söndag 11 augusti 2019

0508 AVSNITT 08 CYRUS EPIPHANY - 4 5 9 3

Hej på er! Här kommer del 8 i berättelsen om Sally, Leonard och Virginia, samt detektiverna John Carlton & Leslie Hall. På grund av en fläkt som blåste mot mikrofonen är första 33 minuterna av sämre ljudkvalite då jag behövde skära rejält för att få bort bruset.. Därefter riktades dock fläkten åt annat håll och ljudet blir normalt.

Smaklig spis!
/PodCon

DETTA HAR HÄNT:
Debra tröttnar på Elisabeths nonsensiala och envisa felaktigheter angående bibelns mest basala beskaffenheter och konfronterar Sally i hennes föräldraskap, såväl som kristna bildning. Grälet avslutas med att Debra rusar från skyttebanan i vredesmod.
När Sally pratar med Elisabeth vill flickan ivrigt bege sig till vattentornet då hon och Marion tillbringat mycket tid där. Mycket mer tid än Sally hade en aning om. Det tycks som om dottern och tvillingsystern haft långa, moderliga och givande samtal med varandra som Sally helt har missat. Enligt Elisabeth ska de också ha läst ur gamla böcker och flickan är närmast förtvivlad av saknad till vattentornet.

Leonard vaknar i en iskall omfamning med den fruktansvärda insikten att kvinnan bredvid honom i sängen inte är Debra utan en vilt främmande kvinna med långt, vitt hår. Leonards skrik tillkallar Sally som beordrar den galna kvinnan att omedelbart lämna platsen. Trots hennes fräsande och spottande inser Leonard att det är samma person som stirrade på honom från fönstret i sidobyggnaden vid Boston Medical Center, men också otroligt nog en gammal bekant från barndomen. Tant Agda som spelade munspel och gjorde ett särskilt, medryckande intryck. Hon, men utmärglad och vanvettig, kastar sig över Sally, fäktar vilt och försöker säga till Leonard att han inte vet sanningen, och någonting om Montgomery, Leonards far. De föser ut henne och hon försvinner ut i skogen igen.
När Leonard förstår att Debra är borta blir han utom sig av oro och eftersöker henne. Av en slump träffar han Carlton som kommer tillbaka till skyttebanan efter att ha blankat ute vid Danvers efter samtalet med Gunthers tidigare. Carlton håller nära på att köra på den plötsligt uppdykande Leonard, som än mer gör ett intryck av att ha förlorat förståndet.

Sally får höra av Elisabeth att hon har en låtsaskompis, en person som kallar sig flickgubben. Innan hon kunnat gräva mer i detta återvänder Carlton och Leonard med Marions dagböcker. Sally börjar botanisera bland dem.
Leonard ber om skjuts till sitt hem ifall att Debra har begett sig dit. De fastnar i de massiva demonstrationerna om bättre arbetsförhållanden för Bostons arbetare. “No more Curley bull”. “Salary is Equality” är något av det som skanderas. Mitt i folkmassan strävar sig den lilla falangen som kallar sig “arbetarnas intresseorganisation”, ledd av rektorssonen James McCartney, nästan motströms i den vilda folksamlingen. De tycks inte helt välkomna bland de råbarkade hamnarbetarna, men Leonard kliver ur bilen och fram till pojkarna som efter lite dividerande ger Leonard en pamflett med kommunistisk information. Från ingenstans kliver plötsligt poliser upp till McCartney och arresterar honom under våldsam protest, allt som Leonard kastar sig tillbaka i bilen och resan fortsätter.
Väl hemma upptäcker Leonard att Lars Stenson är på besök. När Leonard undrar hur hustrun mår vill hon veta hur det står till med faktumet att Leonard eventuellt har dödat någon, något Leonard inte helt kan besvara.
Lars försöker ge skenet av att anledningen till hans besök handlar om demonstrationerna vid Back Bay, där hela laget ska delta. När Leonard ifrågasätter Stensons lojalitet mot arbetarna i egenskap av välavlönad chef, vänder Lars till att fiska efter en ny boxningsmatch med Mr Mason i ringen. Leonard avböjer tveksamt och Stenson lämnar lägenheten under ganska hånfulla tillrop.
Ett försiktigt och förljuget samtal mellan Debra och Leonard tar form.
På väg från lägenheten stöter han ihop med en granne, Mr Morris, djupt skakad och gråtande i trapphallen. Den gamle mannen berättar att hans hustru avlidit från ett insektsbett hon fått för några dagar sedan. En allt större förvirring över tingens vara drabbar Leonard.

Virginia är rasande över sin situation. Först kidnappad av gangsters och sedan hållen fången av den obehaglige doktorn som förgiftat hennes föräldrar med giftiga soppor. Känslan av att hjärnan “halkat snett” är överhängande och nästan olidlig. Smärtan i nacken bultar när hon lyckas fly från sin far och dr Parnasse. På vägen stöter hon på Max, en person från konstnärskollektivet på våning tre, som oroligt tar sig an henne. Hon förklarar att hon behöver bege sig till vattentornet, och Max skjutsar henne dit även om han argumenterar att sjukhuset nog är en lämpligare destination. Alldeles innan de når tornet svimmar hon och när de möter Sally känns Virginias läge akut. De vänder och åker raka vägen till Boston Medical Center.
Sjukhuset är brandskadat och överlag känns stämningen kaotisk. Det tycks också råda någon slags flirtig, oprofessionell stämning mellan den manliga och kvinnliga sjukhuspersonalen som Sally verkligen inte välsignar. Kollegan Mrs Winters berättar om nattens hårda tryck på avdelningen. Elva mord och lika många mordförsök, och så den märkliga geting som fått många människor att insjukna. Dränerade bett tycks innehålla små blöta, silverfärgade getingar och även om innehållet gröps ur insjuknar patienterna av en märklig silverförgiftning som hittills tagit kol på samtliga som drabbats.
Alldeles som Virginia körs in för akut operation finner Sally fem biljetter, inklämda i hennes hand. Det är biljetter till Cirkus Antiversum, fem till antalet. Operation visar sig bli lång och svår. Carlton beordras att åka och hämta flickans föräldrar då läget känns hopplöst.

När Carlton når Virginias hem märker han till sin oerhörda förvåning att Dr Gunther befinner sig där, trots att de samtalat på Danvers för mindre än några timmar sedan. När Carlton berättar att Virginia ligger för döden på Boston Medical Center beger sig Dr Gunthers omedelbart dit. Kvar står Carlton i stor förvirring. Han ringer till sin nye chef, borgmästare Curley som utan omsvep beordrar honom att omedelbart komma till Curley-administration.

