally ryser vid tanken på att hon hört talas om mannen, när Hall och Carlton körde i ilfart från Malonevillan. Hon gör sig redo att hugga den store bjässen i halsen och fly, men märker till sin besvikelse att det är kvinnan som istället går fram till sängen. Från hennes famn kan höras svaga ljud från ett spädbarn och Sally hejdar sig i sitt hugg. Kvinnan märker kniven och gör en ansats att ta den, men Sally rycker undan. Ett plötsligt grepp om Sallys hals gör dock att hon tvingas släppa kniven som tas om hand av den tystlåtne, euforiskt glade karln längre bort. Hon kräver hostande en förklaring och lägger sig ned igen. Kvinnan med spädbarnet lägger sig i sked med Sally, som äcklat och förfärat kan känna att spädbarnets andedräkt luktar avskyvärt. “Mamma är här, mamma är här nu…” väser Anne Ordway, Sallys fostermor från New Jerusalem, i hennes öra. Med skräck i hjärtat försöker Sally se barnets ansikte, och ser ett viljelöst spädbarnsansikte, vars ögon himlar okontrollerat. “Vad har du gjort med barnet?” viskar Sally förfärat. “Jag har tagit mig ett”, blir mor Ordways svar.
Sally lämnas ensam, ropar uppgivet mot dörren “Vad vill ni?”

Hall står på trottoaren och väntar på taxin till tågstationen i Weatherville, Vermont. Året är 1924. Mor är insvept i sjal och far, med sin barska rynka, står plikttroget och väntar invid Leslie med sina två resväskor. Ett ansträngt samtal tar form, där föräldrarna med små medel får Leslie att känna sig allt mer förminskad, i skuggan av brodern och dennes militära karriär. Med på ytan kärleksfullt förbarmande uttalanden, hör ändå Leslie de besvikna, uppgivna undertonerna, något som provocerar honom oändligt. Vinden blir starkare. 

“Kommer inte den där bilen snart?” muttrar modern ängsligt, medan fadern torkar en tår framkallad av den tilltagande blåsten. 

Plötsligt svänger taxin runt kröken och närmar sig. “Då kom den där taxin ändå…” suckar modern, medan fadern spänner ögonen i sin son en sista gång.  “Så du har verkligen bestämt dig?” frågar han. “Ja”, svarar Leslie med bestämdhet i rösten, samtidigt som det suger till i magen av insikten att han här tar ett beslut som kommer påverka hans liv på ett allomfattande sätt. Han inser också att hela anledningen till att han nu står här till stor del beror på den irritation och det trots som han känt inför sina föräldrars envisa snålhet kring positiv feedback. 

Faderns hand möter Leslies i en sista allvarlig handskakning, när plötsligt fadern faller uppåt, rakt upp i himlen. Även modern, taxibilen, Leslies väskor med sitt varierade innehåll, faller uppåt, som om själva gravitationskraften upphört att fungera.

Leslie lyckas få tag i en brevlåda, och moderns sjal, men greppet är svagt. Sjalen virvlar upp i den mörka rymden. Han ser sig om efter något att att hugga tag i, när han långsamt vaknar, till hälften nedsänkt i Jamaica Pond. Sjalen har förvandlats till ett knippe näckrosor som Leslie krampaktigt håller tag i under vattenytan. Han är skadad, skjuten i armen, och blodet har runnit ända ner till tjärnen vari halva hans kropp också ligger nedsänkt. Han kravlar sig upp, går smärtsamt mot tornet där en telefon svagt ringer. Han undviker liket av en man på gårdsplanen framför tornet och tar sig mödosamt in. När han slutligen når den ilsket ringande telefonen hör han först bara flåsande andning. Sedan en svag stämma. “Jag söker Sally”. En märklig monolog tar form, en mansröst kastar ur sig märkliga meningar, mer eller mindre hänvisande till det som Sally pratade om den gången Hall senast var här, sekter, utgångar och instängdhet. Klockans fråga, kuggfrågan… Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Klockan tickar, klockan går, när du inte förstår…” Samtalet avslutas med att mansrösten uppjagat ber Sally lämna världen, när tiden är mogen. “Hon måste ut, Sally måste ut!” och sedan en avbrytande röst, plötsligt demonisk i sin natur “Hon måste in…”. Klick.

