DETTA HAR HÄNT
Samtidigt som den dolda luckan i tornrummets väggar öppnar sig vaknar kommissarie Carlton, till hälften nedsänkt i en tjärn i Jamaica Pond. Han har inget minne av gårdagen, men kan snabbt avgöra att han måste ha druckit. Svårt bakfull stapplar han mot vattentornet som ligger bara några hundra meter bort.
Samtidigt har någonting hänt i väggarna efter att böckerna, som visar sig vara attrapper, dras ut enligt den specifika sifferkombinationen. Detta förvånar Hall, som trodde han bara ingått i en lek med den märkliga femåringen.
Modern Sally är fortfarande opassande full när hon langar ut föremålen som döljs i det bårlucke-stora utrymmet.
När Elisabeth bekänner att hon och Marion läst i de gamla, religiöst osande böckerna blir Sally arg och förbjuder flickan från att läsa mer. “Det är bara lögner ska du veta”, säger hon. Elisabeth såras och förvirras djupt av detta, som levt i föreställningen att texternas kunskap är något hon ska vara stolt över, tvärtom livsviktiga att lära sig.
Hall börjar frukta för flickans mående under Sallys förvaltarskap och för barnavårdsnämnden på tal, samtidigt som en mycket försiktig Carlton kliver in med mössan i hand. Han hinner knappt öppna med en artighetsfras innan magens innehåll vänder ut och in på sig och han hjälplöst spyr ut genom vattentornet.
Trots Carlsons ömkliga tillstånd låter Halls bannor ej vänta på sig. Den unge konstapeln ställer sin forne mentor mot väggen; kallar honom hycklare, kriminell och genomrutten. Carlsons försök att påvisa Halls utanförskap som en direkt livräddande manöver möts av än större ilska.
Sally samlar sällskapet för att börja berätta om de märkliga och skakande minnen som bubblat upp de senaste dagarna. Hon håller fast vid att kedjor har rört sig ovanför markytan, märkliga fenomen vid Malonevillan, samt att spegeln på översta våningen har någon form av magiska egenskaper. Carlton och Hall förenas motvilligt kring orimligheten i detta. I övrigt beskriver Sally en fruktansvärd uppväxt i klorna på någon slags sekt belagd i södra USA, om hennes egen far som varande sektens Messias. Saker som än mer skapar misstro hos poliskonstaplarna.
Förvirringen stiger när sällskapet metodiskt går igenom utrymmets innehåll; gamla brev, böcker och luntor, vissa till synes mycket gamla, en liten märklig klump förvarad i en ask, med mera. Carlton finner också en märklig, oktagon träkonstruktion, med en rad långa lådor innehållande fack. I övrigt tom. Hall finner sig bläddra i en 1600-talsverk av astronomen Edmond Halley. Verket innehåller tämligen upprörda sidanteckningar.
Sally försjunker i ett brev med hennes namn på. Brevet är skrivet av Cyrus Teed, Sallys biologiska far och också ledare för New Jerusalem. Brevet är skrivet under de sista timmarna av hans liv, december 1908, svårt misshandlad av Sheriffen i Fort Meyers.
Cyrus ber om förlåtelse för trenne saker, däribland bestraffningen i lådan som han påstår att han inte kände till. Han varnar också för Ohmaladjan (som Sally i sitt barnsliga oförstånd kallade Old Man Jan) och lär Sally att dockan är entitetens boja i denna dimension. Han avslöjar också en svaghet hos varelsen; att den inte kan vistas på platser under jord i denna dimension. Cyrus bekänner dessutom existensen av Lisa, systern som påstods ha dött vid födseln, fortfarande lever. Faderns sista önskan är att Sally ska se till så att Lisa också kliver ut i den nya världen. Brevet skakar Sally svårt, och i ett trollslag är hon nykter. Ett antal fotografier på faderns arbetsrum, styvmor Annie, platsen där Sally försökte dränka dockan - sätter sista spiken i hennes, fram till denna stund, rådande glömska.
En liten guldskimrande geléklump skapar också lyckokänslor i både Sally och Elisabeth. Konstaplarna vägrar vidröra den.