På sjukhuset avbryts operationen plötsligt av att Dr Gunthers i sällskap av några vårdare kliver in och övertar patienten.  När Sally gör en ansats att följa med möts hon av aggressiva utrop från vårdarna och kylighet från Dr Gunthers. Trots Sallys protester forslas Virginia in i en sjukvagn och försvinner därifrån.

Kvällen lägger sig över vattentornet, sällskapet är uppgivet och Sally förtvivlad över Virginias uppdykande och därpå försvinnande. Hon börjar upprivet att läsa igenom Marions dagböcker och hamnar i en flodvåg av minnen. Allt kommer tillbaka, underjordsverserna som Sally och Marion tvingades lära sig genom hemska piskrapp. Minnesbilder av hur hon och fadern besökt underjorden, klappat den väldiga fågeln vars inälvor hänger utanför. Hon minns bestraffningen i lådan, där hon tvingats be om ursäkt till dockan som inte vill heta Lisa utan Ol’ Man Jan. Hon minns också flykten genom skogen, där dockans gnyende hotar att avslöja deras gömställe, varför hon håller handen över dess mun. Den femåriga Sally tvingas slutligen lämna dockan och fly genom träsket, allt som hundarnas skall och Ol’ Man Jans tjutande klagan kallar bakom henne.


tisdag 16 juli 2019

0507 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 7 - Ol' Man Jan


DETTA HAR HÄNT:
Stämningen i det lilla huset vid skyttebanan är ansträngd, vankelmodig. Leonard plågas oerhört av samvetskval över att ha dödat en person, något som Debra inte kan godta. Hans rabblande böner tycks aldrig sina.

Carlton och Hall beger sig för att hämta lådorna innehållande Marions anteckningar och passar samtidigt på att försöka få grepp om vad som har hänt. Efter viss tveksamhet bestämmer de sig för att åka tillbaka till stationen, om inte för att få en överblick över hur överheten ser på intermezzot vid Malone-Villan.
De överraskas av en polisstation i full aktivitet. Carlton kallas omedelbart in till polischefen. 

Debra anförtror sig till Sally om den ängslan hon känner inför sin makes otäcka förändring. När Sally försöker få Debra att förstå hur hjältemodigt Leonard räddat Sally vid Malone-Villan, tycks orden inte göra verkan. Debra behöver bekänna något ytterligare, prata med någon om det helvete hon gått omkring i de senaste sex månaderna...
Hon berättar i förtroende att barnet hon bär på inte är Leonards, utan i själva verket dennes chef Lars Stenson, som Debra lärde känna redan som tonåring. När de träffades igen många år senare, i samma veva som Leonard fick anställning vid bruket, återuppstod kärleken med obarmhärtig styrka och intensitet och Debra blev kort därefter gravid. Nu är hon uppriven och fullständigt vilse. Sally beordrar henne att välja.

På stationen blir Carlton uppkallad till Polischef Wilson, som till Carltons förvåning tycks mer än positiv till hur kvällens händelser har hanterats. Snart ser Carlton också borgmästaren, överväldigad av tacksamhet. Carlton erbjuds en tjänst i Curleys administration, mot en lön som vida överstiger den han för närvarande har. Carlton känner sig inmålad i ett hörn, men accepterar med en känsla av att någonting just kan ha gått väldigt snett.
Efter mötet med chefen beger sig Carlton tillbaka till Malone-villan för att hämta lådan med Marions dagböcker och möts där av en scen som vittnar om stort våld, skotthål och glassplitter - väggar täckta i blod, eller? Carlton känner sig förvirrad. Inget blod vid fönstret där Baldwin ska ha skjutit någon, inget blod på spaden som han sa sig ha använt mot en annan förövare. Vad är det som sker egentligen?

Nästa morgon påväg till jobbet greppar polisinspektör Leslie Hall, numera bortkopplad från Carlton och satt på helt andra sysslor -tidningen, som vittnar om nattens fasansfulla händelser. Tre mentalsjukhus har härjats av mordbrand. Hundratals patienter och tvångsintagna har rymt eller saknas bland de döda. Danver Mental hospital, där Carltons fru Lydia ligger, är ett av dem. Sidoannexet där både Sally och Leonard har arbetet - om än på var sin sida av väggen, är ett annat sjukhus som ansatts.

Så snart Carlton nås av insikten att hans fru kan vara i stor fara, kastar han sig ut till Danver Mental Hospital och får där prata med Lydias läkare, tillika hospitalets föreståndare; Dr Gunthers. Doktorn förklarar att Lydia är spårlöst försvunnen, och att även hennes personliga tillhörigheter är borta vilket han tycker är märkligt, mystiskt, ja rentav spännande. 
Carlton, som sånär svimmar av det doktorn säger, missar Gunthers illa dolda förtjusning över nattens skeenden och försvinner iväg i bisarra, medryckande tankar. Han stirrar ut bland de oändliga träden och undrar om Lydia är där ute någonstans, kanske i fri flykt bland de fuktiga löven.

Samtidigt drömmer Leonard en fasansfull dröm där barnet föds, men tycks ha ett litet hål rakt igenom huvudet. Barnet blir större och större och klättrar upp på Leonard, väser: “Han som sväljer själar! Han sväljer själar…”. Barnet har nu helt blivit Debra, men en Debra med långt, grått hår, smala armar, vassa naglar och iskall hud. Utmattad och förvirrad somnar Leonard i denna oroliga kärlekskram.

Virginia vaknar i sin egen säng, nerbäddad i sitt hem. Hennes pappa ser märkligt upplivad ut, kraftfull i sin hy och mer aktiv och levande än vad Virginia kan minnas ha upplevt honom på evigheter. Han berättar att Virginia hittats på bakgården, fortfarande bunden och i dåligt skick. Hur de bar in henne och sedan bäddade ner henne. Nu är hon hemma i trygg hamn. 
Virginia sörjer att hon och hennes far aldrig har kommit varandra så nära, att den ömsinthet han visar henne nu har varit saknad länge.
När hon sedan inser att Dr Parnasse är den som tillsammans med Arthur Dalton burit in henne, blir hon rasande. Doktorn, som kliver in i rummet, får hård kritik av Virginia som menar att han förstört hennes föräldrar till att bli vandrande vålnader, men doktorn avsvär sig anklagelserna och menar tvärtom att det var först när Parnasse kom in i bilden som de faktiskt började bli bättre. Han vill också förmå Virginia att äta märkliga mediciner och piller mot sticket och den tillhörande bölden hon har på sin nacke. Annars kommer hon inte att klara sig. Virginia vägrar envist, trots de fruktansvärda smärtorna i nacken. Parnasse berättar att det är ett bett från en Mallophora Argentum som Virginiaa fått. En mycket ovanlig insekt som lägger sin avkomma under huden på varelser. Även om man lyckas avlägsna bölden uppstår en dödlig blodförgiftning från insekternas egna silverproduktion. 
Virginia fortsätter att vägra ta några piller men kämpar samtidigt mot smärtan och yrseln. Hjälplöst faller hon i doktorns våld och medvetslöshetens aningslöshet. Deras mumlande röster som ett allt större töcken.

