Sally tar sig an den sörjande Leonard och erbjuder honom husrum i det vattentorn som Sally har ärvt från sin syster Marion. Leonard berättar att han skådat den heliga jungfrun Maria och Sally försöker lugna honom med biologiska förklaringsmodeller, hur vår hjärna skapar den typen av visioner vid extrema situationer. Leonard fortsätter dock envist att beskriva sin syn, hur både Sally och Virginia ingått i den och hur den heliga jungfrun nedstigit från skyn, men det är först när han nämner Nya Jerusalem som Sally stannar upp i sin förnuftiga utläggning.
En rysning väcker minnen från barndomen och Sally är nära att drabbas av en ny panikattack. Plötsligt knackar det på dörren, två poliskonstaplar kliver på, en viss John Carlton med sin kollega Leslie Hall. Dessa har blivit tilldelade fallet med en försvunnen konstnär, en Douglas O’Connor, samt uppsamlandet av ett antal tavlor som innan konstnärens utställning på Boston Museum of Fine Arts behöver komplettera samlingen. Carlton har dessutom fått information om att Sallys syster Marion mystiskt har försvunnit från bårhuset, vilket varnar om märkligheter. Det är mycket som osar katt och konstaplarna är båda försiktigt reserverade.
Sällskapet beger sig till konstnärens residens, dit Sally har nyckel. Lägenheten, belagd högst upp i ett smutsigt hyreshus på Battery Street, visar sig vara en enda röra. Staflin trängs med färdiga tavlor och i lägenheten ståtar också en stor mängd exotiska blommor och växter. Platsen stinker av allehanda osunda dofter, bland annat den av lik och snart finner även konstaplarna ett manslik invirat i lakan under sängen. Feta insekter surrar dovt i lägenhetens dunkla vrår.
Kroppen, en man, dock ganska snart konstaterat som ej varande Mr O’Connor själv, är svårt demolerad och har fått armarna brutna bakåt på ett fruktansvärt sätt, vilket chockerar alla utom möjligen den garvade detektiven.
Ett pistolskott tycks ha avfyrats, vilket också bekräftas av hyresvärdinnan, som vittnar om att folk kommit och gått, att konstnären ofta hade folk över som hyresvärdinnan ej uppskattat närvaron av. Hon minns en afton där hon ska ha överhört upprörda röster och ljudet av en trumma.
I lägenheten finner de också spår av narkotikamissbruk, anteckningar och märkliga böcker, matematiska till sin karaktär.
Anteckningarna beskriver lösryckta fraser, bland dem namnet Ester och siffrorna 4 5 9 3. Delar av en symbol kan också anas på ett papper, vilken detektiverna sett en gång innan, i en lokal använd för smuggelgods i industriområdet.
Sally får veta att Douglas tavlor, de som inte återfinns i lägenheten, redan har tagits till National museum of Fine arts i Boston, något hon inte hade en aning om.
Efter den kaotiska natten i Cirkus Antiversum strövar Virginia fritt omkring, och hamnar slutligen på en speak easy där hon super sig redlös. Av en slump siktas hon av Sally och de beger sig allesammans till Leonard.
Virginia får amfetaminbaserad huvudvärksmedicin (Ritoflex) av Sally och går och lägger sig igen. I sömnen som slutligen tar över henne drabbas Virginia av en tillintetgörande vision där hon klyvs i två stycken och släpps fri från sin egen kropp. En fem meter hög kvinna står på knä en bit framför henne i ökenlandskapet. Samma budskap som vi tidigare mött upprepas men denna gången genom Virginias egna mun.
“Jag skall leda det utvalda folket mot det nya Jerusalem. Upp och ut”.
Den provocerande värden, Mr Leigh, dyker upp för att avkräva hyreshöjningen. Leonard gör allt som står i sin mentala makt för att inte klippa till den råttliknande mannen, vars sakletande personlighet får byxorna att skramlar av allehanda småsaker. Leonard är några dollar kort, men Sally sticker till honom ett kuvert med pengar som gör att han kan betala sin hyra. Även om Leonard försöker återlämna det resterande beloppet bestäms att han får låna pengarna av Sally för eventuella framtida utgifter.
Oaktat att hyresvärden fått betalt är Mr Leigh ändå väldigt skeptisk till vad som pågår inne i Leonards lägenhet, särskilt då en likblek flicka i 17-årsåldern skymtas i sängkammaren.
Mr Leigh går slutligen från lägenheten i vredesmod, med ett pärlband av hotelser strödda i sina spår.