När Elisabeth vant börjar läsa ur en gammal bok med titeln ”Koresh Bible” blir inte längre Sally arg, utan denna gången förundrad. Hon frågar dottern igen vad det är de ska göra och Elisabeth svarar att de ska bege sig ut, till en ny värld. För första gången kan Sally se det hända. Hon knäböjer vid Elisabeth och tar henne i famn. ”Älskade barn”. ”Mamma...”, svarar Elisabeth med tårar i ögonen.
Stämning på frimurarlogen är god, mycket god. Leonard, som kan andas ut efter initieringen, börja fyllna till så smått när en kantat ska gå av stapeln. Ett våldsamt skådespel med Elmer Watts i en av huvudrollerna utspelar sig inför sällskapet, där ordens nyaste femtegradare hånas under närmast farsartade former. Leonards alias Mr Mason spelas på ett löjeväckande sätt, en brute som slår ner alla han möter.
Kantaten avslutas med att en ung boxare fullkomligt mosas av den enkelspårige våldsverkaren Mason, till allas stora förtjusning. Leonard är måttligt road, men skrattar osäkert med ändå. Han tänker tillbaka på matchen med yong Williams, men bestämmer sig för att boxaren inte kunde ha blivit totalt krossad, även om han motvilligt minns hur tänder flög i luften. En som inte skrattar alls är Leonards medtagne far Montgomery, som sitter på andra kortsidan av bordet.
Under högtidliga former serveras deltagarna var sin biljett till Cirkus Antiversum, och upprymt deklareras att kvällen innehåller oerhörda äventyr. Efter maten ska man samlas vid den hemliga utgången, en plats bara de vise och några av de äldre ordensbröderna känner till.
Plötsligt slås dörrarna upp och polisvisslor och hundskall fyller lokalen. En polisräd skingrar festdeltagarna. Kaos utbryter och Leonard försöker krypa bort mot trappan upp till lönndörren och lyckas få igen dörren just som en polisman rycker i handtaget. Tillsammans med ett dussin ordensbröder smyger han sedan genom husets själva konstruktion, ner för smala trappor och genom fuktiga gångar, tills han inser att sällskapet befinner sig under Boston, vid en sedan länge öde tunnelbaneperrong. Ljud av passerande tåg på avstånd skakar väggarna. Leonard hamnar på efterkälken efter att ha tappat sin biljett, men lyckas hinna ikapp gruppen och vidare in i märkliga sidogångar, mycket äldre än tunnelbanan. Via fackelupplysta korridorer når sällskapet slutligen ett läderförhänge, genom vars tak de halas upp för att slutligen ankomma - Cirkus Antiversum.
Virginia får långsamt tillbaka känseln i kroppen och uppfylls av en livslust hon sällan erfarit. Hon är befriad sin kräva och känner sig otroligt nog nästan helt tillfrisknad så när som på “snedheten” ui hjärnan. Hon befinner sig fortfarande i gästrummet på Horsts övervåning, men fåtöljen där han tidigare satt är tom.
Försiktigt kliver hon upp och börjar utforska rummet. Hon märker att någonting gömmer sig bakom draperiet, en näbb, någonting svart. Med eldgaffeln stöter hon till och upptäcker där en fullstor uppstoppad pingvin, tillägnad ”J. Abelkader från Richard Byrd”.
Kort därefter gör Horst entré. På Virginias begäran berättar Horst om när den unge Richard Byrd redan som femåring iakttog fåglarnas flykt och drömde om att en gång själv befinna sig däruppe. En dröm som skulle leda ända till polcirkeln. Hans äventyr fängslar Virginia.
Hon slås återigen av hur mycket mer vital och kraftfull Horst ser ut jämfört med när hon första gången träffade honom. Som om hudkostymen sitter bättre.
När Horst frågar Virginia vad hon vill göra med sitt liv lägger hon fram en idé hon har burit ett tag; att skapa en slags kombinerad historieberikande droskverksamhet, där passagerarna bjuds på mat och kultur, samt historiska fakta om byggnader och platser på vägen. Horst tar hennes vision på största allvar och de upprättar en budget.