Välkommen till CYRUS EPIPHANY - AVSNITT 7 - Ol’ Man Jan








måndag 10 juni 2019

0506 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 6 - Debras bekännelse

DETTA HAR HÄNT Efter att med nöd och näppe ha lyckats fly från sin kidnappare, vandrar Virginia omkring i skogen, alltmer härjad av sitt getingbett. Hon somnar högst upp i en lada. Efter de skakande upplevelserna vid Malone-Villan samlas sällskapet vid en skyttebana strax utanför Boston, en plats där Carlton tror dem vara säkra. De orimliga vittnesmålen från Sally och Leonard förvirrar detektiverna, och Carlton fasar också för hur det hela skall tas emot hos polischefen. Involveringen av Curley känns minst sagt oroväckande. Debra, som tillsammans med Elisabeth upphämtas av Hall och Carlton i vattentornet, bär på en mörk hemlighet. En sanning hon snart inte längre klarar av att bära. Välkommen till fortsättningen av Cyrus Epiphany, avsnitt 06: Debras bekännelse.



måndag 6 maj 2019

0505 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 5 - Intermezzot vid Malone-villan

DETTA HAR HÄNT:
Sally tar sig an den sörjande Leonard och erbjuder honom husrum i det vattentorn som Sally har ärvt från sin syster Marion. Leonard berättar att han skådat den heliga jungfrun Maria och Sally försöker lugna honom med biologiska förklaringsmodeller, hur vår hjärna skapar den typen av visioner vid extrema situationer. Leonard fortsätter dock envist att beskriva sin syn, hur både Sally och Virginia ingått i den och hur den heliga jungfrun nedstigit från skyn, men det är först när han nämner Nya Jerusalem som Sally stannar upp i sin förnuftiga utläggning.
En rysning väcker minnen från barndomen och Sally är nära att drabbas av en ny panikattack. Plötsligt knackar det på dörren, två poliskonstaplar kliver på, en viss John Carlton med sin kollega Leslie Hall. Dessa har blivit tilldelade fallet med en försvunnen konstnär, en Douglas O’Connor, samt uppsamlandet av ett antal tavlor som innan konstnärens utställning på Boston Museum of Fine Arts behöver komplettera samlingen. Carlton har dessutom fått information om att Sallys syster Marion mystiskt har försvunnit från bårhuset, vilket varnar om märkligheter. Det är mycket som osar katt och konstaplarna är båda försiktigt reserverade.

Sällskapet beger sig till konstnärens residens, dit Sally har nyckel. Lägenheten, belagd högst upp i ett smutsigt hyreshus på Battery Street, visar sig vara en enda röra. Staflin trängs med färdiga tavlor och i lägenheten ståtar också en stor mängd exotiska blommor och växter. Platsen stinker av allehanda osunda dofter, bland annat den av lik och snart finner även konstaplarna ett manslik invirat i lakan under sängen. Feta insekter surrar dovt i lägenhetens dunkla vrår.
Kroppen, en man, dock ganska snart konstaterat som ej varande Mr O’Connor själv, är svårt demolerad och har fått armarna brutna bakåt på ett fruktansvärt sätt, vilket chockerar alla utom möjligen den garvade detektiven.
Ett pistolskott tycks ha avfyrats, vilket också bekräftas av hyresvärdinnan, som vittnar om att folk kommit och gått, att konstnären ofta hade folk över som hyresvärdinnan ej uppskattat närvaron av. Hon minns en afton där hon ska ha överhört upprörda röster och ljudet av en trumma.
I lägenheten finner de också spår av narkotikamissbruk, anteckningar och märkliga böcker, matematiska till sin karaktär.
Anteckningarna beskriver lösryckta fraser, bland dem namnet Ester och siffrorna 4 5 9 3. Delar av en symbol kan också anas på ett papper, vilken detektiverna sett en gång innan, i en lokal använd för smuggelgods i industriområdet.
Sally får veta att Douglas tavlor, de som inte återfinns i lägenheten, redan har tagits till National museum of Fine arts i Boston, något hon inte hade en aning om.

Efter den kaotiska natten i Cirkus Antiversum strövar Virginia fritt omkring, och hamnar slutligen på en speak easy där hon super sig redlös. Av en slump siktas hon av Sally och de beger sig allesammans till Leonard.

Virginia får amfetaminbaserad huvudvärksmedicin (Ritoflex) av Sally och går och lägger sig igen. I sömnen som slutligen tar över henne drabbas Virginia av en tillintetgörande vision där hon klyvs i två stycken och släpps fri från sin egen kropp. En fem meter hög kvinna står på knä en bit framför henne i ökenlandskapet. Samma budskap som vi tidigare mött upprepas men denna gången genom Virginias egna mun.
“Jag skall leda det utvalda folket mot det nya Jerusalem. Upp och ut”.
Den provocerande värden, Mr Leigh, dyker upp för att avkräva hyreshöjningen. Leonard gör allt som står i sin mentala makt för att inte klippa till den råttliknande mannen, vars sakletande personlighet får byxorna att skramlar av allehanda småsaker. Leonard är några dollar kort, men Sally sticker till honom ett kuvert med pengar som gör att han kan betala sin hyra. Även om Leonard försöker återlämna det resterande beloppet bestäms att han får låna pengarna av Sally för eventuella framtida utgifter.
Oaktat att hyresvärden fått betalt är Mr Leigh ändå väldigt skeptisk till vad som pågår inne i Leonards lägenhet, särskilt då en likblek flicka i 17-årsåldern skymtas i sängkammaren.
Mr Leigh går slutligen från lägenheten i vredesmod, med ett pärlband av hotelser strödda i sina spår.
Virginia vaknar och en dispyt mellan Sally och Virginia gror långsamt. Sally är skeptisk till drickandet som Virginia hänfallit till och Virginia försöker få Sally att förstå i vilken värld Virginia lever. Hur annorlunda saker är där hon är.
Telefonen i hallen ringer. På andra sidan luren väntar Malone som vill göra det tydligt att han har ett mycket viktigt möte och inte vill bli störd under några som helst omständigheter. Han skickar resterande saker och nycklar till vattentornet med bud.