Leslie står chockat med luren i handen, lyckas på något sätt ringa efter en ambulans innan benen slutar bära och han rasar till golvet. 

Han sitter så en stund och pustar ut, när ett klickande ljud fångar hans öra. Han halvkryper mödosamt in till köksregionen och ser till sin förfäran att spisen och skåpsluckorna ovanför står i brand. Panikslaget försöker han släpa sig mot ytterdörren och räddningen. Det blir en ojäm,n kamp och Leslie förlorar medvetandet i det allt mer övertända tornet.

Vi möter polischef Wilson, vars karriär egentligen bara har varit en radda av simpla undanflykter. Efter stort själsligt sökande har han nu beslutat sig för att sätta stopp för den dekadenta cirkusen i mitten av Dedham. Getinginvasionen, skakade vittnesmål från besökare, glädjeflickan Judys vittnesmål om ockulta ceremonier, sexmagi och andra saker, de vilsna patienterna från Danver och Boston MC med flera anstalter som översvämmat både sjukhus och polisstation... Allt måste få ett slut. 

Ett lag om 70 konstaplar, ledda av Wilson och den nye rekryten Andrew Cottage, som visat sig mycket användbar när det kom till att finna ärliga poliser i kåren. Tillsammans ska de storma cirkusen och arrestera varenda prominent ansikte som dyker upp, och i värsta fall om de stöter på motstånd, nedgöra varje cirkusmedlem de ser.

Sally och Elisabeth har vandrat planlöst i Boston, vandrat i en öppen sjukhuskorridor, där Sally råkade se en skymt av Dr Stevens i reflexionen av en stilettkniv på ett operationsbord i en av de tomma, perfekta sjukhussalarna. Nu står de i vattentornet igen och Sally har försökt prata med den allt mer distanserade Elisabeth, håglös och ointresserad av att försöka fly. “Vem det än är som skämtat med oss”, väser en allt galnare Sally, “så tänker jag inte gå med på det… Tänker inte gå med på det.” 

Ett plötsligt rött sken fångar plötsligt Sallys blick. Ett diffust ljus från köksregionen. Sally kliver in i köksutrymmet, och ser till sin förvåning att spisen är alldeles röd och tycks stråla utan värme. Hon gör en halvhjärtad ansats att stänga av spisen utan att lyckas. Hon går tillbaka upp till Elisabeth vid spegeln, när hon lägger märke till att papper har börjat framträda på bordet i biblioteket. Hon skyndar vidare upp och försöker hitta Elisabeth. I stegen innan tornets högsta våning har en halvtransparant figur börjat framträda. En spökversion av en klassisk gangstertyp, vars ansikte är bortskjutet. Delar av hjärnan har börjat klarna mot väggen bakom. Elisabeth kan inte låta bli att dra handen genom halvbilden och erfar en obehaglig, stum känsla, ungefär som när man försöker få liv i en avsomnad kroppsdel. 

När hon senare gör en ansats att läsa det som råkat hamna med rätt sida uppåt i biblioteket, drabbas hon svårt av texternas innehåll. Så bekanta, så skrämmande, så vansiniga och samtidigt så självklart sanna. Cyrus Teeds vision, epiphany och mission. Varför Sally i hela sitt liv strävat bort från den ruttnande, dekadenta världen får sin outhärdliga förklaring. Hon har alltid velat ut ur världen. Ut ur kupan, ut ur det instängda versum som egentligen är vår värld. Hon vill ut, men sitter samtidigt fast i detta halvdunkel till verklighet.

VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, Avsnitt 14 - GALENSKAPENS SJÖ