På frågan om varför Virginia är hos Horst svarar han att vissa människor dras till varandra, att det finns en poesi i tingens slumpmässiga synkronicitet. Han berättar vidare att det finns sätt att förstärka den fysiska attraktionen. Han visar också Virginia den levande färgen: en märklig, åttkantig låda med intrikata små lådor innehållande fack. Han placerar några små bitar av någonting mjukt i två av lådorna, vrider om och drar ut en ny liten låda på föremålets topp. Han beordrar henne plötsligt att gråta, vilket hon inte känner att hon kan. Så snart hon rör den första biten, nästan geléaktig i sin karaktär, genomfars hon av en outsäglig, vällande gråt som utan möjlighet att stoppa, rullar i tunga tårar för hennes kinder. Känslan landar i en lättad, nygråten känsla. Hon får därefter vidröra en ny bit och en överraskande varm, euforisk lyckokänsla strömmar plötsligt genom henne. Horst berättar att köttägget i Antiversum i själva verket är en kombination av två livsformer; en svamp och en märklig, köttslig organism som bara existerar i området kring nedgången. Han blir mer och mer exalterad, vilket skrämmer Virginia. Hon reser sig upp och gör en ansats att gå därifrån.
I tornrummet undersöker sällskapet den lilla gulaktiga klump som de funnit i det dolda utrymmet. Sally prövar försiktigt biten som hon tror är en bit marmelad. En lyckokänsla som Sally inte känt sedan hon var gift med sin avlidne man intar henne. Hon ger Elisabeth av biten under Halls högljudda protester, som än mer känner oro för den lilla flickans välmående under Sallys förmyndarskap.
Mor och dotter sjunker in i ett märkligt, lojt lyckotillstånd. Sally slår igång en jazzskiva och tycks plötsligt personlighetsförändrad, glad och yster.
Hall försöker förklara för Sally att hennes humörsvängningar är obehagliga för barnet. Något de båda ignorerar.
Sally och Elisabeth går upp på vattentornets högsta våning för att titta på spegeln igen. Konstaplarna följer frustrerat efter. Elisabeth vill dock hellre visa sin mamma någonting vid en av skottgluggarna. “Spegeln får man inte röra, har Marion sagt”. Det framgår långsamt att “Flickgubben”, Elisabeths låtsaskompis, är den vidrige handfotingen Ohmladjan. Sally kramar om sin dotter och varnar för denna ondskefulla varelse och hans lögner. De förenas i ovanlig kärleksfullhet.
Sally vill plötsligt avsluta besöket och gör en ansats att visa ut Carlton och Hall. När de inte tycks vilja gå bär Sally upp Elisabeth på vattentornets övre plan och inför ögonen på de chockade konstaplarna beger de sig in i spegeln på ett otroligt sätt. Ofattbart.
Hur poliserna än försöker förstå hur tricket gått till kan de inte begripa vad som pågår. Ilskan triggar Hall att åter ifrågasätta Carltons ledarskap och moraliska motiv. Alldeles som Carlton ska överge spegeln råkar hans hand glida in i själva spegelytan, som om den vore en illusion. Han backar några steg och ramlar omkull. När Hall tittar närmare kan han se fyra märkliga, levande bilder inuti spegeln. I en av de orimliga bilderna kan han se Sally och Elisabeth hukande ta sig in. Mitt i detta bisarra ögonblick överraskas Hall av en snyting från Carlton som tröttnat på Halls påhopp.
Konstaplarnas skism briserar i fullt slagsmål och de hamnar snart i backen. Loja knytnävsslag landar slutligen i en utmattad återhämtning.
Einstein är påväg till Baldwins residens, som han har tagit reda på ligger på Temple Road 12, för att hämnas brodern Einstophers misshandel. Med sig har han det särskilda paketet som han fått av cirkusen, innehållande terpentin, trasor och eldstickor. Innehållet i byltet ska användas på tre särskilt utvalda sjukhusinstitutioner, men ingenting hindrar väl att han utnyttjar paketet en aning till sin egen privata hämnd?
Han tar sig in i fastigheten och upp de tre våningarna för att genast antända en telefonskrubb invid lägenheten. Plötsligt avbryts Einstein av en enorm karl, full som en alika, som han desperat försöker få ner för trapporna. Elden tar sig och Einstein tvingas slutligen kasta sig ner f för att inte själv fatta eld. Han flyr in i natten allt som M. Baldwins lägenhet och huset i övrigt långsamt övertänds.
Ett stycke bort ställer han sig att iaktta skådespelet, och råkar hamna bredvid en ung kvinna, tveklöst i färd med ett ohederligt yrke. En transaktion senare och de slinker båda in i grändens mörker.
VÄLKOMNA TILL CYRUS EPIPHANY, avsnitt 10: Dö idag eller leva för evigt