En ovanligt stor geting lösgör sig plötsligt ur Leonards kläder och börjar flyga runt i rummet. Leonard ska just klippa till den med en tidning när han ser dess färgsättning - silver - och hejdar sig. Sally lyckas träffa den med sin sko men insekten verkar bara tillfälligt tillplattad, innan den flyger vidare. Den hovrar runt sällskapet innan den slutligen lyckas bita Virginia i nacken. De motar ut den ur lägenheten, ut i korridoren där den verkar bita någon mer, att döma av de svordomar som hörs därifrån.

Sally mottager bud med tornrummets nycklar, samt avi om dagboken. Med i försändelsen kommer också ett anonymt brev med texten till en ramsa. Orden väcker någonting länge vilande inom Sally. Det är en lång ramsa, mycket längre än den första vers som nu levererats till henne från okänd avsändare.
Texten lyder:

1.
One and right, and two and right 
and down the hole we go
Far end tunnel leads the way to cave with green and gold
Step into the third of left 
and then the fifth on right
Soon you have within your gaze,
 a room of awe and sight

Sällskapet gör sig hemmastadda i det märkliga vattentornet, som tycks vara inrett som bostad med hall, bibliotek, pentry. Tre våningar högt. Små skottgluggar delvis täckta av murgröna perforerar vägarna i alla väderstreck. Sista våningen är förseglad med en stängd lucka. Det luktar sött på ett köttigt sätt och Virginia tycker doften känns vagt och alarmerande bekant. Hon drar sig därför för att gå upp den sista biten.
Leonard och Sally tar sig dock upp och finner där ett kaotiskt och smutsigt sovkvarter fullt av bäddar och slafar. I mitten av rummet syns en ca 30 cm hög tingest, enkelt övertäckt av ett litet skynke. De avtäcker tingesten och upptäcker en mindre klump, köttig i sin karaktär. I rummets ena ände är en stor spegel placerad, vars yta är suddig av oxidering.
Från en av skottgluggarna ser Leonard en man stå och iaktta dem, men när han ger sig ut för att försöker hinna upp mannen är denne försvunnen.
Sally drabbas då plötsligt av en oförklarlig, men likväl öronbedövande upphetsning och försöker kyssa Virginia, något mottagaren inte alls uppskattar. Sally ber om ursäkt, men Virginia vill inte höra på utan stövlar ut ur tornet i vredesmod.

Sally inser sin märkliga förvandling och krossar klumpen med en stekpanna, något som tycks häva förtrollningen även om förälskelsen till Virginia är något hon mer eller mindre alltid bär på. När Virginia i frustration cirkulerar i området påkallar en man hennes uppmärksamhet, det är hantlangaren från Klöverfältet; Frank. Han vill att hon ska komma till honom och när hon tveksamt närmar sig blir hon varse en pistol som han riktar mot henne. Hon ropar efter Leonard men denne hinner inte mer än att ta sig till fönstret igen för att se hur den hotfulle, om än euforiskt gestikulerade mannen motar in Virginia i en mörk bil och lämnar platsen.
De återkallar konstaplarna som vid beskrivning av mannen kopplar honom till den irländska maffia-fallangen och bröderna O’Mullen. Ett oroligt lugn lägger sig över kvällen.

Sally drömmer om sin pappa, men inte den person som hon alltid har sett som sin pappa, Paul O'connor, utan en annan man, ändå märkligt bekant. De strövar hand i hand genom märkliga, grottliknande gångar och Sally tvingas också bära huva, vilket gör minnesintrycken än svårare att skilja åt. Hon minns vagt en bestialisk fågel, som Far låter henne klappa, slemmiga förnimmelser av inre organ och andra märkliga saker, vilket tvingar henne att förskjuta minnet som högst fantasifullt, även om det ringer an som en djupt liggande sanning. En sanning hon kämpat i ett helt liv för att förtränga.

Välkomna till avsnitt 5 i Cyrus Epiphany:
Intermezzot vid Malone-Villan.

onsdag 10 april 2019

0504 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 4 - Vattentornet vid Jamaica Pond

DETTA HAR HÄNT:

Leonard tar hand om den hysteriskt gråtande Sally efter att hon burits ut ur systerns bårlucka. Samtidigt letar Virginia upp en helgad plats för att öppna den lilla asken hon fått av Mr Horst. Hon finner sig stående vid de fiskstinkande strandbodarna långsides Copps Hill, vid vattnet. En plats hon ofta besöker för friden och ensamhetens skull.
Hon kliver in i en bod och slår sig ner för att öppna, när någonting fångar hennes uppmärksamhet. Ett kvisthål tycks innehålla någonting spanande på andra sidan. Den tidigare känslan av förföljelse får sin förklaring när Virginia kör in fingret i kvisthålet och det plågade ljudet av en katt ger sig tillkänna. Det irriterande lilla djuret, en svart hankatt, kommer snart in och stryker sig lustfyllt kring Virginias ben, innan hon sparkar ut den och åter blir själv. Hon öppnar asken som innehåller en glasflaska med grumlig, halvt genomskinlig, ibland färgad tinktur. Efter viss tvekan låter hon istället katten lapa i sig lite av vätskan, något som bara gör den än mer sällskapssjuk.

Leonard drömmer om Mor Daisys restaurang. Soppan med stora köttbitar är redo för servering. Vad som först verkar vara mat som ligger utspritt under skynken på golvet, blir snart brända kroppar. Leonard är mycket hungrig och smakar en bit, men spottar snart ut det; köttet smakar bränd bordsduk. Han vaknar till en doft av bränt, något han först har svårt att lokalisera källan till. Det är när han öppnar fönstret mot innergården som han inser vad som står på; huset som härbärgerar hans utökade familj, pappa Montgomery, bröderna James och Ronnie samt systern Judy, står i brand.
Judy står gudskelov redan på gården, men bröderna och pappan verkar fortfarande befinna sig i eldhavet. Leonard kastar sig in i det brinnande huset. Han kämpar sig upp för trappan och kläms nära fast av en full man som täcker trappuppgången.
Väl på tredje våningen är lågorna vilda, Leonard sliter upp sin fars lägenhet och inser att läget är mer än akut. Med en oerhörd kraftansträngning lyckas han slita ut sin far i korridoren men tvingas välja mellan sin tolvårige bror James eller den äldre Ronnie. Han väljer sin yngste bror. Leonard lyckas få ut fadern och James ur lägenhetsdörren och vidare nedför den kollapsande trappan. Halvvägs ner tvingas han dock stanna och krafterna tryter snabbt.
Han kastar en skrikande och fäktande uppmaning åt Gud, men ingenting händer. Leonard ger upp, inväntar det brinnande infernot, när plötsligt en räddande ängel i form av en brandman dyker upp ur lågorna. Fadern är illa däran men vid liv, James är också svårt skadad, men vid medvetande. De förs till sjukhus.