Virginia vaknar och en dispyt mellan Sally och Virginia gror långsamt. Sally är skeptisk till drickandet som Virginia hänfallit till och Virginia försöker få Sally att förstå i vilken värld Virginia lever. Hur annorlunda saker är där hon är.
Telefonen i hallen ringer. På andra sidan luren väntar Malone som vill göra det tydligt att han har ett mycket viktigt möte och inte vill bli störd under några som helst omständigheter. Han skickar resterande saker och nycklar till vattentornet med bud.
En ovanligt stor geting lösgör sig plötsligt ur Leonards kläder och börjar flyga runt i rummet. Leonard ska just klippa till den med en tidning när han ser dess färgsättning - silver - och hejdar sig. Sally lyckas träffa den med sin sko men insekten verkar bara tillfälligt tillplattad, innan den flyger vidare. Den hovrar runt sällskapet innan den slutligen lyckas bita Virginia i nacken. De motar ut den ur lägenheten, ut i korridoren där den verkar bita någon mer, att döma av de svordomar som hörs därifrån.
Sally mottager bud med tornrummets nycklar, samt avi om dagboken. Med i försändelsen kommer också ett anonymt brev med texten till en ramsa. Orden väcker någonting länge vilande inom Sally. Det är en lång ramsa, mycket längre än den första vers som nu levererats till henne från okänd avsändare.
Texten lyder:
1.
One and right, and two and right
and down the hole we go
Far end tunnel leads the way to cave with green and gold
Step into the third of left
and then the fifth on right
Soon you have within your gaze,
a room of awe and sight
Sällskapet gör sig hemmastadda i det märkliga vattentornet, som tycks vara inrett som bostad med hall, bibliotek, pentry. Tre våningar högt. Små skottgluggar delvis täckta av murgröna perforerar vägarna i alla väderstreck. Sista våningen är förseglad med en stängd lucka. Det luktar sött på ett köttigt sätt och Virginia tycker doften känns vagt och alarmerande bekant. Hon drar sig därför för att gå upp den sista biten.
Leonard och Sally tar sig dock upp och finner där ett kaotiskt och smutsigt sovkvarter fullt av bäddar och slafar. I mitten av rummet syns en ca 30 cm hög tingest, enkelt övertäckt av ett litet skynke. De avtäcker tingesten och upptäcker en mindre klump, köttig i sin karaktär. I rummets ena ände är en stor spegel placerad, vars yta är suddig av oxidering.
Från en av skottgluggarna ser Leonard en man stå och iaktta dem, men när han ger sig ut för att försöker hinna upp mannen är denne försvunnen.
Sally drabbas då plötsligt av en oförklarlig, men likväl öronbedövande upphetsning och försöker kyssa Virginia, något mottagaren inte alls uppskattar. Sally ber om ursäkt, men Virginia vill inte höra på utan stövlar ut ur tornet i vredesmod.
Sally inser sin märkliga förvandling och krossar klumpen med en stekpanna, något som tycks häva förtrollningen även om förälskelsen till Virginia är något hon mer eller mindre alltid bär på. När Virginia i frustration cirkulerar i området påkallar en man hennes uppmärksamhet, det är hantlangaren från Klöverfältet; Frank. Han vill att hon ska komma till honom och när hon tveksamt närmar sig blir hon varse en pistol som han riktar mot henne. Hon ropar efter Leonard men denne hinner inte mer än att ta sig till fönstret igen för att se hur den hotfulle, om än euforiskt gestikulerade mannen motar in Virginia i en mörk bil och lämnar platsen.
De återkallar konstaplarna som vid beskrivning av mannen kopplar honom till den irländska maffia-fallangen och bröderna O’Mullen. Ett oroligt lugn lägger sig över kvällen.
Sally drömmer om sin pappa, men inte den person som hon alltid har sett som sin pappa, Paul O'connor, utan en annan man, ändå märkligt bekant. De strövar hand i hand genom märkliga, grottliknande gångar och Sally tvingas också bära huva, vilket gör minnesintrycken än svårare att skilja åt. Hon minns vagt en bestialisk fågel, som Far låter henne klappa, slemmiga förnimmelser av inre organ och andra märkliga saker, vilket tvingar henne att förskjuta minnet som högst fantasifullt, även om det ringer an som en djupt liggande sanning. En sanning hon kämpat i ett helt liv för att förtränga.
Välkomna till avsnitt 5 i Cyrus Epiphany:
Intermezzot vid Malone-Villan.