Pokerrummet ”Klöverfältet” är belagt uppe på sjukhusets vind. Där samlas sjukhuspersonal och andra för tämligen harmlösa pokerspel after hours. En plats vid spelbordet är konstant ockuperat av ett skelett med hatt, i vars hand sitter fastlimmad en ödesgiv; en dead mans hand.
Virginia beger sig dit, eftersom hon har en fråga till Sally. Croupieren och tillika den enda manliga undersköterskan på Boston Medical Center, Mr Green, dealar för fullt. Green har också en fråga som bara måste ställas till Sally, då han, liksom snudd på alla andra i sjukhuspersonalen, upphetsat följer stölden av Sallys systers lik. Han håller sig dock.
Virginia försöker mygla sig in mitt i en giv mot Greens protester “Man kan inte hoppa in mitt i en giv”, då en röst hörs från ingången. ”Kan man inte hoppa in mitt i en giv?” Den ene av O’Mullen-bröderna, Christopher O’Mullen, följd av hans närmaste man Frank har klivit in. Virginia, som känner igen mannen från tidningarnas krigsrubriker, kallar honom vid sitt namn och får därmed Sally att sätta i halsen av oro. På Sallys direkta fråga framkommer det att Green är skyldig O’Mullen-bröderna 5000 dollar.
Virginia går för att hämta dricka och passar på att försöka förgifta de båda männen. Av misstag råkar hon använda Horst flaska, som är identisk med flera andra mediciner hon har i sin lilla apotekarväska. Hon ställer ner tre små glas samtidigt som Green gör en ansats att fly. Han hejdas. De dricker upp och förklarar att situationen är problematisk, då de normalt sett inte gillar publik. Green bryter samman och ber om nåd, erbjuder livslång anställning. Christopher beklagar sig åter över den tråkiga situationen men förändras plötsligt i sitt uttryck.
Virginia kan som genom en film se gangsterns verkliga persona, människan “bakom gangstern”. Chirstophers långa båtresa till det nya landet, hans fattiga familj bestående av 15 personer, livets olika givar. Det gör honom vacker. Christopher själv tycks tappa andan av Virginia, även Frank blir påverkad, står tyst och sammanbiten med en stigande rodnad.
Christopher berömmer Virginias uppnosiga mod, något han menar att han aldrig stött på tidigare.
När Sally åter försöker ta rodret beklagar sig Christopher åter igen och avrättar plötsligt Green inför alla i rummet. Sally försöker fly men gangsterns tillfälliga förhäxning av Virginia är tillfälligtvis skingrad och han hinner ifatt henne. Han gör det klart att ingen får avbryta honom, allra minst Sally. Bodyguarden Frank höjer vapnet för att avrätta Sally när Virginia kastar sig emellan. Hon viskar att hon har förgiftat personerna och att det snart kommer visa resultat, och som genom ett trollslag bryter de taffeln och går.

Ett gräl utbryter i lugnet efter stormen där Virginia inte tycker man behöver kontakta polisen medan Sally hävdar i sten att hon vägrar vara en del av den mänskliga feghetens taskspel och bidra till den här sortens samvetslöst beteende. Virginia tar åter upp Sallys känslokyla över systerns självmord. När Virginia gått ringer Sally polisen, men nämner inga namn på de närvarande.

Vi hoppar några dagar framåt till begravningen och bouppteckningen. Man har lagt några personliga tillhörigheter, ett smycke och virginias brudklänning i den annars tomma kistan. Några kusiner från Washington, bland annat en urmakare med den tröttsamma vanan att ticka som en klocka varje gång det blir tyst, samt en ålderdomligt klädd dam som Sally tycker känns vagt bekant, plus några av Marions vänner, utgör de sörjande.
Den ålderdomligt men ändå opassande flickaktigt klädda kvinnan döljer ett märkligt, nästan bulldogsliknande ansikte under sitt flor, och pliriga ögon kan skymtas därunder. Sally översköljs av en moderlig, men obehaglig känsla.
När Sally tar farväl vid kistan lutar sig dottern Elisabeth fram och viskar till Marion att hon nu är ensam. Hon avslutar med att säga “Hej då mamma” och niger. Sally stelnar till och drar henne hårt tillbaka.

Bouppteckningen sker i Malones arbetsrum. Kusinerna, husan, advokat Brenner med sitt evigt unga ansikte och bakåtslickade svarta hår, samt den märkliga kvinnan med bulldog-ansiktet är där. När Sally viskande undrar vem hon är svarar Malone att han inte har en aning. Sally frågar advokaten om dagböckerna som hon krävt tillbaka, men Brenner slingrar sig och skyller på byråkratisk ordning. Hon överraskas av att ha ärvt alla Marions lösöre och tillgångar, bland annat ett gammalt vattentorn i Jamaica Pond. På direkt fråga påstår Brenner att dagböckerna kommer dröja i tre månader, något han också hånfullt kan läsa i Sallys handflata.

Under käbblet hinner sällskapet upplösa sig. Sally finner sig stirrande på en av Douglas tavlor, ett Adam och Eva-motiv, där en utmärglad, ångestfull Adam och en yster, galet dansande Eva befinner sig i en dystopisk, djungelliknande lustgård. Den enorma ormen slingrar sig närmare, blind och hungrig.
Douglas har använt märkliga färger som tycks dubbla i sin natur, absurda, brun-blå nyanser, orange-gröna skiftningar förvirrar. Sally försvinner iväg i tanken med en bit smörgåstårta i munnen och märker inte ens att alla tycks ha lämnat sina kondoleanser och gått.
Hon drabbas av en obehaglig känsla av att Elisabeth är försvunnen, men ser till sin lättnad att dottern sover tungt i sitt rum. Hon står en stund och betraktar barnet när hon plötsligt överraskas av ett obehagligt, smaskande ljud.
Mrs Conway står och slickar på Douglas Adam och Eva-tavla, girigt som om den vore gjord av honung. Sally hotar kvinnan med en eldgaffel men Mrs Conway sliter den ur Sallys händer med en styrka som känns orimlig och mycket obehaglig. Sally drabbas av en intensiv rädsla och drar med sig den sovande Elisabeth innan hon lämnar det tomma huset endast innehållande Mrs Conway.

Samtidigt har Virginia återvänt hem. Den enerverande katten har förföljt henne från bodarna och gör allt för att få komma in i hennes sovrum. Hon motar ånyo bort den. Plötsligt kommer Einstein förbi, han behöver Virginias hjälp.
Han har fått höra av en gemensam bekant, Little Mickey, att Einsteins syster Einsticia, som normalt sett inte bor i Boston, nu har siktats i den märkliga cirkusen som slagit rot i Dedham. Einstein förmår Virginia att följa med honom dit för att se vad som pågår.
De når Cirkus Antiversum, ett väldigt tält strukturerat i Dedhamskogens vindlande gångar, placerat mitt i dess väldiga, inre glänta. Skogens naturliga stig, omgiven av nästan virkat grenverk, övergår i tunga läderstycken, inkapslat som naturliga gångar.
Personliga ägodelar, en hatt, en sko, klädesplagg, ligger utslängda på marken. Det stinker svett och zoo där inne, ljudet av ömsom plågade, ömsom njutningsfulla ljud ackompanjerat av tunga trummor når dem. Väldiga djur, en noshörning och andra bestar i mörka burar, skrämmer dem med sina ljud. En man springer plötsligt förbi dem, naken och skrikande av en märklig blandning av lust och fasa. De gömmer sig först men avancerar sedan längre in.

Leonard kastas mellan ångestdrivna tankar och känslor medan Montgomery och James svävar mellan liv och död på Boston Medical Center. Meningslösheten, det smärtsamma, orättvisa livet, balanserar även det mellan gott och ont. Efter timmar av vånda och några mycket ödesdigra tärningsslag kommer beskedet; Brodern James har tyvärr avlidit efter svåra brännskador men fadern Montgomerys tillstånd stabiliseras.
Leonard inser att han inte tillbringat det senaste dygnet med den han älskar, och han beger sig därför hem till Debra, men någonstans på vägen dit händer någonting otroligt. Något mirakulöst.

Leonard drabbas av en oerhörd klarsyn, där han befinner sig i en enorm dome. En oändlig sal, vars storlek, och ytterväggar är omöjliga att föreställa sig. I taket syns fantastiska motiv, giganters kamp, kontinenters förflyttningar. Bakom sig förnimmer Leonard hologrammet av två kvinnor och några män. Det är Sally och Virginia, och några andra personer som Leonard inte känner igen.
Han tar sig utanför domen och finner en väldig, silvergnistrande öken, ett stort molnområde kan anas några kilometer bort. Just som Leonard vill tillbaka in i domen ser han hur en jättelik kvinna, kanske 500 meter i höjd, nedstiger ur molnverket. Som ett sjunkande galärskepp landstiger hon i sanddynorna flera kilometer bort och närmar sig Leonard med långsam och samtidigt enorm hastighet.
Ur Leonard egna mun, via Agghats ord - strömmar budskapet: Jag skall leda det utvalda folket mot Nya Jerusalem.
Hologramfigurerna stämmer in och tillsammans mässar de de heliga orden.

Virginia och Einstein tränger sig djupare in i Cirkus Antiversum då de plötsligt springer in i Little Mickey. Han svamlar euforiskt och tycks vara påverkad av någon substans. Han blir närgången och i en påtvingad omfamning börjar Little Mickey och Einstein slåss.
De flyr från galningen, inåt, och når slutligen cirkusens epicentrum; ett väldigt innertält inrymmande 50-talet människor inbegripna i en vild, makaber orgie. I mitten tornar ett blankt, äggformat köttstycke, alldeles ilsket rött i färgen. Människorna; män och kvinnor från världens alla hörn, gamla som unga, tycks frenetiskt söka sig till varandras kroppar i en blasfemisk ormgrop, allt ackompanjerat av handfotingens trumma.
Varelsen vars fötter är händer spelar på en tämligen liten, men mycket ljudstark trumma. Den bisarra lille gubbens tunna armar avslutas i trådsmala fingrar som ändå på något sätt lyckas traktera instrumentet. Mr Horst sitter på en enorm tron och iakttar febrigt scenen. Einstein försöker dra med Virginia in i kötthavet, men hon backar, även om känslan är hypnotiserande och upphetsande. Plötsligt angriper katten ägget i mitten av hopen människor. Den har förföljt Virginia och Einstein in i Cirkusen, och kastar sig vilt fräsande på köttägget. Med ett vilt tjutande ljud slukas katten och intet mer syns till av den, men det räcker för att Virginia ska komma till sans och börja ta sig bort från platsen.
Innan hon jagar ut, och lämnar Einstein bakom sig, fångar Horst henne med en blick som inte tycks vred eller hatisk. Snarare full av nyfikenhet och passion.

Hon flyr ut i friheten och friska luften utanför Dedhams kullar, men känner sig ändå inte fri. 

VÄLKOMMEN TILL AVSNITT 4 AV CYRUS EPIPHANY:
VATTENTORNET VID JAMAICA POND

 

måndag 4 mars 2019

0503 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 03 - Cirkus Antiversum


DETTA HAR HÄNT:
Virginia förföljer sin pappa ut i natten, men blir också tveksam om det verkligen är hennes pappa då han har en raskhet i stegen som känns mycket okaraktäristisk. Stegen leder till Dedhamskogen, där fadern samtalar med Dr. Parnasse. Pappans självförminskande tendens kryper i Virginia där hon ligger och lyssnar och hon slås av hur både behaglig och skrämmande doktorns röst är.
De båda männen tycks göra en transaktion och därefter avsluta, men när pappan vänder för att gå tillbaka och Dr Parnasse åter beger sig in i skogen igen, väljer ändå Virginia ändå  att inte förfölja ytterligare utan att istället bege sig hemåt.

Leonard erhåller ett brev från hyresvärden Ernest Leigh som innebär stor hyreshöjning. Den ekonomiska oron stiger. När Debra frågar om de inte kunde skaffa ett till barn säger Leonard nej med minnet av deras tidigare tragiska missfall fortfarande färskt i minnet.

Sally ertappar Dr Stevens med en yngre sköterska och skäller ut honom efter noter. Doktorn påminner henne om en nyårsafton för några år sedan där han påtvingade sig en skamlös kyss, medan Sally i sin förvirrande berusning för ett ögonblick trodde sig kyssa sin nyligen avlidne man. Ett övergrepp som Sally orättvist nog känner ånger över, snarare än raseri inför. Doktorn tröttnar på de fortsatta utskällningarna och greppar henne plötsligt om halsen, vilket blir för mycket för Sally som bryter ihop under ett regn av doktorns spefulla kommentarer.

När Sally kommer hem föreslår Malone att Marions död ska rubriceras som naturlig och inte självförvållad, på grund av hans politiska uppdrag, något Sally utan omsvep accepterar. Malone levererar därefter beskedet att Sally och dottern Elisabeth inte kan bo kvar; han har åtaganden, viktiga uppdrag som kräver hans tid, och ser sig inte som lämplig far till Elisabeth. Han vill att de flyttar ut med omedelbar verkan. Sally tar det med lugn, även om hon innerst inne blir rasande.
Malone överraskar därefter ytterligare med att berätta att han i själva verket aldrig känt Marion på djupet, att hon alltid varit en gåta för honom. Sally, som själv upplevt samma sak, påpekar detta och de förenas försiktigt i denna ovisshet.
Sally inser att hon behöver läsa Marions dagböcker, tanken på att hon skulle ha begått självmord känns allt mer orimlig. Hon ger sig upp på vinden för att leta efter dagböckerna och finner en docka, tämligen välgjord med en mekanism som tillåter den att stänga och öppna ögonen beroende på hur man håller den. Dockan skrämmer halvt slag på Sally utan tydlig orsak och hon kastar den i golvet så den går sönder. När hon sedan vilt rotar vidare finner hon visserligen några dagböcker, men bara från då Marion var 11, 12 och 13 år gammal. Ingenting före och ingenting efter detta, trots att Sally vet att Marion förde dagbok från och med att hon blev skrivkunnig, ända fram till sin död.

Virginia beger sig till Leonard för att låna en såg då bluesmusikern Einsteins egna har gått sönder. De bestämmer att de ska ses efter arbetstid så att Virginia kan låna Leonards egna såg, en såg han egentligen inte har men i all stress påstår sig kunna skaffa.
Samtidigt har Debra fått besök av Sally och de samtalar förtroligt om skuld och skam, om Marions självmord och förståelse kring detta. Sally tycker Debra är behaglig att prata med eftersom hon är så pass “enkel” och tillmötesgående att Sally kan skräddarsy de svar hon egentligen själv vill ha. En kontakt dem emellan har ändå knutits.

När Virginia dyker upp för att hämta sin såg drabbas Sally återigen av sin hemliga lust, något hon själv upplever som högst olustigt. Virginia kritiserar Sally för sin känslokyla och ett mindre gräl uppstår, där Sally envist försvarar avsaknaden av sorg och tårar med yrkets avigsidor. Allt är bara kött, säger hon. Virginia replikerar att det också finns blod. “Inte bara kött utan också kött och blod”. Vissa saker har betydelse, hävdar hon envist, och att sörja är bara något som människor gör.
Leonard har kommit över en såg som han också lånar Virginia.

När sällskapet har gått hem och Leonard och Debra ska sova, bekänner hustrun att hon är gravid och att hennes fråga tidigare egentligen rörde sig om ett faktum. Leonard vänder i sin hållning och välkomnar miraklet, samtidigt som oron väller upp inom honom.

Sally drömmer att hon befinner sig vid sin systers lucka på bårhuset under Boston Medical Center, en plats hon även tillbringat mycket tid vid i vaket tillstånd.  Ett hickande ljud transplanterar sig från Sally till utanför henne och hon kryper in i luckan. Som en död ligger hon sedan där, när hon plötsligt förnimmer närvaron av en man, en liten figur som får plats i utrymmet trots att det borde vara för trångt. Figurens näsa tycks röra sig som ett långt finger, sniffande.
När Hon i drömmen ber varelsen gå med orden “Jag är död”, väser figuren att han vet detta, varpå han ger sig på henne med sina små händer. Sally kämpar för sitt liv igen och vaknar med ett ryck.

Virginia är på väg att leverera en medicin med etiketten “Nekrolin” till en kund, bara angedd med en adress, Dawn Street 12. Hon anländer till den gamla villan och lyssnar till märklig, suggestiv musik som strömmar ur fönstret. Hon visas in av den ängslige butlern och träffar den sjuklige Mr Horst, vars hud påminner om en några nummer för stor kostym. Horst frågar Virginia hur det känns att vara så ung, något 17-åriga virginia inte förstår, hon känner sig inte ung. Horst pratar också om att leva på skuggsidan, något hon inte heller påstår sig göra. På väg därifrån faller hon för frestelsen och stjäl en liten ask som glömts kvar ute på verandan.
När hon återvänder till sin uppdragsgivare har hon glömt vad Horst egentligen sa, när han vill ha sin nästa dos Nekrolin, vilket Mr Mercury blir mycket stressad och arg över. Hon tvingas därför bege sig tillbaka.
När hon för andra gången når Horstvillan skymtar hon en förfärlig figur, kort med överdimensionerad hatt och vad som till Virginias fasa tycks vara händer, där hans fötter torde vara. Fingrar som sticker ut under långrocken. Hon gömmer sig men ringer sedan på då sällskapet klivit in. Väl därinne visas hon efter mycket tjat ånyo in till Horst och bekänner då att hon stulit asken, något han till hennes förvåning förlåter genom att istället ge den till henne som en gåva. Den märklige lille mannen ser hon inte till.

Sally väcks upp av ett upprört samtal från Dr Stevens som berättar att någonting har hänt med Sallys syster Marion. Sally tar med sig Leonard och beger sig till bårhuset där en nervös och nyutsprungen polisadept förtvivlat försöker få koll på vad som skett. Luckan låst och kroppen borta. Sally skäller ut polisen efter noter och kräver att ärendet tas om hand av någon mer kompetent, varpå polisadepten lämnar sjukhuset. Sally kryper, liksom i drömmen men denna gång under Leonards försiktiga protester, åter in i luckan och drabbas där av en panisk drömupplevelse, ett minne där hon flyr med sina syskon i ett träsk. Hon håller någonting i famnen, dockan som egentligen är hennes lillasyster men som mamma har sagt bara är en docka. Den gnyr och ger ifrån sig ljud, dess ögon kan öppna och stänga såsom dockan som Sally fann på vinden, men femåriga Sally vet att dockan är på riktigt. I minnet hör hon de flåsande ljuden från det som jagar dem, de människor och djur som letar efter dem. Plågat återupplever hon hur hon gömmer sig i ett ihåligt träd för att undkomma förföljarna och hur hon håller handen över dockans mun för att den inte ska avslöja deras gömställe. Dockan gnyr i hennes famn och femåriga Sally håller allt hårdare… När Leonard lyckas få ut henne är Sally i paniskt tillstånd och kan inte sluta gråta.

Välkomna till avsnitt 3: CIRKUS ANTIVERSUM

KÄNSLOTILLSTÅND 03:




tisdag 19 februari 2019

0502 CYRUS EPIPHANY AVSNITT 02 - Kött Och Blod

Kära Podconiter! Vi spelar Cyrus Epiphany, Lovecraft-inspirerat scenario förlagt i Boston 1926.
Vi följer sjuksköterskan Sally O’Connor, apotekarbudet Virginia Dalton och muraren
Leonard Baldwin; tre själar som, ännu omedvetna om helhetens komplexitet, för alltid
skall bli sammanflätade i ett maskineri större än kosmos självt.

DETTA HAR HÄNT:
Sally för en tillvaro som sjuksyster på Boston Medical Center, men plågas av en allt
större tomhet sedan hennes make gått bort fyra år tidigare. Deras gemensamma dotter,
Elisabeth, har blivit allt mer distanserad och snarare tytt sig till Sallys tvillingsyster
Marion, gift Michael Malone som arbetar tätt invid borgmästare Curley och också hyser
Sally och dottern Elisabeth, 5 år gammal i sin överdådiga villa i Roxbury.
Återkommande drömmar jagar Sally, som den senaste tiden börjat få minnesbilder från
en del av sitt liv som hon måste ha förträngt. Ömsom känslan av ett enormt, svart hål, ett slags
Antiversum av imploderad massa, ömsom minnesbilder från en cirkus hon tror sig ha
besökt som barn. Hon tycks ha flytt från en plats, för overklig och skakande för hennes
logiska tänkande att hantera. En plats hon ibland förkastar som rent nonsens, men ibland
också tvingas associera med ett hem.
En tydlig minnesbild är hur hon som femåring, i skydd av tropiska träd, håller handen över
munnen på ett spädbarn, någonting som den vuxna Sally sedan länge rationaliserat bort som
rester från en allt för livlig fantasi, men den senaste tiden inte helt kunnat skaka av sig.

Samtidigt lär vi känna Virginia, vars kroniskt sjuka föräldrar allt mer har sjunkit in ett
överdrivet - och kostsamt - missbruk av märkliga naturmediciner, i Virginias tycke påtvingade
föräldrarna av en viss Dr Parnasse. Föräldrarna är mycket upprymda över doktorns läkekonster,
men Virginia är skeptisk och ifrågasätter också nödvändigheten av medicinerna, då hon hittills
aldrig sett någon större förändring annat än ett oerhört förslappande och dessutom själv tvingas
försörja föräldrarna på grund av medicinernas kostsamhet.
Leonard, som för närvarande arbetar med uppbyggandet av en ny tillbyggnad alldeles vid
Boston Medical Centers östra flygel, där också Sally arbetar, kämpar för att hålla näsan ovanför
vardagens vattenyta. Ekonomiska trångmål och en stor, utökad familj att försörja, kämpar mot
Leonards orubbliga gudstro, världens frustrerande orättvisor och en försiktig nyfikenhet på kommunism,
som han upplever har en del likheter med bibelorden han troget läser.
Leonards korta stubin placerar honom dock allt oftare i ofrivilligt komprometterande situationer,
och hans därtill hemliga aktiviteter som boxare på illegala boxningshallar runt om i Boston
problematiserar ytterligare genom en fenomenal fallenhet för att utdela välriktade uppercuts.
Leonard är också i egenskap av murare medlem i en frimurarloge, liksom sin far, även om Leonard
tycker att logen den senaste tiden allt mer har börjat bjuda in rikt och inflytelserikt folk, snarare än
folk av skrået. Detta har fått Leonard att allt mer känna hopplöshet över världens ojämna beskaffenhet,
en värld han inte vill sätta fler barn till, hur mycket han än älskar sin hustru Debra.
En vårdare på sjukhuset provocerar med förminskande kommentarer och Leonard hänfaller till sin
knutna näve, vilket sätter honom i klistret mot överheten. Något han är allt för van vid vid det här laget.
Sally ser slagsmålet äga rum och då de är bekanta, hjälper hon honom till närmaste ishink inne på
nöjesetablissemanget i anslutning till sjukhuset. Danslokalen, i folkmun kallat “Blodomloppet”,
är en till hälften legitim, till hälften allt annat än legitim restaurang och speakeasy, och utgör
mötesplats för både sjukhuspersonal och andra.

Denna afton ska Virginias bästa vän, bluesmusikern och vagabonden Einstein spela, och hon beger
sig därför dit. Sally blir motvilligt utbjuden av sin sorglösa väninna Mrs Winters och de bjuder
också med Leonard efter att hans näsa plåstrats om.
Väl där stöter de ihop med Virginia, som Sally träffat under någon av de halvt hemliga pokerkvällar
som ibland anordnas efter arbetstid. Men någonting har hänt inom Sally. En vettlös passion,
tillintetgörande i sin häftighet, har vaknat inom henne, trots åldersskillnaden henne och Virginia
emellan. Sally gör allt för att förtränga denna nya känsla, men det verkar inte kunna gå.
Det unga apotekarbudet tycks uppväcka Sallys slumrande själ, eller inre demoner om man så vill.
Passionen förefaller dessvärre vara enväga, något som än mer plågar Sally.

Einsteins självupplevda bluesmusik trollbinder publiken, men Sally kan bara se Virginia bland alla
människorna inne på Blodomloppet. Men någon bryter förtrollningen. En person har stått och iakttagit
sällskapet genom fönstret och kliver nu in genom dörrarna. En man, vars ansikte är kraftigt deformerat.
Den märkligt hotfulle mannen, vars röst tycks innehålla två röster, har ett hotfullt meddelande, direkt
riktat till Sally; “Jared söker dig”. När Leonard gör en ansats att gå emellan lämnar den obehaglige
mannen platsen.
Sally är djupt skakad av meddelandet, mannens utseende och röst, men också namnet Jared, som är
henne vagt men oundvikligen bekant. Det är ett namn från hennes förra liv, livet som hon också
associerar med spädbarnet i skogen.

Sällskapet splittras men Sally har svårt att skaka av sig upplevelsen. När hon kommer hem och ska
gå och lägga sig, känner hon till sin fasa att en kall kropp redan befinner sig i sängen. Det är hennes
tvillingsyster Marion som ligger invirad i lakanen, död och med handlederna uppskurna. Vad Sally till
sin oerhörda förvirring först tar som en svag viskning ur Marions mun, visar sig istället komma från
dottern Elisabeth, som ligger fastklamrad tätt ihop med den döda systern. Sally drar ner systerns lik
på golvet och tar dottern i sin famn för att springa till Malone, borgmästarens rådgivare, tillika den
avlidna systerns make.

Välkommen till avsnitt 2: KÖTT OCH BLOD

KÄNSLOTILLSTÅND